Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Tack vare bl.a. det här forumet, så har jag blivit mycket mer observant över vad som faktiskt händer inom och utanför mig. Då märker jag t.ex. att mannen närmast cykliskt upprepar sitt drickande och sitt humör. Fyra dagar av för mycket drickande planar ut i ett par dagar då han blir rätt snäll och mysig och man börjar tänka att Nu! vänder det, nu kommer han att... för att sedan när han blivit så där stabil, åka till Systemet och handla. Ho-ho. Here we go again.

Nykteristen

InteMera, låt det va ett tag..låt det få smälta alla dina tankar. Gör man något drastiskt så tror jag inte att man klarar det och man bli ännu mer förvirrad än man redan är.

Jag förstår din tanke om normaliseringsprocessen gällande oss medberoende och jag kan bara hålla med. Denna helgen har varit lugn och faktiskt ganska trevlig..trots plötsliga raseriutbrott och dumma ord som han sagt. Det är då man får dessa tankar om att man är löjlig och säkert överdriver, tills man kastas in i det igen med huvudet före då alkoholen kommer fram och frodas i hemmet. Man känner sig schizo när man inte vet vilket ben man ska stå på..funderar på när dessa ben kommer rasa under o man ligger handfallen på marken istället.

Dionysa jag håller med om det. man börjar se de typiska mönster man aldrig velat inse förut hos dem. Man kan nästa i förväg skriva upp i kalendern vilken dag nästa fylla kommer...det är avskyvärt egentligen när man tänker efter. Varför såg man inte det här från början. Kärleken gör en blind sägs det ju, vad är det då om man inte är blind längre och utan faktiskt ser allt helt klart men inte har en susning om hur fasen man ska göra för att våga på riktigt ta sig ur?

För mig (oss) har det här kommit smygande, gått i vågor. Han var närmast helnykterist när vi träffades. Jag också. Sedan halkade vi in på a alltför mycket. Säkert har det både med miljön och med våra personlighetstyper som ibland krockar rejält att göra. Jag blir t.ex. stressad av att han är så passiv, så långsam, och han stressas av mitt tempo och höga aktivitetsnivå. På så vis triggar vi varandra till dåligheter. Så nu har jag (den initiativrika...) föreslagit ett möte/v på neutral plats, där vi lugnt och sakligt, utan att värdera och bedöma, tittar på våra behov och hur vi ska kunna ev... fortsätta samexistera. Använda oss av våra olikheter på ett bra sätt.
Ja, vi har redan haft möte no1 på ett halvtomt McDonalds(!) där fr.a. han trivs, och det gick häpnadsväckande bra! Ibland lönar det sig att tänka och göra tvärtom mot vad man brukar!

Nykteristen

Det är smart gjort och fungerar det så varför inte....man måste nog hitta sina egna lösningar för att d ska fungera.

För vår del så träffades vi under den perioden vi båda levde loppan utomlands, jobbandes mitt i turistträsket....vår vardag va turisternas semester och vi levde därefter båda två. Dock har jag alltid haft en oerhörd respekt för alkohol o har alltid kunnat ha kul även utan det. Men inte han, där o då va d helt okej, ett normalt sätt Att leva. Dvs sova bort dagarna o jobba/festa på kvällarna. Sen kom vi hem o jag trodde att d skulle bli bättre, men d blev d inte...då fick jag för mig att han nog behövde vänja sig...få stabilitet i vardagen så blev d bra! Men nä, d blev sånt jkla kaos så hade vi stannat i den lägenheten så hade vi nog blivit vräkta tillslut. Så vi köpte hus o jag tänkte att nu ordnar d sig när vi får ett "vuxetliv" med hus o massor att göra. Men d blev d inte...så vi skaffade barn för DÅ kommer det sär ansvaret o man måste va hemma o ta d lugnt för barnets skull. Men nej o där sitter vi idag.....med en pappa o sambo som så gärna helst säkert sett att han stannade i semestermood o inte "tvingats" till ett lugnt familjeliv där han är i en väldigt utsatt position....
Orkar jag mer än d jag gjort? Orkar jag kämpa mer för ett OSS? Ett Oss som aldrig kommer kunna åka utomlands (som jag älskar) för att han kör all in på semestermood, som aldrig kommer kunna ha middagar med släkten för att han förstört våra familjerelationer, som aldrig kommer kunna sitta o njuta av ett glas vin på altanen i solnedgången för att flaskan är urdrucken tillsammans med ytterligare 1-2 flaskor av enbart honom.....
Så många drömmar jag har och haft som jag inte vet längre nåt av

