av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
mån, 2016-12-05 - 01:15

..för era inlägg, det värmer...

Ny vecka som har gått, och nu på väg in i nästa, och guess what?
Jo jag ligger i sängen och summerar veckan som passerat i mitt liv, en viktig del i min nykterhet.
Jo jag värderar vad som var bra och det som inte var lika bra, försöker sedan upprepa det som blev bra och försöka förstå varför.

Arbetsveckan har varit tuff och intensiv, helt oplanerbar som vanligt, en brusande Treo på eftermiddagen är mer regel än undantag.
Jag och frugan har brutit tristessen med att ta en date på Ikea när vi inhandlar och byter grejer som vi behöver eller inte behöver på vårat senaste projekt, och vet ni, det är i hamn nu, just nu i denna stund så är det klart, ja del två av tre i femtonspelet.
Har lite småpyssel kvar under kommande vardagskvällar men byggnationen är helt klar, tjoho!
Vi skulle ha gått på julmarknad men valde att tapetsera klart rummet istället, och det blev kinakrubb när kidsen kom till söndagsmiddagen för vi hade ingen ork kvar till att ställa oss vid grytorna.
Så nu har vi ett rum kvar men det får bli efter helgerna, orkar inte stressa på med det utöver jobbet och julstressen.
Och nu ser garaget ut som skit igen, öppnade en hink med vad jag trodde var tapetklistret men den innehöll en massa skruvar.
En liten fadäs vid rensningen i förra julen.

Nu skramlar det på teven i sovrummet, biljakter och pangpang, en bra rulle det vet jag för jag har sett den förut.
Men väljer att bara låta den stå på i bakgrunden som sällskap när frugan ligger brevid och knarrar.
Ska jag följa den vill jag se den enda till slutet, men ser fördelen med att hacka på forumet som större.
Jag kan påverka när det ska ta slut själv, inte när fyrtioelva reklampauser gjort filmen tre timmar lång.
Klockan är snart ett på natten och jag har en lång dag framför mig, en måndag dessvärre, men har ett äss i skjortärmen, delar av dagen har jag och frugan tagit ledigt för julklappsinköp, det ska bli lajbans om än jobbigt.

Julpaniken börjar rycka i stresstarmen, julmat som ska inhandlas, gran, julpynt som ska hängas upp osv.
Jo jag njuter av julen men ser helst att den är över,det är då jag kan slappna av helt och hållet.
Jag behöver liten extra omsorg över mig själv nu när jag inte har alkoholen att kunna slappna av med.
Vet vad jag behöver och bara lagomt med jobb men heller inte för lite för det stressar mig också.
Viktigt att vara kreativ och få utlopp för mitt skapande, det ger mig mest krydda till livet.

Åtta plus istället för sju minus i årtal, det känns också väldigt bra i min nykterhet.
Jag kan dricka allt så länge det inte innehåller alkohol som i sin tur ger mig en berusning, och jag tänker inte ens testa gränserna för det är precis exakt där det brister i min hjärna.
När den når sin berusning så är det redan försent det var dit jag inte ville, det är då jag dricker helt okontrollerat och allt går precis åt he...te.
Jo jag kan dricka öl, vin cider allt precis som vanligt så länge det inte överstiger 0,5%.
Smaken finns där men inte berusningen, och det är precis där min gräns går, inte bli berusad, inte ens påverkad.
...och det är då hela grejen med alkoholen går förlorad.

Så där sitter jag och tänker när andra dricker sin alkohol, ja ja drick skiten ni, jag vet vad den för med sig för mig.
Och vad ni än säger, jag går alltid som vinnare ur den här kvällen.

Oavsett om det är den andre advent och det sörplas glögg i våra stugor, saftglöggen är ändå godare än den med alkohol.

Jag mår bra om jag tänker efter före under och efter festen, för med alkohol så blir det aldrig njutbart, inte dagen efter.

Berra

Fenix
tis, 2016-12-06 - 21:16

det är så härligt att läsa dina krönikor, det är så jag ser dina inlägg. Nu är det mer än tre veckor sedan jag gjorde en riktigt bra grej och sökte en ny form av hjälp till ett bättre liv. Och bara på dessa dagar har jag hunnit uppleva så mycket glädje när alkoholen är borta. Det är otroligt att jag kommit igång med träning och gillar det, jag har gått med i en orkester, jag är igång med ett projekt som jag kanske haft som mål utan att veta om det. Och allt detta sker utan stress och inte som någon ersättning för alkohol. Att läsa om dina åtta år känns så otroligt hoppingivande och inte alls ouppnåeligt längre. Grattis Berra och ett stort tack till att du hållit fast här på forumet. Det är kanske som idrott, det behövs både bredd och elit. Du tillhör eliten:-)

Berra
sön, 2016-12-11 - 23:53

Fågeln som brände sig själv på bål, för att sedan återuppstå, enligt den grekiska mytologin.
Känner du dig så, att du bränner dina skepp för att sedan komma tillbaka?
Du har varit med länge här på forumet, det går lite hackigt ibland men du ger aldrig upp, hedersvärd anser jag.

