Jag har länge läst här, några år tror jag.
Jag dricker själv inte alls, tidigare nog menväldigt sällan. Kunde vara länge utan utan att tänka på det. Min man mådde inte så bra, stress på många fronter lch plötsligt var han inne i dagligt alkoholbruk, trots att han inte var våldsam eller slocknade, och skötte nog jobbet. Vi tog verbalt ihop redigt några gånger, först då barnen inte lyssnade, men då inget hände tog jag varje gång upp saken trots barnen var på plats. Nu har det gått ettår sen han drack regelbundet.

Det känns jobbigt med tanke på barnen, att jag är den som oftast "tar till strid" trots det är min partner som dricker. Barnen kanske inte alltid ser hela mönstret. Jag för min del är oftast "nöjd" eftersom mina "anfall" får min partner att öppna ögonen och vara mer närvarandeför sina barn. Det får mej att tänka detändå "var värt bråket". Han har ändå alltid haft viljan och oftast varit en bra pappa. Det jobbigaste just nu är, som jag nog gissade i förväg, att han varit ett år utan och det året varit oerhört jobbig och vi fått hitta vardagen på nytt. Att ha en man som är mer närvarande pga att han inte dricker, eller lika icke-närvarande trots han inte dricker utan istället tänker bara på jobb, upplever jag tungt. Jag förstår att det inte bara är det att jag inte skulle gilla att han inte dricker, utan förändringen som tar sin tid att vänja sej vid.

Han tycker dessutom själv att det är fint han klarat det så bra. Men jag klarar inte av att berömma, för mej känns det som om allt kan börja från en öl igen. Första halvåret bråkade vi mycket om dethär, att han inte förstod att jag såg på honom som en tidsbomb, och hur tungt det var för mej att hålla andan, att tolka varje rörelse. Det fick ju mej att explodera regelbundet, och gör ännu fast inte lika illa. Men hur förklara det här för barn och andra. Barnen förstås, antar jag, är mera fundersamma över mina exploderanden än över sin pappa som inte dricker mer. Speciellt som han inte var aggressiv som full eller slocknade, bara frånvarandeoch väldigt fokuserad på när öppna nästa öl.

Just nu saknar jag mest att vi slutat se framåt, inte planerar gemensamt program. Många skulle nog säga vi är mycket tillsammans, men mer bara av vana eller pga vardagens måsten. Sällan så att vi skulle planera något i förväg och säga åt varann vi vill göra något med familjen eller jag och min man på tumis nån viss dag. Barnen är i skolåldern, och också detatt de börjar mer söka sej till egna grejer gör det lättareatt "släppa allt" fast jag ser att de allra hellst skulle vilja göra något tillsammans fast de inte är så bra på att delta i planeringen. Jag upplever ofta jag försöker planera gemensamt, men de andra inte engagerar ser, och jag vill ge upp. Min man upplever nog lika de gånger han är aktiv. Men tycker alltså att tidigare alkoholbruket och att han nu är utan ännu spökar i hela vårt förhållande. Har läst mycket här på alkoholhjälpen och många gånger känt igen mej, speciellt i det att aldrig vara på första plats, tack alla ni som delat med er. Just nu, trots alkofritt, upplever jag jag är på andra plats, första platsen fylls av "inte dricka alkohol". Är det någon som förstår?? Eller så går jobbet före eller något projekt. Känns ofta det inte kan vara familjen eller bara vi två. Eller är jag bara så skadad av de tidigare åren och kontrolleradet att jag inte hittar tillbaka till att njuta av livet?

Samtidigt tycker jag ett år är en kort tid, att jag gärna jobbar vidare. Men just idag, ikväll, inatt orkar jag inte med detta icke planerande. Att man inte kan säga "jag vill vara med dej". Att jag känner mej skyldig som krävt alkoholfritt, fast jag vet min man absolut står bakom sitt beslut. Han har testat att dricka och säger suget finns där direkt, att det fungerar rätt avskräckande.

Det blev lång text , men skönt att få tankar på papper.