InteMera

Oj vad jag känner igen detdär! Först alla förklaringar man hittat på om att sen när...så slutar han dricka och blir ansvarsfull. Bara för att vid varje milstolpe konstatera att flytta ihop inte hjälpte, skaffa barn inte hjälpte, köpa hus inte hjälpte...

Jag hade också drömmar om resor då vi båda rest mycket förut, men efter några kortare resor med barnen och han på totalfylla så slutade jag föreslå fler resor. Var en sån fasa att vara på resa med små barn och han på helt oberäkneligt humör på fyllan så det gör jag inte om. Släktmiddagar vägrar han helt delta i så tack och lov har han inte skämt ut sig där i alla fall med min släkt.

Sen flera år tillbaka åker jag och barnen på resor, han blir hemma och semestrar bokar vi helst efter varandra för jag vill inte vara hemma och se på han semesterfylla. Det är ju alltid ok att dricka massor när man grillar och det är sommar, har till och med hänt han grillar på vintern för att rättfärdiga öldrickandet..

Jag har själv alltid druckit väldigt måttligt och senaste åren inte alls. Min exman är alkoholist, mina föräldrar dricker båda för mycket ända sen jag var barn och jag var tydlig med min nuvarande man när vi träffades att jag avskyr alkohol och han intygade han bara tog nåt glas till fest. Vad grundlurad jag blev, efter att ha skiljt mig från en alkoholist lyckades jag dras in till en till. Att man bara inte förstått bättre...visade sig att min man även ljugit rätt grovt om mycket annat också i sitt förflutna, mycket jag fått reda på sanningen om först nu efter nästan 10 år tillsammans. Och liksom sitt drickande förnekar han alla andra lögner också, skyller alltid på att jag minns fel eller att han sagt fel eller så. Den mannen jag trott jag är gift med existerar inte och gissa hur dum det får mig att känna mig?

Dionysa: det är bra om ni kan prata på neutral mark! Huvudsaken att man pratar, inte var!

Nykteristen

D där om o ljuga om vad som hänt innan är ju nåt som uppdagats här med mer o mer eller ljugit snarare undanhållit o att pusslet håller på att reda ut sig nu för mig o även vi efter 10 år tillsammans. Känns konstigt, för hade jag vetat detta hade jag inte gett mig in i det här förhållandet från början tror jag....tyvärr! Dock ångrar jag ju inte min son, d bästa som hänt mig!

Men d är mkt han gjort för min familj att inte tycka om honom o hade jag haft mer förnuft så hade vi inte varit tillsammans efter sista utlandssemestern som va just med min familj...han va konstant full i en vecka plus på hemvägen på flyget. Startade bråk på flygplatsen med resenärer och med oss övriga. Fy fan egentligen. Sista gången vi åker tillsammans. Har varit utomlands själv med sonen nu varje år, d är så vi gör i fortsättningen också! Tråkigt men sant

Nykteristen

Pratar man inte om det så finns det inte.....det är den taktiken vi kör på hemma nu verkar det som. Dock har han sen snedsteget i fredags hällt sig borta från alkoholen, konstigt nog.
Idag är det en föreläsning på anhörig center som jag ska gå på, sa till sambon också att han borde följa med. Det ville han sååååå gärna, men visste ju såklart inte om han kunde eftersom att han jobbar ju tills den tiden då det börjar. Sonen sover borta ikväll också, så om inte annat så får jag väl se hur det ser ut därhemma när jag kommer hem ikväll från föreläsningen. För jag ska dit och så är det med det. Jag tänker inte tjata på honom att och om han ska följa med dit, jag gör mitt egna nu. Men ska det fortsätta såhär våra liv? Orkar man det i längden?

