Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Muminmamma

Läste ditt inlägg nu och blev gå tagen.
Tack för att du delade med dig. Ensamhet och längtan efter närhet och kärlek driver oss människor åt fel håll ibland.
Stor kram.

Nykteristen

Jag vet ärligt talat inte längre vad det är som gör att jag stannar, tryggheten? Hoppet? Familjedrömmarna?
Men det sitter så sjukt långt rotat i mig att jag inte har en aning längre vad man ska göra, hur man ska göra utan bara att leva. Leva i en bubbla, i en instängd kropp där huvudet vimlar av tankar samtidigt som allt pressas ihop o gör att man får konstant huvudvärk pga av sömnbrist....

Sisyfos, såklart att du ska skriva....alla reflektioner oavsett bra eller sämre behövs för att hålla kvar i den verklighetsuppfattning som vi måste få kastat i ansiktet. Som gör att vi kan fortsätta mot nåt som gör att vi kan må bra igen.

Sen jag började skriva här så har jag börjat få den verklighetsuppfattningen, både bra och dåligt. För jag har börjat må så dåligt i mig själv sen den upptäckten kom upp till ytan. Jag har börjat se igenom honom, som igår t.ex. Jag frågar om han har druckit nåt, mest för att d syns på hela honom att han har gjort det. Ni vet kroppsspråket, och framförallt minspel och ögon. Till slut kommer d fram att han tagit en öl, EN öl?! men iallafall...sen brakar det loss, han har ju faktiskt bara tagit en öl och det va ett jävla tjat...allt eskalerar även pga mig som då inte kan hålla tyst och tillslut står vi och skriker på varandra (sonen sov när allt detta hände). Han går ut och dricker ännu mer, tillslut står han o kan knappt hålla balansen vid diskhon...men som han själv säger han är inte full....bara druckit en öl. För resten är mitt fel. Så då är frågan, varför kunde jag inte bara hällt tyst? I dessa situationer funderar jag ärligt på om det inte var mitt fel att vi började bråka...det var ju jag som tog upp det nu ikväll!? hade jag inte gjort det och låtit allt vara, kanske han hade slutat vid den ölen och sen hade vi kunnat kolla tv i lugn o ro!

Nykteristen

Som Muminmamma skriver, man blir väldigt tagen av ditt inlägg och det måste vara otroligt svårt att befinna sig i den relationen du är i. Den är lik våra men ack så olik där ni båda har/haft ett missbruk som kanske triggar varandra på olika sätt. Tack för att du delade med dig! <3

Nykteristen

Visst är det så, jag tror att om de bara hade kunnat lätta sina hjärtan lite och låtit oss komma nära på ett annat sätt. Det sättet som vi så gärna vill....då hade d kanske varit enklare, eller så inbillar jag mig det!

Men den ömhet, närhet och kärlek man så gärna både vill ge och vill ha den finns inte. Den får man om de vill eller om de har lusten i t.ex sex då får man d, men inte den närhet som man skulle önska....den gemensamma passionen är iallafall i vårt förhållande nog borta sedan länge tyvärr.

InteMera: Fasen då med ditt inställda flyg. Hoppas hoppas dottern inte blev alltför ledsen när hon vaknade. Därför har jag så lite möjligheter till jobbsökandet. Jag hade lätt kunnat hoppa på ett yrke jag tror kunde vara riktigt kul, men d går inte...jag har ingen möjlighet att kunna åka på övernattningar! Nu har jag den möjligheten att välja. Men i ditt fall så går det ju inte och det är förståeligt även att det är sjukt jobbigt för er. Säger mannen nåt om dotterns reaktion på detta?

Nykteristen

Va precis på samtal, fick en läxa till nästa vecka...gör 3 saker för mig själv, bara mig själv! Vet ni, jag va tvungen o googla...ärligt vad kan man göra då? Bara för dig själv? Stillestånd i hjärnbalken...d är ju helt sjukt!

Muminmamma

Bra med samtal. Trivs du med den du pratar med? Går det "framåt"?
Det är ju galet när man inte vet man man vill göra för sig själv. Du är fullt upptagen med att överleva.
Stor kram.

InteMera

Förlåt Nykteristen men ditt inlägg fick mig att fnissa till: ja vad tusan gör man om man ska göra nåt för sig själv? Haha, blir så tydligt och sorgligt komiskt att en så enkel sak känns helt främmande! Och 3 saker, ja det var nästa masters nivå på testet som hemläxa ?

Alla ni andra som skrivit, delat med er och ifrågasatt vad vi håller på med till er vill jag säga ett uppriktigt tack. Vi behöver sanning, ärlighet och raka frågor och åsikter! Det gör ont att läsa endel av det, jag blir ledsen men samtidigt stärkt. Det ni säger är så sant och hjälper mig i det uppvaknande jag är mitt i, smärtsamt men sakta på väg ut i ljuset. Jag ska ta mig ur dethär, om så krypande första biten innan jag kan springa!