Muminmamma

Vi som lever i sådana här förhållanden tappar fokus på det som egentligen betyder ngt. Jag känner att jag ger min man alldeles för mycket av min energi och att jag är alldeles för mesig.
Han hotar med skilsmässa då och då för att han inte orkar ha det så här.
Har förstått att din man också har gjort det.
Är helt övertygad om att om vi skulle lämna så skulle våra män tappa allt.
Håller med dig när det gäller detta med att kräva och samtala, man orkar inte.
Sitter just nu och vet inte hur jag ska komma till ro inför natten. Det är nu man behöver en röst i natten.
Stor kram

DrömmaBort

Skrev tidigare det inte stör mej om han tar en öl, men att det verkar vara så han inte själv heller vill dricka regelbundet. Men nu ser jag han druckit tre öl nåt tag, helt tydligt med avsikt då jag inte är på plats. Jag gillar inte tassandet kring ölen. Katt och rotta-leken om vad och när är okej. Eller om det till exempel börjar drickas då jag inte är hemma.
Det överraskade mej själv också hur upprörd, och också ledsen jag blev.

DrömmaBort

Tack Muminmamman, det är som du säger, man förlorar fokus. Och då vardagstjafset stannar till natten står man där och greppar inget. Tur detta forum finns.

Vi har mycket som är bra också. Men sen många saker som kommer utifrån som jobb, barnens skola, sjuka släktingar, renoveringar etc. Allt sånt som alla säkert har, men som bara kommer in i ens vardag utan att man skulle orka.

Tänkte först, han nog inte hotat med skilsmässa, men jo då vi grälat, så visst. Visst har han sagt att om allt är så illa, då är det väl bäst att skiljas. Jag vet bara inte vad som skulle ändras då. Det jag kräver mest är tidtabeller och planering. Vad jag hört på bekanta, så den diskussionen måsteman ju hålla uppe om man har barn tillsammans. Så känns som vi isåfall skulle välja bort bara det lilla som funkar och ha bara de jobbiga tidtabellerna och vardagstjafset kvar... Och nån kanske skulle tänka jag slipper alkoholen, men den skulle finnas i mina tankar ändå, eftersom han är far till barnen och de ändå skulle vara med honom också.

DrömmaBort

Igen en kväll som var helt ok. Men jag bara inte orkar engagera mej. Barnen är nog härliga, fast de borjar vara stora. De pratar på och kommer med ideer. Kramar och sånt.

Jag blev ledsen på min man här om kvällen. Detvar en stund vi kunnat utnyttja att vara tillsammans och jag upplevde han var väldigt frånvarande. Han råkade dessutom säga det rakt ut att det var bortkastad tid att vänta så och inte ha något att göra. Och då hade jag tyckte det var lite lyxigt att ha en stund på tumis. Jag tog väldigt illa upp, och detkom ju fram en stund senare.

Men samma efter det, han är "artigt vänlig", men jag bara inte kan, jag känner mej så på fel stället jag inte kan ta emot nån vänlighet mer. Jag liksom låser mej, för jag bara är rädd att bli så besviken igen. Stänger man av och väntar inget, kan man ju inte bli besviken.

Det att det inte liksom finns något att komma till. På väg hemåt från jobb så känns det som ingenting. Jag tror jag bara "stängt av" önskemål och sånt. Nu tänker många att jag borde göra egna saker jag gillar, inte bara vänta något av honom. Men jag är en hemmamänniska, jag tycker om att vara hemma. Jag har nu i ett år verkligen jobbat för att "vara jag" på många fronter, utan attfråga andra gjort på eget sett och det jag vill. Och jag har gillat det. Samtidigt har det gjort ont att se att gapet bara blivit större. Att jag har svårt att ta till mej och ta emot en person, alltså min man, som inte jag upplever "funnits där". Och jag upplever att jag nu harså mycket utanför hemmet och eget att för att jag skall känna mej lycklig måste det ny finnas mycket mer kärlek hemma för att jag ska känna det blkr balans. Både planera små och stora saker tillsammans, hela familjen och jag och min man på tumis. Ochattbara sitta i famn, utan att ens se på film eller något. Ibland undrar jag om jag blivit utbränd här hemma, annanstans fungerar det bra, men här skulle jag kunna bara bygga bo och vara hemma. Timl vilket min man säkertskulle säga, han kan ta barnen och göranågot med dem så kan jag vila. Men det är ju just det jag inte vill. Med "bygga bo" menar jag just en sån samhörighet man bara får tillsammans med andra. Att erkänna man vill vara med varandra i denna värld som bara ser upp till oberoende individer.