Jag vet inte och när jag tänker på det så mår jag nästan fysiskt illa ärligt talat. Mina drömmar om ett till barn kommer aldrig att uppfyllas om jag stannar hos honom för att jag inte vågar gå igenom en graviditet till med vetskapen om att jag kommer fallera fysiskt och kan inte ta hand om sonen själv. Sen ha 2 barn att ta hand om utan att vara säker på att han tar sitt ansvar överhuvudtaget....

InteMera

Den stora sorgen är nog det med barnen Nykteristen. Jag kände som du tillsammans med min första man, jag ville gärna ha ett barn till men med honom på fyllan och till lite hjälp med första barnet kändes det inte aktuellt. Vi skiljdes och jag längtade ändå så efter ett barn till. Träffade min nuvarande man och han önskade sig också ett barn till, så det kändes naturligt. Ändå visste jag nog redan innan barnet att vårt förhållande var skört, minns en natt jag vandrade runt mitt i natten i smällkalla vintern i klart månsken efter ett jättebråk - han var full och elak. Jag gick och gick och bestämde mig nånstans att endera dör jag typ inatt eller så försöker jag få detta att funka och får detdär barnet jag önskat. Är inte särskilt religiös men i den stunden med blicken mot stjärnhimlen önskade jag mig ett tecken på att jag gör rätt som går in i ett förhållande med denhär mannen. I den stunden faller inte bara ett utan två stjärnskott över himlen... Svalde hårt, gick hem och hade bestämt mig för att försöka få oss att bli en familj. Tre månader senare är jag gravid och mannen ger sig första gången fysiskt på mig i fyllan. Jag var i chock. Hela graviditeten höll på att sluta illa pga det fysiska och psykiska våld han utsatte mig för, han drack snarare mer än mindre efter jag blev gravid. När hon fötts fortsatte det bara...Sökte hjälp hos kvinnojour till slut och han gick i vredesterapi, fattade nog han då också att hans beteende inte var okej men bad liksom aldrig om ursäkt. Han var alltid full när det hände grejer och jag tror inte han minns mer än en bråkdel av allt han gjort. Efter nätter i polisförvar var han mest förbannad när han kom hem, inte ångerfull.

Så ja vart vill jag komma med detta? Åtminstone för min del har nog inte ett barn löst problemet med drickandet, inte med någon av männen i mitt liv. Så väljer man att få barn med en man med alkoholproblem ska man nog se till att vara beredd på att sköta både sig själv, sin graviditet och sina barn när det är dags helt själv eller se till att ha annat stöd än mannen för dem kan man inte lita på när det gäller tyvärr. Det är sorgligt att dessa män värderar sina barn så lågt, och oss som de borde försöka ge all hjälp och stöd som bara är möjligt. De säger de älskar oss men vad är det värt i praktiken, när de med sina handlingar visar vi inte är värda varken omsorg eller omtanke?

Nykteristen

Du har helt rätt, visst är d så och d va så d gick till här med. Jag blev gravid i feb och året innan hade varit ett rent kaos....jag hade då planerat att gå ifrån honom när han under sommaren varit full i princip varje ledig stund. En kompis till mig visste min barnlängtan samt vårt kaos....ge d en chans till sa hon en ärlig chans till o skaffa d där barnet ni vill ha, d kanske är d som behövs! Sagt o gjort en månad senare va jag gravid o vi va i sjunde himlen med min tanke OM d inte funkar så har jag iallafall ett barn. Jag ångrar inte mitt barn såklart men hade jag vetat d jag vet idag så hade jag inte varit kvar den sommaren.
Att skaffa ett barn till med honom i det här läget finns inte på kartan...jag sitter hellre och är en bra mamma till min son o ger honom den uppmärksamheten han behöver än o ha två barn som jag inte orkar för att jag själv mår hemskt nä d är inte värt d!

