Jag är ganska ny här, har skrivit lite och tycker det känns bra. Brukar många gånger tänka hur många vi är som drabbats av detta helvete.
Min exman träffade jag för 36 år sedan då vi var väldigt unga, 18 och 20 år. Vi har haft en fantastisk relation och han har alltid varit både min älskade man och min allra bästa vän. Vi har självklart också haft fruktansvärda stunder, för det märktes tidigt att han hade svårt att hantera alkohol. Men de första 20 åren kunde han alltid resa sig. Han har haft ett mycket bra jobb och det har även jag haft. Vi har två underbara numera ganska vuxna barn. Han har också varit en fantastisk pappa.
Men jag har nu förstått att han aldrig på allvar velat bli av med sin stora kärlek alkoholen. Han har varit på behandlingshem tre gånger. Första gången gick inte bra, han började dricka nästan på en gång. Andra gången gick det bra. Han var nykter i flera år. Gick regelbundet på AA och vi hade en mycket bra tid hela familjen.
Sedan fick han en utlandstjänst, och vi flyttade långt bort i ett par år. Vi trivdes väldigt bra allihopa, och barnen som då var i tonåren älskade skolan där.
Men efter ett tag började han dricka. Kaos uppstod då vi befann oss på andra sidan jordklotet i ett land där inte man inte alls ser på alkoholmissbruk som i västvärlden. Det blev många jobbiga situationer och många konsekvenser.
Vi flyttade hem för snart sex år sedan, och vi skilde oss pga alkoholen och ännu värre konsekvenser för fyra år sedan.
Men jag har aldrig kunnat släppa taget om honom. Jag har nog varit världsmästare i medberoende. Trots att hans missbruk blivit värre såsom konsekvenserna så har jag alltid stått där och tagit emot och hjälpt honom. Våra döttrar har varit mycket bättre än mig på att sätta gränser och också tagit avstånd vid flera tillfällen.
De senaste två åren har allt brakat totalt för honom. Han har inget jobb längre, dålig relation till barnen.
Men så har vi mig då, världsmästaren i medberoende som inte kan släppa. Jag går omkring och hoppas och hoppas att bara jag gör si eller så, ja då kommer han bli nykter. Jag har fortfarande bilden av honom som han var när han var okey och när var en familj.
För snart tre månader sedan åkte han på en hitta sig själv resa och befinner sig på andra sidan jordklotet nu. Det har inte gått så bra. Han är i sämre skick än någonsin. Han skickar mejl till mig, sina barn och din bror. Det ena är elakare än det andra. Vi svarar inte. Men jag är så nära hela tiden.
I julhelgen skickade han ett mejl om att han träffat en ny kvinna, en fantastisk kvinna som han skulle leva tills vidare med. Jag gick sönder. Totalt.
Efter någon vecka igen fick vi fler mejl om att han ville träffa oss (vi befann oss i ett land på semester) och att vi skulle stryka ett sträck över allt. Att hon kvinnan inte betydde något och att han lämnat henne. Den enda han älskar är mig, men mig kunde han inte få. Vi sa nej och ville inte att han kom. Då började han med ännu elakare mejl. Vi svarar inte.
Är det någon annan som är lika medberoende som jag är? Hur har ni gjort för att gå vidare? Trots allt han gör och gjort genom åren så kan jag inte släppa taget.
Jag har bokat tid hos en specialist på medberoende och ska dit nästa vecka. Hon får något att bita i. För jag är helt fixerad vid mitt ex.