Jag har länge läst här, några år tror jag.
Jag dricker själv inte alls, tidigare nog menväldigt sällan. Kunde vara länge utan utan att tänka på det. Min man mådde inte så bra, stress på många fronter lch plötsligt var han inne i dagligt alkoholbruk, trots att han inte var våldsam eller slocknade, och skötte nog jobbet. Vi tog verbalt ihop redigt några gånger, först då barnen inte lyssnade, men då inget hände tog jag varje gång upp saken trots barnen var på plats. Nu har det gått ettår sen han drack regelbundet.

Det känns jobbigt med tanke på barnen, att jag är den som oftast "tar till strid" trots det är min partner som dricker. Barnen kanske inte alltid ser hela mönstret. Jag för min del är oftast "nöjd" eftersom mina "anfall" får min partner att öppna ögonen och vara mer närvarandeför sina barn. Det får mej att tänka detändå "var värt bråket". Han har ändå alltid haft viljan och oftast varit en bra pappa. Det jobbigaste just nu är, som jag nog gissade i förväg, att han varit ett år utan och det året varit oerhört jobbig och vi fått hitta vardagen på nytt. Att ha en man som är mer närvarande pga att han inte dricker, eller lika icke-närvarande trots han inte dricker utan istället tänker bara på jobb, upplever jag tungt. Jag förstår att det inte bara är det att jag inte skulle gilla att han inte dricker, utan förändringen som tar sin tid att vänja sej vid.

Han tycker dessutom själv att det är fint han klarat det så bra. Men jag klarar inte av att berömma, för mej känns det som om allt kan börja från en öl igen. Första halvåret bråkade vi mycket om dethär, att han inte förstod att jag såg på honom som en tidsbomb, och hur tungt det var för mej att hålla andan, att tolka varje rörelse. Det fick ju mej att explodera regelbundet, och gör ännu fast inte lika illa. Men hur förklara det här för barn och andra. Barnen förstås, antar jag, är mera fundersamma över mina exploderanden än över sin pappa som inte dricker mer. Speciellt som han inte var aggressiv som full eller slocknade, bara frånvarandeoch väldigt fokuserad på när öppna nästa öl.

Just nu saknar jag mest att vi slutat se framåt, inte planerar gemensamt program. Många skulle nog säga vi är mycket tillsammans, men mer bara av vana eller pga vardagens måsten. Sällan så att vi skulle planera något i förväg och säga åt varann vi vill göra något med familjen eller jag och min man på tumis nån viss dag. Barnen är i skolåldern, och också detatt de börjar mer söka sej till egna grejer gör det lättareatt "släppa allt" fast jag ser att de allra hellst skulle vilja göra något tillsammans fast de inte är så bra på att delta i planeringen. Jag upplever ofta jag försöker planera gemensamt, men de andra inte engagerar ser, och jag vill ge upp. Min man upplever nog lika de gånger han är aktiv. Men tycker alltså att tidigare alkoholbruket och att han nu är utan ännu spökar i hela vårt förhållande. Har läst mycket här på alkoholhjälpen och många gånger känt igen mej, speciellt i det att aldrig vara på första plats, tack alla ni som delat med er. Just nu, trots alkofritt, upplever jag jag är på andra plats, första platsen fylls av "inte dricka alkohol". Är det någon som förstår?? Eller så går jobbet före eller något projekt. Känns ofta det inte kan vara familjen eller bara vi två. Eller är jag bara så skadad av de tidigare åren och kontrolleradet att jag inte hittar tillbaka till att njuta av livet?

Samtidigt tycker jag ett år är en kort tid, att jag gärna jobbar vidare. Men just idag, ikväll, inatt orkar jag inte med detta icke planerande. Att man inte kan säga "jag vill vara med dej". Att jag känner mej skyldig som krävt alkoholfritt, fast jag vet min man absolut står bakom sitt beslut. Han har testat att dricka och säger suget finns där direkt, att det fungerar rätt avskräckande.

Det blev lång text , men skönt att få tankar på papper.