Ikväll va vi på en föreläsning på Anhörigcentrum. De hade bjudit in en nykter alkoholist och en anhörig. Att sitta o lyssna på den nu nyktra alkoholisten va som att få min sambos liv berättat för mig högt. D va nära många ggr att jag började gråta för d blev så verkligt....d märktes att sambon tog åt sig, att han helst av allt nog inte velat lyssna på d som sades för att d va för likt. Men han sa inget, han bara satt där o lyssnade...tog in allt som sades. När vi gick därifrån så sa han att det här blivit en rejäl tankeställare, han ville inte att d skulle gå så långt som d gjort med den killen. Att han kände igen sig på så många punkter, speciellt med garaget som alltid måste fixas....

Men vet ni, jag är rädd för att hans mamma ska svänga om hans tankar nu att d är inte så farligt som vi vill få d till.....hon är sån! Hemsk helt enkelt!

Nykteristen

Sonen har varit hos mina föräldrar under natten o lämnades på förskolan imorse. När jag kom dit så berättade dom att han brutit ihop i gråt hur mkt som helst under dagen. Så fort han inte fick som han ville eller vara där han ville. Inte likt honom alls, kan han känna av d som händer här hemma kanske? D är min pojke o d märks hur nära han är mig....men att ha en ledsen o arg lite pojke bara för att han inte träffat sin mamma sen igår em, känns inget bra alls.

Har bestämt att jag ska prata med sambon nästa vecka om allt....bära eller brista men d är dags att lätta mitt hjärta på riktigt! Kanske d funkar nu med allt eller kanske han skiter i d...d märks

InteMera

Barn är redan unga ohyggligt lyhörda. Framför allt tror jag säkert din son känner av att hans pappa inte är så mycket att lita på och den otryggheten gör att de binder sig ännu hårdare till oss som är den trygga fasta punkten. Man får försöka se det från barnets vinkel: pappa vet jag inte riktig var jag har, han är ofta arg och vill inte vara med mig men mamma får man alltid hjälp och en kram av. Min dotter är likadan, jag kan inte åka nånstans utan henne och hon vill helst sova med mig också. Ju mer han druckit och desto oftare han varit arg, desto mer har hon bundit sig till mig. Vara hemma själv med pappa vill hon helst inte om hon inte absolut måste. Hon bryter ihop när jag måste på arbetsresa över dagen ibland, kan inte sova och när jag kommer hem sent har hon slocknat på soffan med kläderna på, utan kvällsmat och tandborstning för pappa fattar ju inte att sånt borde göras av honom när jag inte är hemma...

Din son behöver nog dig och reaktionen är den han förmår för att visa dig att det är dig han behöver och vill ha, att kräva han ska "vara vuxen" och klara sig utan sin enda stabila punkt kan nog vara för mycket begärt. Han känner på sig att pappa glider undan och han klamrar sig då fast vid dig, kanske stackarn kände sig övergiven när mamma inte heller fanns där. Barn tar känslomässigt också in elakheter och dålig atmosfär hemma, det kan också trigga dåligt beteende från dem som är en ren reaktion för dem att skaka dendär otäcka känslan av sig. Mina barn är såpass stora så vi kan prata om vad som händer numera men när de var mindre kunde det nog komma gråt och ilska från ingenstans, antagligen just som en reaktion på hemlivet. Tragiskt att barn ska leva såhär men åtminstone jag hoppas att de med mycket kärlek från mig kan ta sig igenom detta och förhoppningsvis lära sig nåt om livet och hur man överlever även i svåra omständigheter.

InteMera

Har ont i magen, det ringer i öronen och jag mår nästan illa. Inatt kommer mannen hem med nästa taxfree ranson och jag vet vad som väntar senast till helgen. Sonen var ut med soporna idag och kom in och säger: mamma har du sett mängden tomflaskor och ölburkar i soptunnan, den är nästan full...Whiskeyflaskor, vodka, rödvin, starköl...

