av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Dionysa
mån, 2017-01-23 - 12:19

... att jag hade liknande strategi som ung!; jag blev fena på att titta män djupt och länge i ögonen när vi pratade – allt för att dom inte skulle granska min kropp; jag var osäker på om den dög. Mitt djupa tittande missuppfattades förstås, och min själ! inte var det min själ dom blev intresserade av!
Instämmer f.öv. med föregående talare, att du har ett spännande sätt att berätta i bilder som gör att det känns som att vara inne i en roadmovie! Man vill bara ha mer.

heueh
tis, 2017-01-24 - 05:46

ju tidigare går jag upp. Det låter paradoxalt det där, och är det naturligtvis också, men det är en del av min långsamma och smått omärkliga förvandling till gubbe. Jag måste upp och lätta på trycket på nätterna, kanske som en följd av de bekymmer med prostatan som brukar dyka upp med stigande ålder, kanske, och mer troligt, på grund av att jag har för vana att hinka i mig upp emot en och en halv liter kolsyresatt brunnsvatten på kvällarna. Det där straffar sig, efter cirka sex timmar får jag snällt lämna sänghalmen för det kalla stengolvet på toaletten. Har jag då som igår lagt mig vid tiotiden, inträffar detta klockan fyra på morgonen och det känns inte lönt att krypa ner bland täcken och hund igen. En hund som för övrigt brett ut sig till den grad att man undrar om han kanske är uppblåsbar.

Mina skor gnistrar när jag går. Jag har som jag tidigare skrivit lärt mig att hålla huvudet högt, men i morse tittade jag ner på mina fötter i alla fall och blev helt absorberad. Jag vet inte vad det är för sorts grus dom använt på vägen där vi går, men det fungerar som jag föreställer mig att det gick till när vikingarna satt i sina hus och gjorde upp eld på kvällarna. Jag gick och sparkade med fötterna som en motvillig sjuåring på väg till kyrkan en söndagsmorgon och gnistorna yrde runt skosulorna. Hade det inte varit fem grader kallt och marken täckt med is så hade brandfaran varit överhängande. Jag undrar hur dom rubrikerna hade sett ut? "Gammal man sparkar igång skogsbrand".

Idag ska jag hyra en släpkärra för att frakta två bokhyllor cirka åttio meter. Dom står i det andra huset, det som har blivit ett slags förråd, där jag har ställt saker jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Nå, nu vet jag vad jag ska göra med de där två påtagligt tunga hyllorna, problemet är att få över dom hit, till mitt vardagsrum. Jag skulle naturligtvis kunna vänta tills min son kommer hem från solen i Florida nästa vecka, men nu när jag har bestämt mig har jag svårt att uppbåda det tålamod som i så fall skulle krävas. Plus att min "kan själv"- attityd ställer sig i vägen för mitt goda omdöme. Så jag hyr en kärra, backar upp den till dörren, baxar ut hyllorna, kör till nästa dörr och baxar in dom igen. Lätt som en plätt, eller hur? Vi får väl se.

Ha en fin dag!

Sisyfos
tis, 2017-01-24 - 06:37

Usch Heueh, du kan ju inte avsluta ett inlägg med en så dum plan för dagen. Älskar dina inlägg och vill gärna läsa vidare, inte att du ska skada ryggen eller nåt annat på nåt dumt projekt som mycket väl kunde vänta ett par dar. Förstår dig på sätt och vis att du är otålig, men ser framför mig hur du ska baxa upp hyllorna flr trappan, de kilar fast sig på olika platser och.... ja, det kommer att kännas som att du inte bara har en uppblåsbar hund, utan också uppblåsbara bokhyllor.
Nu vill jag inte vara negativ... eller jo, men lycka till med baxandet! Hoppas det går bra.

