av AlkoDHyperD

En vecka sedan återfallet. Gick in här på forumet och berättade. Läste massor av andra inlägg. Känner igen mig i så mycket. Jag vet sedan länge att mitt beroende är kroniskt. Vet att jag riskerar livet om jag tar ett återfall till. Jag har fått kommentarer om min klarsynthet. När jag skriver om all hjälp och stöttning jag har och läser hur ensamma många är i sin kamp tänker jag att jag har alla förutsättningar att klara hålla mig nykter. Skriver om hur jag planerar och förebygger när motivationen finns för att ha skyddsnät när min hjärna börjar spåra ur. Så sent som i morse delade jag insikter om hur lurigt det är att könna sig säker eller tro att man någonsin kan dricka kontrollerat eller med måtta. Och att det kan gå ett tag men alltid slutar på samma sätt. Det har ALLTID slutat på samma sätt. Ibland tar det ett tag men jag hamnar där. Där jag var för en vecka sedan. Längre ner, närmare döden varje gång.
Och nu. Efter frukost i pappas stuga som jag tillbringat helgen tillsammans med min son (klokt nog tog jag med honom istället för att åka ensam trots att jag kände mig säker) upptäcker jag att jag börjat planera nästa återfall! Redan igår började jag lite smygande planera för det. När jag gick runt för att tända ljus och ta fram lakan spanade jag samtidigt efter kassen med sprit som pappa hade haft med sig hit förra veckan och ställt någonstans i förvar för att hans bror inte skulle supa ihjäl sig. Lite ironiskt har han inte förstått att dottern som tillbringar helgerna här har haft flera återfall...som förälder vill man väl hellre glömma den svåra tiden och tro att bilden av den hälsosamma idrottaren, kuratorn, politikern, fyrabarnsmamman som klarar allt i alla lägen. Att den bliden stämmer.
Men jag spanade efter den där jävla kassen igår. Om-utifall-att jag någon gång framöver skulle behöva den. Inte denna helgen. Men sedan. VADÅ SEDAN?!? Jag fattar visst inte att det inte ska vara fler sådana hälla-i-sig-sprit-tills-jag-inte-orkar-mer.
Och nu efter frukost. Sovit jättegott, klar i huvudet, nöjd son efter mammakväll bara han och jag. Simträning i eftermiddag. Sedan möte med klubben. Ställer in en medicin som kanske kommer att hjälpa bra. Gott hopp om det goda livet med andra ord.
ÄNDÅ
Funderar på om det ändå kanske kan vara värt att ta ett par sådana veckor någon gång om året (eller varför inte två?) Det är ju bara de sista dagarna som brukar vara jobbiga. Ett tag har jag ju kontroll och då är det ju rätt skönt med den där halva (eller varför inte hela?) kvartingen varje eftermiddag. Funkar ju rätt bra.
Och hjärnan har spårat ur. Tanken på ett helt liv utan den där underbara känslan av värme och bedövning skrämmer och väcker sorg innan det ens gått en vecka. Ett fb-inlägg från en kompis väckte sug igår. "Vem ska du supa under bordet idag, brännvinets dag idag" bild på sprit som hälls i ett glas. Och jag skämtade friskt med honom i kommentarsfältet. "Har varit på träningsläger. Vinner VM i brännvin lätt. Tar det sedan när triathlonkarriären är över." Och så vidare. Lägger till en bild på mitt vattenglas och Lokaflaskan bredvid. "Men inte idag". Och tänker att jag faktiskt vill dit, längtar dit, till den där förbannade brännvinsflaskan med dess förföriska innehåll.
Trots goda vänner, trots ett kanonjobb där jag får ut någonting varje dag och gör skillnad för många människor, trots en kropp som inte sviker fast jag misshandlar den, trots inre styrka. Trots allt detta och mer där till sitter jag och hör min hjärna förhandla med djävulen.
Att jag kan ha allt detta. Och ta några vändor till iallafall. Jag har ju överlevt hittills. Överlevt värre saker. Jag skulle vilja säga till min hjärna "håll käften!" Samtidigt som jag driver den att planera vidare. Planera så det kan gå ihop. Det där livet som finns och som jag vill ha och den där förföriska stunden när första dricksglaset med sprit är svept.
Ja. Gränstänjning ÄR min personlighet. Inom alla områden. Där sitter problemet. Ju farligare desto mer lockande. Jag blev inte avskräckt av att läsa om varningar för epilepsi, eller indragna körkort, eller avgiftningsvändor. För jag har varit där och lever fortfarande. Jag har en omedveten föreställning om att vara odödlig. Andra kan få hjärtinfarkt av att träna hårt på bakfyllan. Inte jag, fast jag under återfallet förra julen när jag tränade bakfull mätte pulsen till 240 i cykelintervallerna. Jag äter medicin som ger högt blodtryck och är livsfarlig med alkohol. Blodtrycket var skyhögt redan innan återfallet, av stress. Ändå avskräcks jag inte. Eller. Det som skrämmer lockar. Kan man tänja på gränsen lite till?