Och då hittade jag flaskor inne i huset ändå också. Verkar som taxfree spriten för en vecka sen var bara förrätten, för domdär flaskorna fanns inte i garaget för två veckor sen när jag rotade igenom allt i garaget (letade efter ett verktyg, inte hans flaskor men till min förvåning hittade jag bara en tomflaska då). Jag tror inte jag riktigt förstått hur stora mängder han dricker när han dricker, han småsmuttar aldrig utan det dricks rejält när det dricks. Har vi tur så slocknar han med rätt låg promillehalt, men jag inser ju nu att han inom ett dygn kan dra i sig 2 vinflaskor, 1 spritflaska, en hel låda med starköl dvs 24 burkar och antagligen ännu mer än så. Men han tycker inte han dricker för mycket?? Känns som jag vill fly innan han kommer hem, ifall det redan imorgon på morgon börja heta Jag känner mig febrig, tror jag stannar hemma idag..

Nykteristen

Ja, d är nog så...jag lämnar väldigt sällan bort honom pga det, d är liksom han och jag o har varit sen han föddes. Han är glad när pappa är med honom bara han har koll på vart jag är!

Det här med att mannen lovat att inte dricka på en vecka har gått hvete, han dricker varje dag nu...inte så han blir full o dum men påverkad o d är så osmakligt!

Åhhh nej, får ont i magen när jag läser ditt sista inlägg...må han inte få en sån helg igen :-( kan ni inte åka bort över helgen du o barnen, hälsa på nån? Så kan han röja ifred o ni slipper se d?

InteMera

Om man ändå hade ork att åka bort över helgen som du säger, men jag är så utmattad just nu så bara tanken på att ens måsta åka till mataffären känns som ett för stort projekt. Vill bara krypa ner under täcket och gråta av sorg och utmattning, krascha ordentligt för att förhoppningsvis orka ta itu med nåt sen. Men som vanligt finns ingen rast eller vila för mig, barnen ska ha sitt ordnat och hushållet ska skötas och jobbet är i nån vansinnestempo fas som heller inte hjälper. Alla på jobbet är så invriga när det snart är fredag, och jag mår bara dåligt över det för jag vet vad som väntar. Idag åkte han till jobbet i alla fall så blir väl fylla först imorgon då...

Nykteristen

Känner starkt igen denna utmattning, är hemma idag....visst va sonen dålig i magen igår men han hade nog kunnat gå till dagis/förskolan idag. Men JAG orkar inte....är så trött konstant att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart!
Helst av allt skulle jag vilja ta in på ett hotell för en helg nånstans men inte här i stan o bara va för mig själv...inte gå utanför sängen inte ens för o äta!

Försök o njut lite av lugnet som förhoppningsvis blir ikväll så du hinner samla lite kraft innan morgondagen kommer....

Här tror jag att den stora fyllan kommer imorn, han har varit så lugn denna vecka o "bara" druckit lite för o ett rus men ingen fylla så den kommer nog som ett brev på posten.

Har du nåt datum för när du känner att d är dags o ta tag i det ordentligt? Jag menar mest för din egen skull o ha för o peppa dig själv lite?

Jag har iallafall kommit fram till att när min anställning går ut denna vår så kommer jag få väldigt bra betalt sista lönen o då ska jag o sonen ta en vecka nånstans, jag känner att jag behöver d...sol o värme. Få njuta bara jag o sonen en stund....sen skiter jag i vad han säger, d får han bara ta!

AliceAlice

...men inte konstigt. Du måste ta symtomen av trötthet mm på allvar! det blir inte bättre av sig själv, sen stänger du av och till slut är du kanske riktigt sjuk! Gå till läkare med en gång!

Lite reflektioner på annat som skrivits i tråden; missbrukaren dricker ofta betydligt mer än vad vi anhöriga ser! Svärföräldrar är svåra... det tog min svärfar 5 år att inse, acceptera och förstå, tidigare var allt mitt fel men i höstas ringde han och bad om ursäkt, vet hur svårt det måste varit för honom men det var guld värt!