Levande
tis, 2017-01-24 - 07:30

Håller med Sisyfos skriv en rad i kväll så vi vet att du inte ligger under någon hylla.
Lyckades själv för några årsedan bli instängd i ett rum, när jag baxade omkring ett skåp. Det hamnade framför dörren och gick inte att rubba, fick sitta där tills mannen kom hem.
Men förstår känslan av att inte kunna stoppa en idé, så lycka till med projektet och ha en fin dag

heueh
tis, 2017-01-24 - 15:57

rapporterar jag. Det blir extra trevligt att rapportera när allt har gått bra. Jag var väl förberedd, plåster och liniment låg redo på köksbänken ( jag har väl nämnt att jag har mängdrabatt på plåster) och jag hade bäddat i soffan bara utifall. Isen hjälpte till, trapporna och kärran var alla täckta av ett tunt lager is, så jag med mina dubbade fötter hade ett klart övertag. Bökigast var det faktiskt inomhus, men med en lätt modifikation av vårt motto, som fick bli "en decimeter i taget" gick det utmärkt. Jag har genom åren lärt mig att det man inte har i muskelmassa, det får man ha i tålamod. Så efter några timmars intervallbaxande står de nu där jag vill ha dom.

Det är skönt att veta att ni bryr er, samtidigt är det den enda nackdelen med detta forum, som jag kan komma på i alla fall. Man lär känna många människor här inne, och man börjar bry sig om dom som de goda vänner de känns som med tiden. Så händer det att det blir tyst i en tråd, man kan inte låta bli att oroa sig, och det finns ingen som helst möjlighet att kolla läget. Även om det rör sig om ett återfall så hade det varit skönt att åtminstone veta. Tyvärr ligger det ju i sjukdomens natur det där, jag tvivlar på att jag skulle skriva en rad här om jag bestämde mig för att ta en simtur i träsket. Det ger mig en viss förståelse för hundens översvallande glädje när jag kommer tillbaka efter stunds bortovaro.

Sisyfos
ons, 2017-01-25 - 00:39

Skönt, då kan jag sova gott och vara säker på att hunden får sin morgonpromenad om ett par tiimmar.
Vet inte riktigt vad som är värst. De som skriver medan de simmar i träsket eller de som försvinner ut i tystnad. Det finns många jag saknar och som jag då och då ägnar en tanke. Några jag verkligen oroat mig för. Och jag är ju gammal nu och inser att det hela tiden fylls på ... i dubbel bemärkelse. Nya nick i en aldrig sinande ström med liknande historier. Nya små grupper skapas härinne och sen alla fantastiska skribenter, där du Heueh är i en klass för sig. Din bok"livsbetraktelser", den skulle jag köpa och njuta av. Kan se fram emot dina morgoninlägg som mot en god bok.

heueh
ons, 2017-01-25 - 06:54

med vita knutar. Jag skymtar det mellan trädstammarna där jag går på vägen, det lyser inbjudande i fönstren, ett gulaktigt sken så som lampor lyste förr. Snön ligger i drivor runt grunden, en ensam lampa lyser upp entrén och visar vägen till hallen med sina högar av skor, vinterjackor, mössor och vantar. Det där är mitt hem tänker jag förnöjt. Mitt hem. Det var länge sedan jag kallade en bostad för hem. På något sätt har jag alltid varit på väg, aldrig känt mig rotad, jag har alltid vetat att jag så småningom skulle vidare till nästa bostad, nästa jobb, nästa liv. Men det här huset, den här lilla plätten mark mitt ute i ingenstans känns verkligen som hemma, på riktigt. Det är en skön känsla, som att sjunka ner i favoritfåtöljen efter en lång dag.