Idag var vi ute ett par för att gå på teater, i teaterbaren bad vi om fyra GT varav en virgin till mig förståss...
Likt falkögon kan jag aldrig riktigt släppa blicken och övervakade bartendern när han blandade till drinkarna.
Jag vill ju inte ta fel glas av misstag
I det fjärde glaset slår han upp spriten också och jag ryter till förskräckt,...men hallå! En ska vara VIRGIN!!
Ja säger han och fortsätter hälla upp spriten....alltså en ska vara alkoholfri svarar jag.
Bartendern lyfter på ögonbrynen och byter till ett nytt glas, ung kille som han var...
-Herregud fortsätter jag, jag ska köra bil härifrån....
Mumlande tar jag våra glas ifrån bardisken och blir eftertänksam med hur många andra gånger har jag blivit fistad.
Nja tänker jag, det borde jag ha märkt på berusningen...

Några timmar senare går vi på restaurang och till servitrisen diskuterar jag om vilka alkofia alternativ det finns nör jag slutligen bestämmer mig för en Xider non alko, den brukar var helt okey för mig.
Seriösa som de brukar vara häller de upp glaset till halva på bordet, när hon ställer ner flaskan så ser jag....treochenhalva.
Nu blev jag lite arg och med hög röst...Men hallå!
Hon ryckte till och med ens kom hon ihåg vad vi hade diskuterat precis innan...
-Jamen fö'låt svarade hon, du skulle ju ha en alkoholfri...
-Ja men inte bara det kontrade jag, det skulle ju vara en cider och inte en öl, OCH en alkoholfri.
Man får känslan över att alla tar inte min nykterhet på allvar, man får aldrig slappna av och lita på folk helt och hållet.
Bara för att de allra flesta väljer att berusa sig på lokal, så innefattar det inte....alla!

Vidare i Berras liv...
De är ganska bråda tider i december, har varit på julbord med firman, frugan likaså dagarna efter varandra faktiskt.
Inget att tala om direkt, det var trevligt och gott, inget mer, de som brukar bli fulla blev det.
Men vid vårat långbord så delades bordet mitt itu, på min högra sida inklusive mig så dracks det inget med alkohol.
Religösa motiv, bilförare och de som helt enkelt inte kände för det, 50% nyktra förvånade mig.
Men så finns de dem som inte dricker offentligt men desto mer hemma, i rädslan för att göra bort sig.
Jag var en sådan, men drack för att dämpa rädslan och det resulterade ju i stort sett alltid till att jag just gjorde det, bort mig.

I helgen kom det ännu en omgång med tindrande snö som föll i nästan hela dygnet.
Grenarna på träden är otroligt vackra med ett gnistrande vitt täcke ovanpå sina kvistar.
Det blir ljusare och ljuden dämpas markant, man blir lite lugnare och gladare inombords, nu kommer julkänslan på riktigt.
Hemmaprojekten ligger på hyllan för tillfället, småpul men inga stora ovationer, ett verktyg åt gången.

Frugan är tjurig och tvär, pratar inte med mig längre.
Det började redan i lördags då hon var lättirriterad när vi var och shoppade julklappar i julruschen.
Hon gnällde på mig för att hon tyckte att JAG var grinig som en gammal gringubbe, jag var inte grinigare än vad jag brukar.
Väl hemma hör jag ett ett krasch och sedan ...he..tes j..la f..ta.
Jag ropar tillbaka kan du sluta ha sönder en massa grejer, jag har inte hunnit limma ihop det du pajade förra helgen!
Jag kommer ut ifrån dasset och där står hon med några glasänglar som både har tappat vingar och huvud.
Hon är naturligtvis förtvivlad för dessa var nyinköpta för i år och sedan brakar det loss, först lite lågvarvigt och sedan i falsett,
Hon kastar grejer i golvet och springer upp till övervåningen där hon slänger igen sovrumsdörren.
Jahopp!, det var den helgen det..tänkte jag.
Det var ju i och för sig bara en tidsfråga, jag borde ju kunnat förväntat mig detta när hon var så grinig tidigare på dagen,
Det skulle ju ha exploderat förr eller senare, men tidigare i mitt liv så har hon ju kunnat haft ett bra argument att vara sur och tvär dagen efter att vi båda hade druckigt alkohol, ett sätt för att kunna straffa mig, för sitt dåliga mående.
Nu står jag bara där och tänker...jahopp, inte bekommer det mig något, det är hon som mår kasst.
Och för att försvara mig, ja det var hon som hade sönder grejerna, likaså helgen innan.
Försökte trösta henne med en puss, men hon avvisade mig tvärt med att de var så j..la onödigt.
...så jävla onödigt, med en puss?