DrömmaBort

på fredag kväll då det blev nåt mindre gräl då vi packadeupp matkassarna hemma. Inte kommenterade han något speciellt. Men drack väl allt det jag trodde gällde fre-lö. Märkte nog inte när, så kan väl i princip fast hällt ur dem eller ställt undan annanstans. Men på riktigt tror jag han drack dem. Tycker mej märkt ett mönster, att han dricker ölen tidigare än förut, men raskt, antaglkgen för att mindre mängder skulle räcka. Oftast då två stora, nu då antagligen fyra. Så inga stora mängder här, frågan är mer kän han vara utan, varför ökar de?
Nå i går kväll gick det tydligen bra att vara utan.
Men idag har han varit så stressad på eftermiddagen. Vet inte varför, men jag kunde slå vad om att han skulle tagit en öl om inte vi haft vårt gräl. Och tror faktiskt han har svårt att vara utan fast det inte är stora mängder. Han har medgett det tidigare, att tankarna snurrar kring det.

DrömmaBort

Är det nån annan som lider av pms här? Jag har väl alltid haft humörsvängningar, men den vecka eller i värsta fall två före mens, får jag känslan jag kunde byta ut precis all i mitt liv. Så då får jag ju nog akta mej. Jag hoppas han håller sej borta från A nu ett tag, så försöker jag ta det lugnt. Hjälper nog då jag tänker att mina tankar som svartast är något som går om.

Kollade för något år sedan med gynekologen, men eftersom jag inte mådde så bra av p-piller tidigare, så löste jag aldrig ut reseptet på nåt slags p-piller hon menade kunde hjälpa. Hon vet jag inte gillade tanken, så hon skrev det för säkerhets skull ifall jag skulle ångra mej.

Nu när jag tänker efter så mår jag faktiskt mycket bättre än jmf med då. Måste kolla upp det där. Måste ju varit då här var tuffare, med hans drickande och annat. Minns jag hade problem med hälsan och orken då, fick en massa värden och hjärta och sköldkörtelvärden kollade, men allt var okej. Men antagligen mådde jag bara dåligt då, och dragit på mej en massa flunsor på rad. Tänk vad mycket bättre jag känner mej nu. PMSn känns inte såå hemsk, och orkar fysiskt bättre.

lizzbet

JAMENVISST! Har lidit oerhört av detta genom åren, börjar dock klinga av lite nu, närmar mig väl klimakteriet kanske :)
Något son VERKLIGEN hjälper är 5-HTP, en slags serotininhöjare men ej kemisk utan från växtriket. Har varit min bästa vän dessa dagar. Man blir lugn, glad men känner sig helt normal, alltså ej avtrubbad eller konstig.

DrömmaBort

Skönt och höra nån anna kämpat med samma. Mina varit lite lindrigare nu. Haft så mycket annat atttänka på. Men bäst att ha koll på kalendern så man vet varför allt ter sej svartare vissa dagar.

Blir detvärre får jag nog testa nåt på burk.

DrömmaBort

Men som jag kommenterade annanstans på forumet så har han inte rört ölen sen fredags. Inte så jag sett i varjefall, jag har ju haft allt möjligt och inte varit på plats. Men tror alltså inte han druckit i smyg.
Men jag gillar inte riktigt att jag får agera "tråkmåns" som trycker på bromsen och ber trappa ner.

DrömmaBort

Just nu känns det så. Att annanstans går det an, men här hemma... Nej det funkar inte.
Diskussionen uteblir. Stunder som nu vet jag inte hur jag skulle vara, känner mej direkt handlingförlamad. Är så led på det har att det inte förs diskussioner hur helgen ser ut osv. Hos oss dikuteras bara datum som kommer från annat håll som skola, läkare, jobb, hobbyn, styrelser man sitter i etc. Allt annat får sin plats.

Men att diskutera semestrar eller dylikt i tid. Nej det funkar inte. Jag har så många år försökt ta fram det där, men detkänns som om han struntar i det. Ibland ser jag på honom hur jobbigt han tycker det är att planera in datum i förväg. Men på något sätt går han ju ändå med på det då något utomstående kräver det. Inte sägerhan då han inte gillar sånt! Hur känns det då inte för mej eller barnen! Att vi inteär värda att få några minuter kring kalendern några gånger i veckar eller månaden.