Inför varje flytt har jag haft visioner om hur det skulle bli på det nya stället och det har alltid involverat alkohol i en eller annan form, alldeles oavsett om jag befunnit mig i en nykter period eller inte. När jag flyttade till Den Stora Staden så föreställde jag mig mig själv sittande på ett kafé med ett glas vin framför mig, studerande folk och fä som gick förbi. Inför flytten till min senaste lägenhet målade jag upp en bild av mig, stående på terrassen med en drink i handen, tittande ut över samhället i solnedgången. Här uppe finns för första gången på evigheter inte alkoholen med i bilden. Jag har vandrat runt i huset och i trädgården, och ingenstans syns skuggan av en flaska. Jag vet ärligt talat inte varför, kanske beror det på att jag inte har "döpt" det här stället, kanske för att det tar mig tillbaka till min barndoms lilla hus på landet, kanske är det något djupt nere i min själ som har förändrats.

Livet här är annorlunda, kravlöst och lugnt. Ta till exempel min flytt av bokhyllorna igår, normalt hade jag gett mig själv en timme för att klara av det; nu fick det ta hela dagen. Här finns mycket att göra, visst, men ingenting känns brådskande. Jag har till och med börjat fundera på att gå i pension, på riktigt den här gången. Inte i år förstås, men nästa kanske. Jobbet känns inte som en prioritet längre, idag ska jag åka dit för att fara runt och röja men min själ är inte riktigt med. Jag hade mycket hellre stannat hemma och lunkat på i den stillsamma takt som jag har lärt mig uppskatta. Min tröskel till det andra livet, det i racerfart, misär och missbruk, har blivit hög och växer för varje dag. Jag känner ibland att jag borde ha dåligt samvete för att jag har det så bra, men efter tjugofem år i träsket tycker jag mig ha rätt att ge mig själv detta: ett liv att njuta i.

Ha en härlig dag allihop!

Levande
ons, 2017-01-25 - 07:25

Att du hittat din koja där du hör hemma och hittat dig själv, är så fint.
Så njut av varje ögonblick och ta vara på alla stunder, det är belöningen.
Ha en riktigt fin dag och klappa hunden

Rosen
ons, 2017-01-25 - 09:39

Att njuta sitt otium!
Kan man tänka sig en bättre sinnebild för detta?
Att åldras med värdighet och sinnesfrid. Det önskar man var o en av dom som kämpat och våndats.
En röd liten stuga väcker även hos mig helt andra känslor än en lägenhet.

heueh
tors, 2017-01-26 - 06:48

ovanför min ytterdörr. Jag har bott här ett bra tag nu, men det var först igår som jag lade märke till den. Det är ett litet ansikte flankerat av ett par vingar, tillverkat i gips, en sådan där grej som man köper för tio kronor på en loppis och sedan omedelbart ångrar. Jag vet faktiskt inte hur sederna är nu, jag är inte den sortens människa som lägger märke till detaljer när jag besöker folk. Jag minns när min son och jag var på väg hem från en kväll hos en bekant och han sade: -Cool hoj. Mitt ansiktsuttryck sade honom att jag inte hade en aning om vad han pratade om, så han fortsatte: -Såg du inte att han hade en motorcykel stående i vardagsrummet? Sådan är jag, tämligen omedveten om mina omgivningar. Hursomhelst, jag undrar om ängeln är en kvarleva från förr, eller om man även nuförtiden sätter upp den typen av symboler i sina hus?

Jag minns en tid då vart och vartannat hus hade någon form av symbol hängande ovanför ytterdörren; det kunde vara en enkel liten ängel, ibland var det ett fullstort huvud med en gloria av glas och en lampa innanför pannbenet, så att glorian gav ett svagt sken ifrån sig. Dessa symboler skulle vaka över hus och hem, även om det var lite si och så med fromheten i stugorna så var skrockfullheten vid god vigör. En annan variant var hästskon, hittade man en borttappad hästsko så skulle den upp på väggen. Det var viktigt att den satt rätt, den skulle monteras med skänklarna uppåt så att lyckan inte rann ut. Ve det hem som slarvade med montaget, lossnade den och vände sig upp och ned så var det kört. Själv är jag varken religiös eller tror på tomtar och troll så ängeln är för mig bara dekoration som knappast fyller någon funktion. Å andra sidan... Den sitter inte i vägen, den passar in i miljön och det kan ju inte skada att gardera sig, bara utifall...