Ibland har jag så svårt att förstå mig på kvinnor, det ska lirkas med känslor, och man straffas för både det man säger, och det man inte säger, aldrig bli det helt okey.
Jag är född till man och det man säger det menar man, ganska enkelt och rakt.
Jag brukar tänka på den gången hon frågade mig...ska jag ha den röda eller den blå klänningen ikväll?
Jag tycker om blått, så jag svarade.... Den blå.
-och vad är det för ett j..la fel på den röda klänningen då?
Jag hade aldrig kunnat få henne nöjd i något fall, jag var inmålad i ett hörn..

Så frågar någon mig hur min helg var imorgon, så tvingas jag ljuga och säga att ...den var bra.
Hon skulle aldrig förlåta mig om hon hade fått höra på omvägar som det var, att jag hade en bitterkärring därhemma.

God helg?, jovars ...

Berra

Berra
mån, 2016-12-26 - 02:45

..ja bortsett när tekniken falerar och mitt tålamod likaså.

Har idag kört blodtrycket i topp när tevehelvetet inte längre kommunicerade med högtalaranläggningen.
Plötsligt bara på eftermiddagen så satt jag mig vid teven och skulle se på lite tecknad långfilm för att bara fullända en helt perfekt jul med mycket harmoni i familj och släkt.
Jag testade allt, installerade om teven, provade sladdar hit och än dit, då säckade internetet ihop.
Det kom en och annan hdmi-sladd utfarande i hallen ackompanjerad med en hel del svordomar.
Mitt upp i alltihopa så blev middagen färdig och jag satt vid matbordet med en pulserande ådra i tinningen, men förklarade att jag inte var arg på någon i familjen utan på tekniken som bara lägger av utan anledning, sådant gör mig helt fucking galen.
Jag kan lägga ner dagar på att installera nya fina teknikprylar med allra bästa prestanda, sätta upp lister där jag gömmer sladdar osv.
Men när det strular och mitt tålamod är slut river jag ner hela skiten, det kan bli stora hål i väggen efter listskruvarna.
6 timmar senare löser sig problemet och jag sitter helt utmattad i soffan, knoddarna som jag skulle se har nu gått över i thriller och action....

Känner mig helt snuvad på en fin juldagseftermiddag, den som skulle bli så bra.
Lite skönt att jag och grabben inte hittade någon ny teknikpryl på förmiddagen då vi jagade runt i alla elektronikbutiker som flaggat hårt för sina mellandagsreor, det var inte billigare än en vanligt mitt-i-veckan-rea, så lättlurad är jag inte.
Men det hade bara blivit en tidsfråga innan nästa inköpta pryl hade börjat strula, jag gillar inte när saker går sönder.
Men ska man hänga med så måste man vara på topp, och jag får väl vara lite stolt att jag än hänger med när min egna pappa vek ner sig för den nya tekniken när han bara var 45 år.

Det rullar på allt fortare och en teve som höll nästan 20 år förut förväntas bytas ut mellan 5-10år idag, en dator på 3-5, en mobil inom två år, och vitvarorna följer med strömmen, Max tio år idag.
Landet Sverige ligger i teknikfronten och vi är nästan världsbäst per capita, men vi lägger också ner en massa pengar på det.
Snart har alla tillgång till fiber (95%?) och personligen tror jag att det blir den marksända tevens död inom 10-15 år.
Det som irriterar mig är att jag blir äldre och får det svårare att förstå den nya tekniken, trots att jag försöker hårt.
Det ligger inom min proffession också men i en smal spetsteknologi, så det är inte så många ställen att leta på.

Så en helg som för övrigt flöt väldigt lugnt, all julhets rann av mig just idag, och det är därför jag älskar dagarna efter julafton.
Hade jag druckigt så hade jag haft ursäkter för båda, stressen innan och för att jag hade kommit i i lugnet.
Alkoholen har ursäkter för allt, förlåt....hade.
Visst serverade vi både öl, vin och snaps här hemma, men mängden kanske utgjorde 1/3 då resten drack must, Cola och annan dryck.
Jag var en förfärlig värd som inte propsade på med mer dryck utan den som ville ha mer fick helt enkelt fråga efter det, eller så visade jag var grejorna stod, jag tjatar inte om att de ska äta mer heller, var och en äter/dricker efter eget huvud, och det finns nästan alltid i överflöd av allting, så är ju julen.
På kvällen smet vi iväg till den andra släkten, då var det vi som var gäster, svågern talar om var grejorna finns, och min back står som alltid ovanpå sopkärlet i förrådet bakom garaget, och han är mycket duktigt på att finna nya varianter.
Tidigt fick jag kliva ur sängen på morgonen efter, min blåsa pallar inte längre den mängd av dryck som jag drack förr.
Då var det kutym att inte pinka förrän efter sjätte ölen, dvs 3 liter i omloppet, nu fyra flaskor vilket är 1,3 liter, löjligt lite...!