Tack och kramar till er alla underbara på detta forum, från alla sidor av samma soppa!

Muminmamma

Ja det är helt klart hög svårighetsgrad på att ta hand om sig själv. Det är ju helt galet.
Hur har det gått för dig? Har kanske missat när jag läst. Är du hemma igen?
Kram

Nykteristen

hahaha, ja men visst är det. Satt själv o småskrattade lite för mig själv när jag kom på att jag satt o googla på "Hitta saker att göra för sig själv"...tragiska människa! Men som sagt 3! saker också, gäller o sätta igång direkt...kommer jag hinna?
Men d jag tänkte på såhär i efterhand att ja visst kan jag gå till gymmet, jag är på gymmet men i mitt huvud är jag inte påa gymmet och framförallt känns jag mig bara stressad...
men samtalet kändes ändå bra, vi började prata om vår ekonomi, min barndom, mina framtidsdrömmar m.m svårt o prata om, svåra frågeställningar som egentligen borde vara så enkla att svara på. Vad vill du göra om en månad? ja, d vet jag inte för jag vet inte ens vad jag gör imorrn....

InteMera, hur gick det med din hemgång? hann du prata med dottern innan hon hann gå till skolan?

InteMera

Kom hem först vid lunch idag. Sov knappt alls inatt och i morse hade jag sånt migränanfall så jag inte kunde äta frukost ens. Hemma var allt lustigt nog ganska som vanligt, dottern var inte alls upprörd längre. Skönt det i alla fall. Mannen var lustigt nog inte ens sur. Så är man tillbaka och ifrågasätter om alla bekymmer varit inbillning?

I helgen åker mannens stora son som bor hos oss bort, blir genast orolig för det betyder det är fritt fram för flaskor i garaget igen från fredagen. Skulle inte förvåna mig om det blev en 48 h drickas igen. Tror däremot att jag inte då kan vara tyst även om han inte skulle ställa till med bråk, orkar inte vara snäll och beskedlig när han stampar på en med sitt beteende. Jag Vill bråka, vara obekväm, ifrågasätta och vara Arg. Jag vill Inte bli kränkt, trampad på och förlöjligad. Behöver säga högt vad jag tycker, tänker inte lämna det med den ena gången om han trodde det.

Det har framkommit han har gamla skulder också som jag inte vetat, frågade idag vad det handlar om och han bara viftade bort det som en struntsak. Att få papper med hot om indrivning tar inte jag i alla fall lätt på! Inga stora summor men det gör det ännu märkligare med tanke på att han förtjänar hyfsat. Betyder bara ännu en gång att sprit och hans nöjen gått före nödvändiga räkningar, bakom ryggen på mig.

Nykteristen

Men då, d är ju väldigt illa om han undanhållit sånt för sug o jag menar har ni så pass delad ekonomi är d ju svårt o hålla koll på...vilket sätter dig i dålig sits eftersom ni bor ihop! Kan förstå din frustration...att han inte fattar att d är ju verkligen nåt som direkt påverkar familjen.

Visst skulle man vilja sätta igång värsta bråket bara skrika ut all ilska o all frustration man har inom sig! Jag har de senaste två dagarna funderat på om man skriva ett brev till honom. För när vi bråkar eller jag tar upp d med honom så vägrar han lyssna och jag bara gråter o får inte fram ett enda jvla ord ur min mun. Däremot vet jag att han läser brev, hans mamma har skickat många brev till honom när hon velat skriva av sig till honom om sånt hon inte kan prata om högt för att han vägrar lyssna!
Vad tror ni? Eller är d helt meningslöst? Kan han va så dum att han vänder d mot mig sen kanske? Inte för att jag ska skriva nåt dumt utan bara vara helt öppen med mina känslor om allting som hänt!

Vad skönt förresten att din dotter,InteMera mådde bra när du kom hem. Lättnad som måste varit underbar o även att se din man på bra humör!

InteMera

Ett brev kunde säkert vara bra om du tycker han tidigare tagit till sig saker bättre om han fått det i text. Samtidigt ska du vara försiktig med hur du formulerar dig, med tanke på att det som du säger kan komma att hållas emot dig.