Jag yrar på igen, men tror jag träffar rätt nära det som är viktigt för mej. Och han har ignorerat det så länge, att jag inte har lust att ta det till tals. Han försöker nog ofta tala med mej. Men jag upplever ofta det är mer för husfridens skull och att han håller mej på armlängds avstånd. Jag kan inte känna tillit och närhet då.

Muminmamma

Man vill ju ge efter och känna igen. Känna kärlek och närhet. Man vill vara delaktig i livet med nära och kära.
jag tror att all den tid med en drickande partner förstör vissa delar inuti som på ngt sätt aldrig kan väckas till liv igen.
De döda delarna dränerar en på all tillit och gör att man lever i något sorts vakuum. Nu yrar jag ❤, men så känner jag ofta.
Stor kram

DrömmaBort

Läste din kommentar flera gånger. Och jag tror innerst inne, diskussioner och planerande i all ära, att det är att känna kärlek och närhet jag behöver.

Jag tror ofta att det är att någon diskuterar med mej och planerar framtiden med mej, som är det jag jag vill ha. I ganska enkel form, mycket enklare än den "honeymoon och lyx" min man spydigt påpekade fast han borde känna mej bättre. Jag trivs bättre i kängor och på vandring i skog och natur.

Men om man spjälkar det hela, detta har jag kommit till efter att funderat på det sedan jag läste Muminmammans inlägg sent igår kväll, så är det en uppmärksamhet, närhet och kärlek på en helt primitiv enkel nivå. Som ett litetbarn behöver. Att någon bara skulle sitta och hålla mej i famn. Redan fem minuter morgon och kväll tror jag kunde göra under.

Min man kramade om mej i flera minuter före han steg upp. Jag hade knappt vaknat, men hade lust att stanna i säng hela dagen. Jag tror man oftare borde ordinera kramar istället för andra mediciner. Kanske kunde pratet och tilliten komma via att ge tid åt kramarna. ❤

DrömmaBort

Vi har haft en nykter helg. Inga testande med en eller två öl. Jag tyckte det var skööönt.
Och lite mer diskussioner om kommande veckan och program, sånt som känns viktigt för mej. Och närhet.

Jag vet jag behöver mer sånt än många andra. Eller så är det bara så att självständighet uppskattas så mycket nuförtiden att jag tro jag är den endasom njuter att vara och planera tillsammans. Jag fick också se stunder han upplevde som jobbiga. Jag stressar mycket själv, men har tydligen svårt att se på då han har svårt, är van han gömmer sånt, kanske tidigare druckit då. Vi upplever olika saker som jobbiga, en styrka, men något jag får fundera på, hur jag bemöter honom, som oftast varit stark.

Denna helg gav hopp om att allt kan bli bra, men efter över ett års nykterhet krävs ännu mycket jobb att hitta tillbaka, men kanske vi har en chans ändå. En chans att utan alkohol komma över sånt som vi tidigare inte tagit itu med.

DrömmaBort

Om det stannar där och flera dar till nästa är det ok för mej. Gillar inte det, men okej. Inte talar vi helt öppet om det. Han köper öl då det passar honom. Stör mej gör det mest nu för att jag vet han snarkar i natt då han druckit. Men som ni märker lägger jag märke till det. Och vill liksom skriva hit, för att ha koll på mönstret och mina egna reaktioner och kunna åter komma till dem.

Och det jag gillar minst och är mest misstänksam över, är att jag vet han haft ett par jobbiga grejer denna vecka och att jag personligen inte tycker det här är den rätta avslappningsmetoden ifall att han har svårt att släppa tankarna och koppla av.

Så jag får väl vänta på när det pyser till här. Burkpys, som orsakar obehag. Har nu inte tänkt sura över det heller. Men jag hade hellre sett han planerat in nåt annat. Jag fylmer min tid med egna planer.