Li-Lo
ons, 2017-02-08 - 09:36

Tack för ditt inlägg. Så tydligt du beskriver dessa påträngande tanke-sug som tenderar att överrösta allt annat. Samtidigt. Du mot-argumenterar dem genom att skriva här, sätta ord på "den andra sidan". Bra!

Du skriver att du inte blir avskräckt utan att du till och med kan bli lockad av att överleva risker. En del beskriver det som att de "vinner" över risken, att det ger en känsla av odödlighet som håller rädslan på avstånd en stund men att livet allt mer handlar om just risker eller faror.

Jag vet inte alls om det gäller dig men jag vill slänga ut en tankeövning som kan hjälpa dig att hitta fler argument för den andra sidan i din inre dialog. Prova att formulera vad du har att vinna på att vara alkoholfri. I relationer, hälsa, ekonomi, arbetsliv osv. och hur det hänger ihop med dina inre värderingar. Bara detta. Inte vilka eventuella obehag du skulle slippa. Berätta gärna... om du vill.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

AlkoDHyperD
mån, 2017-02-13 - 15:39

Jag måste närma mig det där vardagstråkiga, att inte uppleva någonting särskilt. Inga starka känslor eller intryck. Inte agera. Inte åstadkomma eller uppleva någonting särskilt. Bara acceptera vardagen och vara i kontakt med känslan av ingenting. Till och med sätta ord på det väcker motstånd. Fingrarna gör motstånd när de närmar sig tangentbordet. Nej! Skriv det inte. Håll insikten hemlig!
Det är därför hjälpen känns hoppfull till en början, nyhetens behag, för att sedan sluta fungera. Nya insikter och beteenden räcker inte hur välgörande de än är. Jag lutar mig inte tillbaka, nöjd som det är, utan drar igång analyserandet i syfte att förstå mer av det som inte kan förstås. Ställer frågor omöjliga att besvara. Var det inte mer än så här? För om det bara är så här står jag inte ut! Framtiden tornar upp sig som en enda grå och händelselös vardag. Bara vara...Slår ifrån mig det direkt. Att leta fel på mig själv är ett sätt att slippa tomhetskänslan.
Medicin som dämpar obehaget känns bra ett tag, till även avsaknad av panik och rastlöshet blir vardag. Då vill jag känna något annat och är tillbaka i den välkända känslan igen.
Vissa människor har ett undvikandebeteende som rör undvikande av situationer eller tillstånd som skapar obehagliga känslor. Generaliserat ångestsyndrom innebär en konstant självgenererande oro. En irrationell rädsla för allt som skulle kunna hända. Jag kanske snarare har ett "uppsökandebeteende". Generaliserat upplevelsesyndrom. Söker upp förändrade tillstånd i kroppen eller hjärnan för att jag egentligen undviker att inte uppleva.
Jag fick i uppgift att stanna upp och utforska känslan så fort det började krypa i kroppen. Gjorde så. Blundade. Andades. Utforskade. Vad var det nu jag utforskade? Kände ju - ingenting!
I mitt huvud hördes ett tyst vrål: Kom igen då, ångest, förhelvete, kom igen då, sorg eller rädsla eller vad fan som helst! Nähä...kände bara frustration över att obehaget var så fjuttigt. Som en liten fjantig bris, när jag satt där och välkomnade stormen. Inte mycket att hantera där.
Hur åtgärdar man ett problem som inte syns eller märks? Hur får man fatt i det? Det är just det. Att INTE åtgärda. Släppa kampen. Släppa...
Betyder det att jag måste acceptera att det är som det är?
Att jag försöker laga något som inte är trasigt. Som en reparatör som talar om för kunden att det är ett komplicerat problem det här som kommer att ta lite tid, pillar sönder lite smågrejer för att sedan omsorgsfullt sätta ihop dem och skickar en fet räkning för arbetskostnaden.
Det är därför jag inte blir avskräckt av smärtan i kroppen när jag pressar den bortom gränserna. Dör hellre plötsligt i en olycka eller hjärtinfarkt än stannar kvar i den sega slentrianen. Eller tror inte att det ska hända eftersom jag överlevt så mycket som borde tagit livet av mig. Spänningssökande personlighet i ett nötskal. Såväl inre som yttre spänning.
Jag behöver förstå meningen med det där tråkiga händelselösa för att kunna komma bort från tvånget att hela tiden uppleva och göra. Eller supa skallen av mig...