Ja ni ser hur problemen förändras när man har varit nykter längre, det som var bagateller förut har blivit stora nu, såsom blåsans storlek.
Och det som var stort förut, vad man gjorde på fyllan, och ångesten dagen efter, ja...det finns inte längre kvar.
Jag borde vara tacksam, och det är jag nog innerst inne, men när det inte är ett problem längre så upptar det inte min tankeverksamhet heller...

Så det blev en fridfuller jul, om man bortser ifrån när tekniken strular, men det kan man ju knappast beskylla alkoholen för.
Alkoholen är analog, ju mer man dricker desto mer skit händer det, och det finns inget digital tröskelvärde som man vet i förväg NÄR det kommer att smälla, utan det bara kommer utan förvarning.
Och utan ammunition kan det heller aldrig smälla, så därför förvarar jag heller ingen ammunition avsedd för mig.
På så sätt blev det ju den julen jag hade förväntat mig.

May the force be with you...

Berra

Berra
ons, 2017-01-25 - 01:00

Har hållit mig lite i skymundan, det har varit ett rejält uppsving på forumet med antalet inlägg.
Har kollat varje dag men inte hunnit med att läsa alla, på ett par dagar hade jag 245 olästa.
De flesta är korta hejarop och det är man ju tacksam för, tänk om alla skrev så långa inlägg som jag, gisses!

En månad har passerat sedan senaste inlägget, då var det julen som var i sitt esse, ett nyår och en födelsedag därefter.
Många anledningar till fester, men de har fallit i god jord i ett lugnt tempo.
En släkting fyllde år samma helg som jag, han 20 år och vi firade honom mest.
Han var mosig på sin dag efter att ha varit ute kvällen innan, stolt hade han visat upp sitt leg på bolaget för första gången, det verkar ha blivit en tradition att gå på bolaget på sin 20-årsdag.
Han försvann tidigt på kvällen efter att "förat" hemma med sina gratulanter.
Tidigare tyckte jag att det var synd att de skulle fira sina födelsedagar med mycket festande, men jag har ändrat mig lite där.
Nu hoppas jag mest på att de ska få en trevlig upplevelse av alkoholen och då i rätt mängder, för att få slippa hänga över toalettstolen på småtimmarna och vakna med en hemsk bakfylleångest.

För det är ju så att de härmar vårat beteende, de gör inte som vi säger utan gör som vi...gör.
På gott och ont, alkoholen har ju faktiskt en funktion som ett socialt smörjmedel, lättar upp stämningen för den del.
Men för vissa är det enbart en utförsbacke till den slutgiltiga sociala kraschen, när ingenting fungerar längre.
Man har brukar alkoholen på ett felaktigt sätt, för mycket, för ofta, vid fel tillfällen och vid fel sammanhang.
Festligheten har blivit en vardag och det händer inte det där man hade hoppats på, glädje och skratt, utan något helt annat.
När man sedan försöker begränsa den så får man panik när det inte blir bättre utan man har lagt sig till med en dålig ovana.
För mycket för ofta och vid fel tillfällen och sammanhang, ett slentriandrickande utan något särskilt syfte.
Det blir oerhört besvärligt att bryta ett invant beteende, konstiga saker händer med en, en inre oro av rastlöshet av att inte få vara i det tillvanda och trygga, att kunna stressa av med alkoholen för den har jag ju förtjänat som slitit så hårt i veckan.
Ursäkterna är många och tillfällena oftast lika till antalet.
En förhoppning om att man ska kunna dricka socialt finns alltid, men har man druckit sig till en form av alkoholism så blir det i de flesta fall ett tungt nederlag, det går fort att hamna i gamla upptrampade stigar igen, förr eller senare.
Så för en som har haft problem med drickat så är mitt svar, det går inte att kunna dricka normalt igen, det är bara att ge upp.
Och när uppgivenhet är total och inte bara en väntan på nästa dryckestillfälle det är då det kommer till en förändring.
Man svälter ut beroendet och börjar få hjärnan på nya tankar, som t.ex vad gör jag med all tid som inte längre går åt till drickandet eller tankarna på drickande, planerandet och återhämtningen, det är nästan det mest besvärandet att skapa sin nya tid eller återuppta det man hade innan man föll till dryckenskapet.
Och att inte associera en massa saker till att just dricka, festa utan alkohol, är det ens en fest?
Det är dags att normalisera tankarna på vad är egentligen en fest, äta, fika, prata, skratta, umgås kanske dansa och allt utan den ingånde ingrediensen.....alkohol, att andra inte kan betyder inte per automatik att du inte kan heller.
Och nu måste man orka stå ut ifrån de andra, att behöva försvara en sådan enkel sak som att man inte dricker något innehållandes alkohol, när den mer rättfärdiga frågan borde vara varför kan de andra inte festa förutan den?
Mitt sätt har varit att ganska starkt markera detta från början, och kanske ibland skrämt andra ifrån följdfrågorna.
Mitt liv mina val, och de borde med ålderns rätt bygga på rätt sorts livserfarenhet, att det blir bättre utan alkoholen, för min del.
Vad andra gör är inte mitt ansvar, var och en tar sina vägval och konsekvenserna av dem.
Därför anser jag att nykterheten är ett egoistiskt val, när det i självaste verket är till gagn för alla närvarande.
Jag gör inte bort mig eller ställer till det för de andra, välter inte ut glas eller blir grälsjuk.
Om jag sedan blir bortvald som gäst för att jag är tråkig så är nog heller inte festen avsedd för mig, där alla förväntas dricka.
Det vita fåret bland alla de svarta kan ju råka veta lite för mycket, den bittra sanningen om att festen kanske inte var så bra utan bara en massa fylla, och något sådant vill ju ingen höra, allra minst värdparet.
Det är sådana sanningar man kan bli varse om som nykterist, för en del ganska så tunga bördor att orka bära på.