Jag vet av egen erfarenhet hur sjukt saker kan låta när de plockas ur sitt sammanhang, mitt ex var suverän i vårdnadsbråket om sonen på att plocka ut enstaka stycken eller meningar som han läste upp tex för socialtjänstemännen för att visa på jag tänker isolera barnet, misshandla honom, att jag är psyksjuk, hämndlysten eller till skada för barnet eller vad som passade för stunden. Allt som finns i text, och då menar jag allt, kan användas emot en. Tex det man skriver här kunde anses vara smutskastning av barnets pappa vilket i det värsta fallet kunde leda till man mister vårdnaden i en tvistsituation om det utan tvivel kunde bevisas vem som skrivit texterna. Nu vill jag inte skrämmas, men jag har varit igenom det själv och det är ett helvete att få allt man känt, tyckt och uttryckt felanalyserat, förvridet och förvanskat och svängt till nåt som inte alls har med det man sagt egentligen att göra. I mitt fall tog det nästan 5 års kamp med myndigheterna att få dem att till slut förstå att jag är normal men att barnets pappa har alkoholproblem och värre saker därtill. Först i rätten när allt skulle sägas muntligt och man äntligen fick prata till punkt och exet fortsatte med sitt paranoida och hotfulla prat förstod dom vad jag försökt säga i alla år. Flera bad om ursäkt efteråt, vad dom satt mig igenom länge för att dom valt att tro honom och hans textförvrängningar.

Skriv brevet med omsorg, låt det växa fram och läs igenom och korrigera så inget går att missuppfattas och ge honom brevet vid ett tillfälle där du tror han är mottaglig och har en stund för sig själv. I bästa fall når du fram till honom och ni kan öppna en verklig dialog, i värsta fall låssas han som inget och det fortsätter som innan. Så kanske du inte har så mycket att förlora på att prova?

Och om du är lika nojig som jag kan du alltid ta tillbaka och förstöra brevet sedan, huvudsaken är ju att han läst det!

Nykteristen

Ja, precis...tror det får bli så, men som sagt väl valda ord! Känner att jag själv bättre skriver ner istället för o prata. Han har en förmåga att överrösta mig såfort jag öppnar munnen om just sånt här när det kommer till känslor och speciellt hans alkohol. Han vet så väl om att han är stark i munnen, vilket han så gärna säger till om också undertiden vi ska prata..så i hans tycke kan jag inte säga nåt för han trycker ner det ändå därför måste jag skriva av mig så jag också kan få uttrycka mig...om än då i skrift.

InteMera

Hur har det gått Nykteristen med att hitta på nåt att göra för bara dig själv?

Din svåra hemläxa fick mig också att fundera, och jag vet faktiskt inte heller vad jag vill riktigt mera. Gills se på kostymdrama film liggandes under en filt i soffan och äta popcorn? ? Låter kanske som ett futtigt önskemål men det är nog till och med det i sin enkelhet mer än jag gjort för bara mig på många år.

Så många drömmar man haft, som grusats och fallit sönder. Inte för att man inte själv velat eller vågat längre utan för att den man lever med sett till att alla ens drömmar blivit förlöjligade och omöjliggjorda. Hur gör man för att börja leva igen?

Nykteristen

Jag hade faktiskt en lunch inplanerad sen förra veckan idag med en vän, en vän som har börjat komma mig nära nu senaste tiden och d va så mysigt att verkligen bara få sitta o ta en långlunch med henne, prata o bara va! Så d känner jag är en grej som är bara för mig själv ändå....men nu har hjärnan stoppat totalt! Dock sa hon till mig att 1-2 ggr i veckan låta sonen få va på dagis kanske en halvtimme längre bara för att jag skulle unna mig typ en extra kopp kaffe på stan innan jag tar bussen hem eller ta en promenad innan. Små steg som kan utöka varefter o d har hon nog rätt i....
Åhhh en filmkväll i soffan med popcorn är absolut en sån grej som är bara för sig själv (om man inte blir störd såklart) så unna dig d med gott samvete, d tycker jag!

Ärligt, jag vet inte hur man gör för o börja leva igen....vart börjar man?

En kompis till mig berättade idag att hon börjat leta lägenhet till mig i d bostadsområde vi bor i...hon tror att d är d jag behöver, lite press på mig för att ta tag i mitt liv. Lite som att nån annan tar mitt beslut som jag redan fattat själv. På nåt jkla sätt så kändes d bra!

Mannen är hemma o han kom inte ens in innan han tog garaget....detta jvla garage som jag har lust att bränna ner o skratta samtidigt! Känner ilskan såfort lampan är tänd därinne! Blllääääääää

InteMera

Vad bra om du har en kompis som nästan bättre än du själv ser vad du behöver! Bra med såna vänner men bestäm sen själv om det rätt för dig den dagen hon kanske på riktigt hittar en bra lägenhet! Kanske det skulle bli mer verkligt hur det skulle kännas att verkligen flytta, om du har en konkret bostad att ta ställning till? Kanske beslutet då skulle kännas naturligt, om så att du vill fortsätta kämpa och stannar eller om framtiden i en egen lägenhet känns bättre!