Tänk om vi bara fick krypa ihop och någon annan tog över kommandot... och man fick vara trygg.

Mycket styrka! Kram

Nykteristen

Jo du kanske har rätt...men nej till läkaren vågar jag inte gå! Min största rädsla i allt är att de skulle sjukskriva mig o jag måste gå hemma! Det skulle göra att jag visar mig svag utåtsett o det låter säkert helt absurt men det går inte, jag måste klara det här hela vägen....d måste gå om jag så ska gå på knäna sista biten sovandes!

Men jag har lovat mig själv att nästa vecka ska jag sätta mig ner o prata med min sambo, berätta hur jag känner. Han påtalar hela tiden om hur bra vi är som är så öppna med våra känslor mot varandra o kan prata om allt. Han har ingen aning, för han lyssnar inte när jag pratar...undrar om han nånsin gjort d egentligen?! Om han verkligen bryr sig vad jag känner eller tycker....ibland kanske men oftast inte. Det är vad jag tror iallafall!

Gällande min svärmor kommer jag aldrig att få en ursäkt....iallafall inte i nyktert tillstånd. Hon sätter min sambo på en piedestal trots att hon vet om hans a-problem sen lång tid tillbaka. Varför va d ingen som sa nåt till mig om d? Varför va d ingen som frågade om jag visste? För ärligt,då visste jag inte.....då när vi träffades för första gången! Fast de kanske också hoppades att d skulle vända då till d bättre...d har d väl visserligen gjort men d a har ändå plats nr 1 i hans liv om än i mindre mängd än innan.

Muminmamma

Som du kämpar och håller i. Det är inte konstigt att du är så trött. Du får aldrig något andrum, ingen paus.
Om du har möjlighet så borde du och din son åka bort en helg. Bara vara.
jag läser och följer din kamp. Du är fantastisk. Stor kram.

Nykteristen

Älskade du, tack för dina fina ord! Jag följer även din tråd o märker hur du kämpar med ändå är fast, jag hoppas att du nångång får kraften att ta barnen o allt därifrån!

D har varit lugnt ett par dgr nu o även igår....men inte hos mig för d är då jag funderar på fortfarande om d inte är jag som är helt dum i huvudet o bara inbillar mig alla problem om inte jag överdriver allting som han säger o även andra!
På riktigt, ska ens liv vara såhär?! O hur gör man för o få ett annorlunda liv? Känns som att jag borrar ner mig ännu mer o försöker fp till d där normala livet utåtsett, d är skrämmande....nästan rädd för mig själv ibland o har ärligt talat ingen aning om jag är här med honom för kärlekens skull eller om jag inbillar mig den o svarar för att han säger jag älskar dig o jag "måste" svara tillbaka.
Kommer på mig själv att ofta ännu mer nuförtiden fundera på hur jag skulle möblera o pyssla i min egna lägenhet. Alla dessa drömmar jag har på nätterna....är d för o skapa en vision om hur jag vill eller är d bara inbillning?
Låter som jag är helt sjuk, men jag har ändå koll på min vardag....dock inget framtidstänk längre! Jag vet vad jag vill med min son o vad vi ska hitta på men inte mer än så...

InteMera

Om du är sjuk så är jag det också! Har varit lugnt hemma ett tag och jag tror jag överdrivit, är lite galen som inbillat mig allt...Ikväll ska det ses på film och inget tyder på att det blir drickande idag. Han har varit nästintill rar sen han kom hem. Känns bara märkligt alltsammans just nu. Jag har redan i fem år dagdrömt och fantiserat om ett eget hus, men det känns som en fantasi som kanske aldrig blir av. I drömmarna är livet glatt och trevligt, jag gör sånt jag gillar och barnen får låta och ta plats. Långt ifrån hur livet egentligen är. Lider av en overklighetskänsla just nu, går som i sömnen och vet inte riktigt vad som är vad. Borttappad. Förvirrad. Trött.