Så det är ett ganska så ansvarsfullt arbete med att inte vara oansvarig, och alltid kunna stå för sina gärningar.
När det inte finns så enkla bortförklaringar såsom, äh jag var ju bara så full.
Men sedan är det helt legalt att gå ifrån en fest i förtid när man är nykter, är det inte kul, så är det inte det, det är också en sanning som svider, och det är bara en del som vet det, den lilla skara med folk som inte drack, barnen och hundarna.

Berra

Berra
mån, 2017-01-30 - 02:56

...säger han med en viss efterton...
På ett skämtsamt sätt med ändå med faktiskt en del fokus på min livsåskådning.

Jo den här helgen blev inte vad den planerades för, ingenting egentligen, men det löste sig på något sätt ändå.
Visst lever jag ett ganska så stressigt liv både i mitt förvärvsarbete och på min fritid, ja någon enstaka gång som förra helgen då vi inte gjorde någonting annat än slösade bort söndagen enligt min frus mening.

Vartefter arbetsdagarna förflöt med ganska så hög fysisk aktivitet på jobbet så började jag känna ett tryck i nedre delen av magen.
Det kändes som om blåsan aldrig blev tömd och jag fick en hård och ömmande knuta strax nedanför naveln.
På Tordagen ringde runt på alla möjliga alternativ både de privata försäkringarna på jobbet och de landstingsstyrda, men ingen ville kännas vid min oro, utan jag hänvisads runt och till slut till min distriksvård där dagens akuttider redan var slutsålda.
Jag har ett genetiskt påbrå med prostatan på mina fäders sida, och i dessa prostatacancertider så började jag känna lite av en begynnande stress, jag ville egentligen bara få ett sk.PSA prov utfört så hade det lugnat mig åtskilligt, men icke.
Trycket ökade över dagen och på vägen hem smet jag iväg tidigare för att svänga förbi lättakuten, men där hade de två tjänstgörande läkarna ännu inte kommit, och det var många i väntrummet.
Jag hade kunnat vänta men frugan behövde bilen om ett par timmar så jag hade inte tiden kvar för detta.
Det får bli distriktmottagningens akuttider imorgon istället, så jag dunkade iväg ett mess till chefen och skrev att jag kommer till lunch imorgon efter att besökt läkaren för magåkommer (vem fasen vill skriva prostatan egentligen).