Vi var på jobbet igår, hunden och jag. Eller jag i alla fall, hunden fick vänta i bilen. Det har han inget emot, han gillar bilen, troligen känner han sig trygg där. Han vet ju att jag aldrig lämnar honom någon längre stund i den och så händer det titt som tätt att vi hamnar på någon ny och spännande plats som han får utforska. Igår tog jag honom till hundrastgården som vi besökt många gånger förut, den som han brukade älska att springa runt i. Men inte igår, han stack in nosen en liten stund men satte sedan siktet på närmsta trädsamling i stället. Jag tror han anser att han inte är någon stadshund längre, han bor minsann på landet nu och de där artificiella natur-imitationerna kan yuppie-hundarna ha för sig själva. Han vet minsann hur riktig natur ser ut, så det så.

Ha en bra dag allihop!

heueh
fre, 2017-01-27 - 06:21

har hamnat i förrådet. Det är en riktigt fin en, den både maler och brygger automatiskt och den gör en utmärkt cappuccino. Jag köpte den när jag bodde i den Stora Staden, det kändes väldigt yuppie att kunna göra sitt eget finkaffe. Plus att jag var aktiv i mitt drickande då, så jag kunde inte visa mig på sta'n, maskinen gav mig ändå den där urbana känslan tyckte jag. Den fick följa med till mitt förra boende och hade sin funktion även där. Visserligen blev det med tiden för mycket kladdande med mjölken, så den blev begränsad till endast en post på menyn; espresso, men det flöt ändå en del kaffebönor genom dess kvarn. När jag flyttade hit upp fick den stå kvar i lägenheten så att jag kunde göra kaffe medans vi jobbade i min sons lägenhet. Nu har den stått här uppe ett tag och jag insåg snabbt att den inte passar in.

När jag jagade nere i mörkaste Småland var det kokkaffe som gällde; riktiga män silar kaffet genom snuset, pappersfilter är för ungar och sinnessvaga. De här gubbarna drack sitt kaffe som dom drack sitt brännvin; det gjorde ingen nytta förrän det kom ner i magen. Som stadsbo var jag redan från början i underläge, jag kunde bara föreställa mig den spott och spe jag skulle få utstå om jag hällde upp bryggkaffe i muggen, så jag bet ihop och silade mitt kokkaffe mellan tänderna så gott det gick. Snusade gjorde jag inte, men alla grovmalda kaffebönor jag konstant gick och spottade ut gav i alla fall intryck av att jag var lika mycket man som alla de andra. Det där har naturligtvis ändrats, numer sitter gubbarna och dricker sitt koffeinfria toffee nut frappuccino med lillfingret spretande som civiliserat folk.

Jag tror inte min nyligen uppnådda status som lantis har påverkat mitt val av kaffe i någon större utsträckning, jag har nog bara upptäckt att jag drack espresso, inte så mycket för att jag tyckte om det, utan för att det matchade den bild jag hade målat upp av mig själv. Jag har alltid haft en tendens att ge mig själv roller som jag försöker spela så verklighetstroget som möjligt, inte för omgivningens skull utan för att jag ibland vill vara någon annan. Som i min ungdom, jag hade sett en westernfilm och i en scen satte sig huvudpersonen mot en trädstam, drog ner hatten över ansiktet, svepte ponchon om sig och somnade. Det där måste jag naturligtvis prova, något träd fanns inte tillgängligt i mitt sovrum, så jag satte mig mot väggen och gjorde vad jag kunde för att se macho ut och framförallt, försöka sova. Det gick inget vidare men jag lärde mig i alla fall att många saker som ser realistiska ut i en femtonsekunders scen i en film kan vara tämligen svårgenomförbara i verkligheten.

Ha en fin dag!