DrömmaBort

Här har varit rätt okej en längre tid. Men jag har svårt med en känsla, sommjag inte vet om det är en sak som bara jag kan invdrka på eller något som kommer "utifrån". Jag upplever ännu också att det inte finns något vi, inte på det sättet som förut. Jag skulle inte gå så långt att jag skulle säga att jag inte älskar min man. Jo jag gör det, redan pga den långa gemensamma väg. Men att inte få göra något planerat tillsammans grämer mej. Det att jag måste säga till om sådant. Han försöker nog ställa upp, men jag menar i te nu någon som "hjälper till" eller sköter saker då jag är borta.
Jag saknar drömma tillsamman och det att man visar man saknar varann. Nu känns det som om jobb och sånt är saker man planerar, liksom sånt som har med barnens lov och annat att göra. Men att aktiv visa man vill görasaker tillsammans för oss. Inte så att "vi" är en buffertzon som alla andra gnager på och något man kan skippa om man är trött.
Jag klagar igen jag vet, men försöker få helgen att funka med god min, och småningom bygga upp något som kan funka.

jag har läst lite vad du skriver, och ja, jag lägger märke till att du stör dig på ölen. Och att du saknar hans närvaro och engagemang. Kan det bero på att alkoholen (fortfarande) är den viktigaste i hans liv? Att han i tankarna sysslar med vad han ska (får?) dricka, när han kan (får?) dricka? Du personligen, skriver du, tycker inte att det här är den rätta avslappningsmetoden ifall att han har svårt att släppa tankarna.
Jag får tanken att han är nykter (dvs dricker mindre) på det som kallas "vita knogar". Av tvång. För en missbrukare är drogen, oavsett vilken, det viktigaste, det som sysselsätter tankarna. Det är mycket svårt att förstå att människor väljer bort barn och familj - men så är det för den som är fast i beroende. Här på forum finns otaliga berättelser om det, både från missbrukare och anhöriga.
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper dig att reda i dina tankar och det hjälper en att se klarare!
Allt gott / mt

DrömmaBort

Forumet är nog guldvärt. Man får nya tankar och sina egna bekräftade. Faktiskt harjag ibland förstått mina egna tankar först efteråt. ;) Eller menar nu att något jag bara hävt ur mej i all hast blivit något som dykt upp om och om i mina tankar och att jag egentligen först i efterhand förstått hur viktigt det just är för mej.
Som det här om för vems skull han lämnat alkoholen. I ett gräl hävde han en gång ur sej han nu fick bra orsak att dricka. Och eftersom barnen lyssnade, vilket är ovanligt, tog jag upp det då och sade vi inte har något med hans drickande, vare sig han börjar eller slutar. Men det jag vaknade till nu, är det jag skrev, att han då sade detär hans sak om han slutar och att han gör det om han vill. Och jag känner han inte gjort det för min skull.

Jag förstår ju en alkis inte blir nykter om han inte gör det för sin egen skull. Samtidigt tror jag inte han gjort det utan mej och barnen. Och han har då han slutade bett om ursäkt för det han ställt till med med sitt drickande, trots han aldrig betett sej dåligt, bara inte varit närvarande.

Vita knogar, jo kanske till en del. Speciellt då han vill bevisa, det är helt ok att dricka "lite" dvs en eller två stora öl. Eftersom jag inte dricker mer, så blir det ju bara han. Jag har sett några tråkiga fall och fick bara nog av alkohol, tyckte det räcker för min del då så många har problem. Om jag dricker noll, behöver ju inte de i mitt sällskap dricka för min skull.

Men jo. Jag tror vårt grundproblem ligger i jobbiga småbarnsår och svårigheter att hitta tillbaka. Och att han inte helt naturligt alltid orkar balansera mellan familj och jobb. Speciellt då det är stressigt på jobbet, och samtidigt är jobb något han fär mycket ut av och är aktiv socialt. Jag tycker helt enkelt han ger sitt bästa på andra fronter och vi får något trött hem i stället. Att alkoholismen finns i generna är sedan en fallgrop lätt att slinka i.

Men nu en bra dag igen, men ändå tror jag jag måste jobba och prata vidare med dessa tankar. Tack att ni finns!

DrömmaBort

Det är intressant det här med medberoende. En a-fri öl dracks då jag gick ut och när jag kommer tillbaka har han en kaffekopp brevid. Inget någon ickemedberoende skulle reagera på, eller vad vet jag, kanske skulle de det, kanske de skulle fråga vågar du ta en kopp kaffe efter nio. Fast hos oss dricker vi nog ofta allt från kaffe eller mjölk till läsk ur de kopparna.

Men jag antar alltså genast det är vin. Och vill inte fråga. Vill inte heller kolla eller kolla flaskor i köket. Undrar vad gör mej mer medberoende, att jag kollar eller inte. Antar det är fråga om "leken" "jag kan väl dricka normalt ett glas som vem som hellst". Det kan ju hända han kan det. Det är bara det att jag inte är så säker.