Så blev det så då rå?
Självklart inte, värken blev på natten alldeles akut och frugan sade åt mig, ta en taxi till lasarettet, NU!
Det är bättre att du ta reda på en petitess i onödan istället för någonting farligt för sent, jo ibland är jag lite tjurig håller jag med om.
Efter att ha laddad hem en app på mobilen kunde jag följa taxin som åkte fel flera gånger, och jag tänkte men sätt fart nu då din jäkel jag kanske håller på att dö hör medans du velar runt utan att använda GPS'n, rör på arslet!
Och det är så typiskt mig, när jag väl har bestämt mig får ingen annan söla bort min dyrbara tid.
På vägen in tilltog mina magsmärtor och tröttheten av att inte ha sovit speciellt bra gav mig en dimsyn, ihopvikt minns jag den röda skylten med korset på som en flyktig minnesbild.
Väl inne i väntrummet doftade det av sprit, de hade spritat av gårdagskvällens soffor från bakterier och våldets blod.
Ensam satt jag vid receptionen och svarade på en massa frågor, vem är din närmaste anhörig, vad har den för telefonnummer, får vi ditt tillstånd att titta i dina journaler, jajaj gör vad fan ni vill, ville jag skrika högt till kvinnan bakom datorskärmen, ge mig hjälp nu.
Det tog inte lång tid då jag var ensam i väntrummet, och därefter kunde jag slappna av, nu var jag under kvalificerad vård.
Jag släppte min kropp till läkarvården och lät de ta besluten, ännu mera frågor och sönderstuckna armveck.
Jag rullades runt på en brits och har diffusa minnen av att är det så här många personer har sina sista minnesbilder av jordelivet,
Man ser de vita innertaksplattorna med lysrörsarmaturerna åka förbi från fötterna och förbi ens huvud, och troligen med samma dimsyn som jag hade.
Hamnade på skiktröntgen och minns med våda hur jodblandningen de trycker in i mitt armveck bara på några sekunder får hela min kropp att vilja eruptera i en brännande lavamassa, det fullständigt brinner i hela min kropp, trots att jag har gjort detta flera gånger förut, och ja det skrämde mig lika mycket den här gången också.
Min kropp skakade av rädsla och kanske också av att jag låg helt naken blottlagt i detta kala och kalla rum.
Jag fick morfin och mådde naturligtvis mycket bättre efter detta, det gurglade igenkännande i mina tarmar, jag sov så mycket jag kunde i väntan på att förflyttas i nattens lysrörskalla korridorer.
En ung kille som bröt på språket med hörlurar i sina öron var sprallande glad, han hade precis gått på sitt morgonpass och i väntan på sänghissen berättade han att hans lägenhet hade brunnit ner i förrgår och att han nu bodde hos sin brorsas familj.
Men varför så glad frågade jag?, men hallå bror, jag lever ju svarade han medans han jazzade runt lite i tonerna från hans lurar.
Och ja, varför skulle inte han vara glad tänkte jag, det gäller ju att prioritera här i livet, det materiella går ju att återställa.
Han hade en syn på livet som inte jag skulle ha haft, jag hade ju enbart grämt mig över allt besvär med att finna boende, bråka med försäkringsbolag, finna nya kläder och försöka återfå allt som det var innan.
Väl uppe på salen fick jag reda på att jag hade tarmfickor och får enbart käka flytande föda efter att ha fastat ett dygn, min näring och det som släcker min törst kom från flaskorna som hängde däruppe i krokar på en ställning, fast vid flaskan igen tänkte jag.
Dygnet förflöt i ett tungt sovande för återhämtning och smärtan avtog vartefter tiden gick.
Men är fortfarande väldigt öm om magen och skulle bara en fluga sätta sig på min istra buk så skulle jag skrika högt.
Får väl se det som en fördel, magen har sagt ifrån mitt dåliga leverne om att äta bättre och mer näringsrik mat, stressa mindre och att de kan bli några kilon lättare på kuppen.
Jag har blivit sjukskriven en vecka och det gör nog att jag hinner vila upp mig lite och lugna lilla magen.
Väl hemma berättade frugan att hon hade tänkt tanken om jag inte skulle komma hem igen, hur skulle hon då klara av att sköta hemmet och bilen med alla grejor som bara jag fixar med, och jag svarade troligen lika svårt som det är för de tre änkorna som bor på vår gata och har gjort så i tiotals år utan att ha haft ett manligt handtag att få vardagen att gå runt.
Man ändrar sig utefter förutsättningarna, en ren överlevnadsinstinkt.

Vad skulle jag ha gjort istället denna helg, jo hjälpt brorsan att flytta, men det sket sig ju helt och hållet.
Men resten av släkten tog smällen och fixade allt helt galant, bokade om lastbilen i rätt namn, tog köpemat istället för lagad mat osv.
Ännu ett bevis på att man ändrar sig under de nya förutsättningarna, man anpassar sig och löser det.
Själv har jag fått lite extensiella tankar om livet, speciellt när jag på vägen ut genom personhissen från sjukhuset kom på att jag hade legat på samma sal som min mammas gubbe dog på bara för ett par år sedan.

Vissa klarar sig, andra inte, och inget rår vi på att ändra på det, sinnesrobönen och tacksamheten fick sig en genomkörare.

Så har man överlevt ännu en helg, inte möta döden på riktigt, men det kändes lite som om man ändå snuddade lite vid det.

Lev väl!

Berra

heueh
mån, 2017-01-30 - 09:04

i tarmarna måste vara ett litet h.e när man letar efter växel till parkeringsautomaten.