Dionysa
fre, 2017-01-27 - 10:33

Jamen... hade smålänningarna inte tålamod att låta kaffet "klarna" innan dom var på't? (Kunde dom kanske inte tya sig?) Hade dom inte tillgång till "k l a r s k i n n" (torkad simblåsa från fisk)? En norrbottning häpnar. Konsten att försiktigt hälla kaffet på fat och suga i sig det genom en hård sockerbit, fanns alltså inte heller?!

heueh
lör, 2017-01-28 - 06:23

bättre medmänniskor än medmänniskor är. Jag har, precis som så många andra, en kärv månad att se fram emot. Jag satte mig och tittade igenom månadens räkningar igår kväll, och de är många och vidlyftiga. Det blir inte många pengar över till oxfilé och löjrom. Det var naturligtvis dumt att göra det där på kvällen, det ger mig bara en natt av grubblande och negativa tankar. Den normala reaktionen hos ens vänner verkar ofta vara att påpeka det uppenbara: Du skulle inte ha.. , alternativt ge hurtiga tillrop: Det går bra ska du se, allt du behöver göra är att... Inte riktigt vad jag behövde igår kväll. Allt vad jag behövde igår var precis vad jag fick; hunden kom och buffade försiktigt på mig tills jag klappade honom, så hoppade han upp i soffan och rullade ihop sig tätt intill, och där låg han, alldeles tyst, tills jag började känna mig harmonisk igen. Natten blev fri från mörka tankar och morgonen kom med beslutsamhet och hopp.

Morgonen kom också med, tja, något blött. Det var den där sortens väder då man inte riktigt kan avgöra om det är snö, eller regn, eller bara väldigt hög luftfuktighet. När de väl landat på huden eller kläderna är det bara blött, vad det var när de svävade omkring i luften är en hemlighet som vädrets makter döljer väl. På marken däremot, kall efter en natt med minusgrader, förvandlas de omedelbart till en tunn hinna av is, nästan som underkylt regn men inte riktigt lika halt. Tillräckligt för att hunden skulle välja att gå i snön i diket hellre än på vägen dock. På vår morgonpromenad går vi över en lite större väg, stor nog för att vara asfalterad. Vi passerar den nära krönet på en lång backe som långtradarna kämpar sig upp för på låga växlar. Med tanke på hur halt det var så föreställde jag mig att den där backen kunde bli ett svårbesegrat hinder på deras väg mot vidare äventyr, så jag stannade en stund för att se hur det skulle gå när nästa ekipage dök upp. Till slut insåg jag att det var lördag, inte ens timmerbilarna är ute klockan fem en lördagsmorgon. Sådant är mitt liv på landet, vi spänningssökande adrenalinjunkies står vid toppen av en backe och väntar på att få se lastbilar köra förbi.

Min son är på väg tillbaka till det stora landet i väster. Han kom hem därifrån i onsdags, men så uppstod en brådskande situation och han fick snällt packa om sin väska och vända tillbaka. Jag är så glad att det är han och inte jag. Jag vet inte hur många gånger jag har varit i samma situation; man har avslutat en resa och under de tio timmar det tar att komma hem har man hunnit planera minst en vecka framöver, ofta med inslag av lugn och ro, och så rasar det hela samman och man är tillbaka i selen igen. Det där är en källa till stor frustration och har lett till mer än ett återfall. Hur min son gör vet jag inte, eftersom han inte dricker så antar jag att han har något annat sätt att släppa ut lite ånga. Kanske kan det vara en liten hjälp att hans flickvän bor där, han verkade i alla fall inte alltför olycklig.

Ha en behaglig dag!