Från att knappt druckit på ett år, har han nu tagit en öl nu och då. Men nu är det igen typ en stor öl per kväll nästan. Jag vet de flesta skulle se det som fullkomligt normalt. Men jag räknar och jag undrar, när går han över gränsen att det inte är under hans kontroll mer? Och hur är det egentligen, hur mycket av hans tid går åt att fundera på hur mycket och hur ofta? Och hur mycket av min tid går åt till samma.

Annars har vi haft en bra vecka. Jag jobbar med mina tankar. Skriver här för att ha något att kolla då jag tänkt vidare.

Litenmenstark

Jag känner verkligen igen mig, det är så himla jobbigt att vara arg/irriterad när han "inte gjort något"och tillslut kommer ett oförtjänt utbrott som man annars inte skulle bry sig om. Men jag tror att man måste få vara arg, frustrerad, ledsen. DU har också gjort uppoffringar som han kanske inte noterat. Min alkoholist är också medveten om sitt missbruk, läser mycket och känner igen sig. Han har dock inte kommit så långt att han valt att bli nykter, det ger ändå lite hopp till mig att han en dag kanske klarar det. Du verkar väldigt stark, stay positive

DrömmaBort

Tack för kommentaren har nog läst den flera gånger. Just nu en jobbig dag. Helt bara psykiskt , för mej själv alltså, medberoendet eller vadå? Vet inte men tankarna snurrar i snäva banor.

Hade en annorlunda dag på jobbet, och arbetskompisarna är så söta att flera frågade hur det kändes, om det blev för tungt. Jag blev ju glad de frågade, men kunde tillslut inte låta bli att påpeka det faktiskt var skönt på jobb, att det som känns jobbigt är hemmafronten och morgonen.

Jag tycker här ännu också är en sån total brist på eget initiativ till tidtabeller, planerande och "vi tillsammans". Nu i kväll också. Han är visserligen nykter och på plats, men helt väck. Helgen gick i och för sej helt ok, men inga diskussioner om kommande veckan. Han kollar nog barnens tidtabeller nuförtiden, men bara såna datum som "kommer utifrån" går han igenom, skola, hobby etc. Jag vet inte om det är något på hans jobb eller vad? Men jag bara orkar inte.

Med tanke på att det inte hänt något speciellt så känner jag mej helt tokig. Jag orkar i te fråga honom något inte tala med honom. Detbkänns som om alla bara kör sitt eget race här. Jag har slutat säga om mina egna tidtabeller här eftersom alla ändå bara planerar eget.

Vissa dagar känner jag mej okej, men just nu helt botten. Och han gör inte saken bättremed sitt frånvarande beteende.

Känner ännu också han ofta planerar bara jobb och eget i förväg. Och när det gälleross är det inte så viktigt. Det duger liksom att bara säga "nå vi ser vad vi hinner med". Senast då vi var på tumis en stund blev han hungrig just på vägen hem. Men då visste jag vi intekommer hem inom utsatt tid om vi stannar och äter, och jag var dessutom inte hungrig, inte heller intresserad av matställena vi gick förbi. Jag tyckte helt enkelt inte han var påväg dit på tumis, han blev bara hungrig och tyckte jag kan hänga med. Jag harbörjat säga ifrån, sa jag faktiskt inte ville, och att vem som hellst kunnat räknat ut man kan bli hungrig om man inte ätit, och att han kunnat planerat det och berättat han gärna äter med mej, men att nu vill jag inte sabba mina tidtabeller därför.

Det kan vara charmigt med extempore tumistid, förstå mej inte fel. Men jag tycker jag bara får rester. Skulle jag sagt jag var hungrig skulle han bara sagt vi inte börjar med något sånt nu, att det tar för lång tid.

Och nog skulle han en runda ut. Jag vet inte poängen. Brukar inte göra sånt. Hade visserligen giltig orsak, men så udda tidpunkt. Antar han har nån annan orsak också, ringer nåt samtal med samma. Inte tror jag han dricker. Men jag bara inte orkar med den här psykiska från varon. Nu kom han in, hade inte fått sitt ärende skött och jag bara känner hur det blir trögt i mitt huvud....