Dionysa
mån, 2017-01-30 - 09:23

....men skrattet fastnar i halsen lite. Ulcerös kolit är inte kul att ha, jag vet eftersom min mamma hade det. Men går att medicinera och fr.a påverka genom ett lugnare och mer harmoniskt leverne, inkluderande rätt (fiberfattig!) kost och bulkmedel.

Berra
ons, 2017-02-15 - 00:57

Det vettifan vilket ben jag ska stå på.

Jag vägrar svara på forumet på måndagar, för vi vet...ja, måndagar är inte min grej helt enkelt.
Och så var det igår, en riktigt helvetisk måndagsjävul, och det hade inte blivit så många vackra rader till inlägg.
Lite har det väl lagt sig idag, om än lite irriterad.
Man kan behöva få lite distans till sina utbrott, och inte kväda i vredesutbrott.

Men jo med fickorna fulla av skit ordagrant som inte har blivit infekterade så är återhämtningen god.
Jag är fortfarande lite orolig i magen, och bara vetskapen om att det raskt kan hugga till ordentligt gör att det bullrar runt än mer än nödvändigt, en form av psykisk terror.
Ska snart dit igen och då fylla magen med luft för att göra en endoskopi, eller ja...trycka upp en kamera via röven.
Känns lite onödigt när de väldigt sällan gör något åt det, opererar bara speciellt sällsynta fall.

Det som gör mig än mer orolig är att det kom ett brev på posten några dagar efteråt.
Läkaren som utförde skiktröntgen fann att hon efteråt när hon hade tittat närmare på bilderna fann en förändring på levern,
Och att jag nu fått en ny tid hos henne för att kolla en våning upp.
Vadå för sorts förändring?, levercancer är det enda som dyker upp när man googlar detta.
Så det blir väl att boka ett besök på fonus på vägen hem då rå, eller?
Ja jag är scary inför den diagnosen, har mitt krökande som jag numera inte längre utför kommit ikapp mig.
Eller alla dessa kemikalier som jag har kommit i kontakt med i mitt yrkesamma liv satt sin prägel på det kroppsliga filtret.
Jo man kan få fettlever utan alkohol har jag läst, men allt bladder jag läser på nätet gör det bara än mer svårtolkat.
Jo jag har tappat kontrollen och känner mig nu orolig, det kroppsliga raset börjar nu bli okontrollerbart.
Det finna andra kroppsdelar som börjat falera som tar mycket av min energi och tankeverksamhet.
Har väldens konstigaste mardrömmar som väcker mig om nätterna och tvingar mig att hålla mig vaken så att jag inte faller tillbaka i det där hemska som händer i drömmarnas värld som jag heller inte kan kontrollera.
Ni vet när man vaknar kallsvettig och drömmen är närmare verkligheten än man tror verkligheten i sig självt är, pulsen är uppe i hundrsåttio och man har svårt att återkoppla till verkligheten, man sitter där i mörkret genomsvett och hyperventilerar.

Ja och på jobbet är det inte vettigt heller, det händer hur mycket konstigt som helst just nu och jag har inte....kontrollen.
Är helt i händerna på the A-team som tar alla besluten åt oss för att sedan ge kontraorder bara minuterna senare,
De verkar inte heller veta vilka riktlinjer som gäller, den hierarkiska pyramiden har beslutsångest.
Man släcker bränder med provisoriska lösningar som sedan blir permanentade och för att ett halvår sedan bli ifrågasatta varför de inte gjordes ordentligt.

Musten har liksom tagit slut på mig, känner mig orkeslös och trött, på i stort sett på allting, kroppen verkar ge upp helt och hållet.
Forumet kraschar och just då förstår man hur man har bytt ut ett beroende mot något annat.
Och när man väl kommer igång igen så ligger man över 300 inlägg efter, och det är inte ofta jag skyltar om forumet som att allt är läst, men jag har tvingats göra det ett flertalet gånger på sistone, för jag hinner inte läsa ikapp allt.
Och i all massa av inlägg så kommer min tråd att allt för snabbt hamna långt bak i aktuella inlägg.

Mitt inlägg kommer att kännas som mindre av betydelse och det märker man också på antalet gilla-knappar.
Jag låg i topp förut men liksom antalet lästa gånger togs bort så tappar jag mer och mer intresset för att vilja orka fortsätta skiva.
Det verkar inte vara av någon betydelse långre, och då känns det som om jag har gjort mitt...

Och på samma sätt känns det också att motivationen till att hålla mig nykter också börjar tunnas ut...
Det spelar ingen roll längre...