Dionysa
sön, 2017-01-29 - 07:43

Heter din plats på jorden Nollberga, kanske? Granne med ASSAR, Ulf Lundqvists tecknade skapelse?

heueh
sön, 2017-01-29 - 07:50

eller bara önsketänkande, men jag tycker att det börjar bli en liten aning ljusare på morgnarna. Solen går inte upp förrän efter åtta men jag får ändå för mig att gryningen börjar tidigare nu. Just idag beror det naturligtvis på att vi tog en rejäl sovmorgon, men rent generellt tycker jag det finns utrymme för en viss optimism. Och samtidigt en viss panik. Jag har suttit och läst i en bok om beskärning och oavsett om det rör sig om buskar eller träd så verkar senvintern vara den tid då man ska beskära. Jag är osäker på när exakt senvintern är, men jag har en känsla av att den inte är så långt bort, eller varar särskilt länge. Så jag har några veckor på mig att klura ut vad det är för sorts träd och buskar jag har på tomten, och hur dom ska massakreras på rätt sätt. Än så länge har jag lärt mig skillnaden mellan björk och gran, resten är lite klurigt eftersom alla bilder jag hittar visar växtligheten med blommor och blad på grenarna, och några sådana hittar jag inte någonstans bland snödrivorna.

Jag gick och gläntade på locken till en del av de ouppackade flyttlådorna igår när "As seen on TV" lyste som en fyrbåk nere i lådans mörker. Många vaknätter har jag tillbringat framför TV'n på hotellrum i USA, den tid då man kör reklam för billigt skräp eftersom reklamtiden kostar en spottstyver då. I mitt tillstånd av begränsad vakenhet och därtill tveksam nykterhet har jag varit ett lätt byte för de väl repeterade och glassiga försäljare med dito lättklädda damer som kan få även en totalt oanvändbar pryl att verka som himlasänd. Som till exempel den plastskiva jag köpte, den som ska göra det mycket enklare att vika T-shirts efter tvätten. Det gör den inte. Eller den i Sverige illegala radarvarnare jag införskaffade, som varnar för microvågsugnar, röntgenapparater på vårdcentraler och tandläkarmotagningar samt mobiltelefoner men inte för polisens laser.

Det verkar som om mitt förnuft fladdrar iväg med vinden när jag är inne i en period av drickande, alldeles oavsett om jag är berusad eller inte. Jag minns en gång då jag, i måhända aningen bakfullt men ändå tämligen nyktert tillstånd fick för mig att imponera på ungarna och visa att jag minsann kunde gå på händer. Det slutade med några veckor med stödkrage runt halsen. Eller den gången i Orlando, då jag bestämde mig för att åka en vattenrutschkana som ingen annan i sällskapet tordes ge sig på. Den var över trettio meter hög och praktiskt taget vertikal. Jag gjorde precis som personalen instruerade mig, korsade ben och med armarna över bröstet som en avliden person i sin kista. En instruktion förstod jag inte dock: "button your ass, buddy" gick mig fullständigt förbi. Själva det fria fallet, de första tjugo metrarna, var häftigt, men så kom inbromsningen. Man gled horisontellt i en ränna full med vatten i halsbrytande fart och var fullt koncentrerad på huruvida man skulle hinna stanna innan man for in i den vägg som utgjorde slutet på resan. När jag väl låg still där i slutet på rännan insåg jag att något hänt under färden, mitt inre kändes kallt och överfyllt med något obehagligt. Så sakteliga insåg jag att inbromsningen hade pumpat upp avsevärda mängder vatten bakvägen in i mitt matsmältningssystem. Mitt ansiktsuttryck måste ha avslöjat mig, för personalen pekade unisont ut vägen till närmaste toalett, dit jag tog mig genom att springa med stålhårt spända skinkmuskler och ena handen med ett stadigt grepp om rumpan; svårare än det låter kan jag intyga. Jag önskar bara att det hade funnits en bakväg ut från toaletten.

Ha en härlig söndag!

Sisyfos
sön, 2017-01-29 - 13:48

Underbart! Har haft en mindre erfarenhet av detta vid vattenskidåkning... händer tydligen då med om man har lite otur.

Adde
sön, 2017-01-29 - 16:21

att röra till det lite så rekommenderas numera att fruktträd ska klippas under JAS-månaderna :-)) Dvs Juli, Augusti, September !