Jag delar din avsky för garage, man skulle ha lust att öppna porten och gå in och gå lös med ett baseboll trä på rubbet! Alla avskyvärda flaskgömmor som gör mig vansinnig och maskiner som ätit upp hans ekonomi, skulle ha lust att bara kasta ut alltihop och slå sönder det, låta honom komma hem till en hög bråte i spillror utanför porten - som en metafor över allt trasigt det förorsakat mig och vårt liv. Om han undrar vad jag håller på med kunde jag ju svara som när han slog sönder min bil med en hammare på fyllan för ett antal år sen -Äh, den behövde ändå fixas...

Nykteristen

Precis, lite så min tanke blev också att OM jag helt plötsligt fick en lght med ett inflyttningsdatum så blir d mer verkligt och ett aktivt val måste göras. Vill jag leva med en man som inte kan eller vill prioritera bort alkoholen eller vill jag starta ett liv själv.
Ska sätta mig o skriva brevet också, är mer o mer övertygad om att jag måste göra d om inte annat för min egen skull med vetenskapen att jag skriver d till o för honom!

Oj, har han kvaddat din bil på fyllan? D va som attans...
Här är d mest dörrar, väggar o stereo som gått i kras o d tyckte jag va hemskt....men bilen!

Man skulle slå sönder nåt för dom, då jklar blir d andra ord i munnen än oj, d va ju dumt gjort! Sen är d färdigdiskuterat...

Muminmamma

Man åker verkligen runt i känslobergochdalbanan. Ilska gråt apati, ja känslorna är så starka. Värst är nästan tomheten. När man är totalt tömd på allt. Man är som en sladdrig tom plastpåse.
jag låter ju helknäpp.
Hatar också garage, förmodligen lika mkt som min man älskar sitt.
Skulle som ni också vilja slå sönder allt där inne.
Kram fina ni ❤

Nykteristen

Håller helt med, det är verkligen som en bergodalbana. Igår när min sambo skulle gå så fick jag en puss, jag blev lite förskräckt eftersom han dagen innan bett mig dra åt helvete och diverse. Igårkväll frågade han varför jag blev så, vad ska jag säga liksom? ena dagen vill du ha en puss andra dagen ber du mig dra åt helvete och nästa dag är det bra igen....allvarligt?

Såklart precis innan sonen skulle gå o lägga sig så det sades inget mer efter det, när jag kom ner igen så satt han vid köksbordet med en flaska vin så stunden för ett samtal va liksom borta igen som vanligt. Så jag gick o la mig efter att ha tagit en kopp te och en macka.

Som du skrev i din tråd Muminmamma, sorgen är nog den värsta hittills känslomässigt att man faktiskt börjat komma på att man förlorat en människa som man egentligen aldrig haft på riktigt! Den tär på en nåt fruktansvärt och jag har nog aldrig varit så nära gråt konstant som jag är nu förtiden.

InteMera

Jag känner så igen att de växlar från att man får en kram eller en smekning över armen när man diskar till att man två timmar senare kallas för allt det värsta de bara kan komma på och man ombeds gå och dö eller försvinna om det inte passar att leva med dem som de är. Nästa morgon ska man igen dricka morgonkaffe som om inget hänt och han kan undra vad fan jag ser så sur ut eller vad tusan jag funderar på när jag med tom blick stirrar ut genom fönstret. Jag tillåts inte ha några egna känslor utan ska känna som han tycker jag ska för stunden, om han är elak ska jag bli lessen och är han glad ska jag också vara det. Att han gjort mig lessen och förbannad ska jag liksom bara stänga av när han vill jag ska vara glad igen. Låter ju helt sjukt. Nu är det bara så att jag slutat låta honom diktera mina känslor och jag är glad eller sur när det faller mig in.

Jag har nog långt redan släppt honom känslomässigt, känner ingen sorg eller saknad efter hans närhet längre. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska kunna lämna honom på ett säkert sätt och få dottern med mig. Min största skräck är det en anställd på ett skyddsboende för våldsutsatta kvinnor berättade: om dom tvivlar på att jag 100% säkert kan garantera barnens säkerhet, om mannen kan tänkas begå nya våldsbrott riktade mot kvinnan och barnen riskerar hamna i fara så kommer soc att omhänderta barnen för att trygga deras säkerhet. Det är motivet till att jag stannar, inte det att jag hoppas vi skulle bli en riktig familj igen vilket vi när jag tänker på det nog aldrig riktigt varit.

Jag blev också idag lite fundersam för dethär forumet gick inte att komma åt när jag använde vårt hemmanätverk, som att sidan skulle varit spärrad men med uppkopplingen via 4g på telefonen kom jag in. Sammanträffande eller skannar han sidor jag besöker? Skulle inte vara första gången han bryter sig in i mitt digitala privatliv heller...