Berra

mulletant
ons, 2017-02-15 - 04:43

Så jobbigt! Klart man blir orolig över att få läsa sånt. Ovisshet och oro är ju faktiskt bland det värsta att leva i. Det är ju som det är att googla på sjukdomar och organ och 'förändring' kan ju betyda lite vad som helst. Hoppas du får träffa en kunnig, klok och sympatisk doktor och förstås hoppas jag att du får ett bra besked.
Ja, det har varit högt tempo här på forum efter helgerna, mer än vanligt faktiskt. Jag läser inte alls allt, men vissa berörs jag av och följer deras framsteg och utmaningar. Och dej glömmer jag inte!
Det spelar all världens roll att du orkar hålla tag i nykterheten - i första hand för för dej och för dina nära & kära! Säkert för många andra omkring dig men det är du som är huvudpersonen i ditt liv! Idag är det onsdag. Veckan går i rätt riktning:)
Stora vänskapskramen, livsmod och styrka till dej! / mt

Adde
sön, 2017-02-19 - 09:49

spelar roll.
Jag vet inte om du läst allt jag skrivit om mina motgångar, en del rätt kniviga. Men inte nån gång har drickandet varit ett alternativ !
Ja, jag har varit fruktansvärt rädd för att ta till spriten men det har stannat vid rädslan.
Jag kommer ihåg att jag skrev när jag kommit ur den sista våndan att de som jag känt som tagit klivet ut från denna värld och varit nyktra alkoholister så har ingen av dem druckit sig ut från livet. På nåt sätt tror jag seriöst att när vi varit nyktra ett tag och stöter på problem så är nykterheten ändå så kär för oss så vi får styrkan att stå emot. Vi har verktygen att ta till...

Sköt om dig och lobba lite för en återträff så jag får den där kramen du är skyldig mig :-))

Berra
mån, 2017-02-20 - 00:42

Några av oss har hängt länge på forumet, andra har försvunnit och nya har tillkommit. En föränderlig tid.
Genom tiderna har väl just du Mt och Adde varit de som som kanske har betytt mest för mig, utan att jag förringar de andra.
Alla spelar roll för forumet, alla har sin historia och sätter sin prägel, och för några bondar det lite mer, att känna samhörighet.
Vi kämpar mot alkoholberoendet och tillsammans med de övriga i familjen, vänner släkt och kompisar.
Alkoholen är lömsk och förstör oss inuti och i våra relationer, ibland förstår vi det, i andra fall ignorerar vi det, men det finns där och vittrar sönder oss.
På något sätt har jag med tiden fått mig att acceptera alkoholen, jag hatar den inte längre och jag står inte längst fram i demonstrationståget och skriker högst...
Den finns i min sociala samvaro som ett naturligt inslag, jag kan inte förhindra den men behöver heller inte lovorda den.
Den finns där, men inte avsedd för mig...

Men med en lång tids nykterhet har mitt motstånd sjunkit så pass lågt att jag känner mig nyfiken på hur jag skulle reagera på alkoholen idag med den erfarenheten jag har skaffat mig, som ett rent vetenskapligt experiment.
Skulle jag idag kunna hantera den?
Eller så beror det på att jag känner mig låg, har en downperiod i mitt liv där jag känner....what the fuck!
Ingenting känns roligt längre den grå vardagen lyser i alla veckans dagar, ett evigt ekorrhjul.
Visst vi gör balla grejor också, men det höjer inte allmänmåendet på sikt, utan bara för tillfället.
Sitter fast i något där jag inte vet vad, bara en tristess, och jag har lätt för att bli irriterad för enkla petitesser.
En gammal gringubbe helt enkelt, och jag vet om det så erbarmligt.
Inte mycket att göra åt, därför lockar alkoholen mig något.
Jag vet att jag behöver min "egentid", men inte ens när jag var sjukskriven så fick jag tid till något som gav mig något i behållning.
Det har varit finväder i helgen men den försvann i att återgälda svärsonen tjänster med hans köksbygge.
Det blev blodbesudlade vita kakelväggar efter min hjälp, fingrar som hade klämt sig, skurit sig och nött ner sina tunna frökenfingrar.
Jag hade nog hellre tagit mig en promenad i årets skiraste solstrålar på sjöisen och lyssnat på isens sång.
Tittar febrilt efter snödroppar i söderlägen såsom diken och utefter husfasader, men inget har kommit upp än.
Jo jag har bråttom med allt, inte ens naturen kan hjälpa mig att stressa vidare
Men jag längtar så in i Norden att få komma ut utomhus, ställa i ordning på baksidan, skyffla igen alla hål i gräsmattan efter dotterns dobberman som grävt upp den till en leråker för att sedan hoppa i vår soffa, suck!
För att inte tala om hur gräsmattan är minerad med stora högar av hundskit, man är glad om man lyckas fylla på fågelbordet utan att man får med sig en liten surprice under tofflorna in i köket....
Ja där hör ni, bara gnäll och gnäll...

Undra hur man kan leva med en sådan gnällspik som mig...
Nä, jag är ingen kul kille för närvarande, men jag är närvarande i alla fall i mina sinnens fulla bruk.

Berra