Är nykter sen 4 mån. Funkar över förväntan! Min man har stått ut många år med att parera mina fyllor. Samma med barnen. De har lidit. Inget konstant supande, men alltid för full på fester i 18 år. Sista gången jag drack och gjorde bort mig grovt sade han dagen efter att det fanns ett val för mig, nykter eller så stack han. Jag stannade såklart, och är i djup skuld till honom. Tror inte att han nånsin kommer att förlåta mig. Han är konstant arg. Jag lider och kan inget göra. Samliv och kärlek är bara att glömma. Han har dåligt samvete konstant. För att han är ilsken och arg på alla. Har så djupa skuldkänslor. Helt ärligt så var allt egentligen mycket bättre innan jag slutade dricka konstigt nog. Efter katastroffyllan sist är han 1000 mil bort. Vad ska jag göra?

Amelie

Hej Juno. Jag är den bittra eller snarare jag tror att jag kan bli det. Jag lämnade min sambo för ngåra dagar sedan. Han har gjort bort sig för många gånger och inte tagit tag i problemet trots att han visste hur illa han gjorde mig. Nu vet jag inte vad som händer men han vill så klart att jag ger honom en ny chans. Låt säga att han verkligen tar tag i sitt liv och slutar dricka. Jag skulle å ena sidan verkligen vilja leva med honom igen men vet inte om jag skulle våga. Är förtroendet så skadat att det inte går att bygga upp igen? Om det är så, då vet jag att vi inte kommer kunna leva tillsammans igen...

Har du funderat på om ni kan prata med någon?

Odelsten

Jag är också den "bittra" dock är min man inte nykter än. Läste så jätte bra i någon annan tråd om någon sim var arg fast dennes partner blivit nykter och vad jag förstod så är det allt gammalt som den beroende sagt, gjort och utsatt sin partner för som fortfarande gör ont. Du kanske behöver be din partner om ursäkt för saker som du gjort på fyllan? Jag kan ju bara tala för mig själv men dom elaka saker min partner säger på helgen i fyllan gör ju lika ont när jag tänker på det en veckodag fast han är nykter... Hoppas att ni finner ett sätt att börja prata ned varandra.

Fru å mamma

Här är en till bitter... Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har tyvärr inga råd. Men en ordentlig ursäkt kanske är bra ändå. Det skulle jag vilja ha av min man. Nåt slags erkännande om att han förstår vad hans drickande inneburit för mig.

Kanske är det när den drickande sakta börjar komma till insikt som man själv börjar älta och fundera på allt gammalt och på sina egna känslor. Innan det fokuserar man kanske som anhörig mest på att han/hon ska inse sitt problem och dra ner eller sluta.

Men jag vet inte. Bitter är jag i alla fall. Har många skrik som inte kommit ut, eftersom han har däckat och ändå inte skulle höra. Vet inte vad jag ska göra av all ilska om han nu ska bli en normaldrickare helt plötsligt...