DrömmaBort

Läser andras trådar här på forumet och följer med hur humöret går upp och ned hos oss medberoendet. Speciellt intressant tycker jag det är att vi medberoende faktiskt inte är glada och nöjda varje dag den som dricker låter bli. Att vi kollar och kontrollerar och försöker avläsa allt tänkbart. Och till och med den vägen att ju fler dagar utan A så desto mer spännande blir det, desto mer kollas det i "när kommer kraschen"-anda.

Som fullständigt teknikberoende med smarttelefonen fastvuxen i handen (det blir nog följande generations stora problem, ifall att jag lyckas få dem att hållas bort från A), så undrar jag om det inte kunde finnas en medberoende-app. Det finns ju appar man kan mata in information om sin mens, inkluderande humörsvängningar, tempen, värkar etc. Och följa med hur de följer ett mönster från månad till månad.

Kunde vi inte få en app där vi kunde mata in hur vår närstående dricker, det vi sett och vad där till gissar och skicket. Och hur vi mår. Och att appen kunde påminna oss om att sköta om oss själva och berätta vilka dagar brukar vara tuffast och tipsa om vad vi gjort istället de dagar vi mått bättre.

Och kanske kunde vi visa denna statisktik år våra närstående, så de faktiskt skulle se hur tokigt det är. Hur vi går och undrar, också de dagar de tycker de är så duktiga som låtit bli, trots att det var sååå nära och de nästan drack. De kanske inte förstår hur vi lärt oss känna igen dessa "såå nära de nästan drack" dagar.

Kanske kunde appen belöna oss då vi glömt att mata in information och fyllt dagarna med eget.

Tänker jag lite och det var också temat på alanonmötet jag var på ikväll. Bristen på kontroll i ens liv eftersom man inte kan påverka alkoholintaget som anhörig.

Det kan ibland innebära att man försöker kontrollera mer och mer i övrigt eftersom det mest basala,en nykter familjesituation inte kan skapas.

I mitt fall så gick kontrollen så långt att jag till slut inte tillät mig någonting som var rofyllt njutbart roligt eller stimulerande.
Allt för att kontrollera så att inget oförutsett eller "bra" kunde hända.
Också någon sorts straff tror jag.

Men det är bara en tanke som slog mig när jag läste en del av dina inlägg.
Carina Bångs bok var en ögonöppnare för mig,släpp kontrollen vinn friheten.

Lärde mig massor och tänker på just det varje dag,släpp...

DrömmaBort

Jo, känner nog igen mej. Då det blir jobbigt på nån front känns det bra med attöka kontrollen. Och knappast hjälper det när det gäller humöret. Och sedan här hemma är det ju alltid lätt att säga att vad skulle det bli om jag släppte allt.

Men jag har faktiskt övat mej på det. Har övat mej att bara gå ur situationer här hemma och be dem fixa det själva. Att inte springa och lappa alla missar då de glömt att planera. De har faktiskt blivit duktigare, resten av familjen alltså.

Bara de nu ännu skulle kunna se att gemensamma familjeprigram inte bara uppstår av sej själv utan kräver lite mer än att alla är hemma och kollar sina rutor. Men jag försöker tro det går mot det bättre.
Känner till boken och har läst i den. Men borde läsa den med omtanke. Då jag läste i den hade jag nog inte riktig ro att ta in allt.

InteMera

Medberoende app - vilken suverän ide! Kanske kunde ge lite struktur till ens inre kaos, som en coach som påminner om bra saker och kunde tipsa om mönster som skulle framkomma i det man fyllt i. Skulle vara helt suveränt!

Och du har helt rätt i det att ju fler dagar det går utan A hemma, desto spändare blir åtminstone jag för jag vet att med varje nykter dag kommer kraschen allt närmare och desto längre uppehåll desto värre krasch.

Nykteristen

En Medberoende-app verkar genialiskt, att få lite påminnelseord mitt i alt skulle man behöva ibland....där även forumet skulle få plats kanske.

Detta konstanta tänkande gällande A som man har även när man inte är hemma och det dricks är hemsk....kommer man någonsin kunna släppa tankarna och letandet som man gör nästan undermedvetet nuförtiden. Eller analyseringarna om varför sa han så, varför gjorde han så...har han druckit nu så det är därför. Det konstanta luktandet om det skulle till att lukta nåt som gör att man märker om han druckit. Det upptar så mycket av ens tid så det är sjukligt