Jag är så ur led på att bara få "rest-tider" jag döpt det till. Dvs vi ser sen om han orkar. Den här veckan har jag knappt skött något som knte är mina egna tider. Han fixar ju barnens tidtabeller och sånt vid behov, men att diskutera vad var och en har och vem som behöver hjälp verkar vara omöjligt. Han vill liksom bara göra det, inte prata alls om det.

Idag skulle han varit pratsugen, igen jo helt så där bara, men jag är så slut så orkade knappt svara. Jag vill bara inte mer ha det såhär. Äldsta barnet frågade redan om sommaren. Har bokat int sånt för dem jag vet måste skötas nu, men int diskuterat familjens gemensamma semester. Jag svarade vår äldsta att jag inte harnån aning att planera gemensamt inte är så populart här, lycka till att försöka få tillstånd diskussion om det. Han sa skrattande han ska försöka, men seriöst så är det inte hans grej...

DrömmaBort

Alltså skulle tillägga att det här är ett problem som funnits redan före alkoholproblemena, men gått att fixa på något sätt alltid, trots vi grälat om det. Men nu då vi är många i familjen och vardera på jobb, så upplever jag att han bara planlägger jobb, trots han nu förstått han inte kan vara fullt så mycket borta hemifrån kvällstid som ett tag tidigare och inte så frånvarande här hemma som han varit.
Han har alltså varit nästan utan alko ett år här emellan, nu leks det igen med vad som är normala mängder. Umgänget med familjen har blivit mer. Helt enkelt för att jag bara lämnar allt åt honom så gott jag kan. Men jag har ändå känslan han aldrig vill lova något i förväg. Att han bara gör det som skall göras.

Klart jag igen kan kräva det ena och det andra. Det är så mycket som bara faller bort, gemensamtid, närhet, besök hos mina föräldrar, utflykter. Men det är väl inte så det ska gå till, att jag kräver av honom att se oss. Att jag går till honom och säger att jag och barnen vill veta hur vår familj gör under kommande vecka, månaden och året.

Det sårar mej oerhört han inte verkar ha något som hellst behov att se framemot nåt gemensamt.

Ursäkta skrivraseriet. Och jo mittunder texten gick jag och kollade, han sitter vid jobbdatorn, och visst dracks det en öl igen. Nån gång i veckan är nog ok, men tänk vad de kommer ihåg de butiksköpen fast andra tidtabeller är så jobbiga.

DrömmaBort

Kanske är det här det där just som man ibland läser om. Att alkoholen blir borta också ofta gör par skiljer sej. Att man har olika tankar om hur tomrummet alkoholen lämnar skall fyllas. Jag ser den bara fyllas av jobb och måsten från hans del. Jag skulle vilja se mer av drömmar, planer, bara fast fixa en rolig frukost hemma. Och nu då barnen är större något sådant tillsamman vi kanske inte gjort.

Nu känns detmer som att sån vi gjorde då barnen var små faller bort. T.o.m. sådant jag vet de ännu skulle uppskatta. Och de nya roliga ideerna är sådant han gör på jobb. Hit hem kommer han och vilar.

Enda bra med att vi inte kommer överens är att han efter mina kommentarer brukar få upp ögone för barnen. Så de får sin pappa tillbaka åtminstone.

Och en burk öppnades igen, orkar inte kolla vad.

DrömmaBort

Vet dessutom nu han ska in på en liten operation i slutet av mån och kommer att vara sjukledig ett tag. Nu är jag inte orolig han börjar dricka då. Men han har tidigare varit med om liknande sjukledigheter och är jättedålig på att stanna hemma. Så han brukar komma på olika projekt. Tidigare gånger har jag själv sett det som en rolig sak, tills det gick upp för mej de där projektena aldrig involverar oss andra i familjen. T.ex har det blivit det jobbbyte vilket resulterat vi haft en frånvarande familjemedlen långt framåt.

Så jag väntar på det hela med fasa. Som ni kan läsa så är jag i den djupaste pms-gropen igen. Hoppas detn snart är morgon och jobb igen, så slipper jag tankarna och har en välplanerad arbetsdag med pratglada kolleger.

Ofta vet jag när mensen börjat, av att det ljusnar i sinnet. Det är väldit påtagligt ibland. Får nog vänta på detnån dag ännu.

InteMera

Hos oss är det exakt likadant! Förutom att ja han hittar alltid tid och rum i kalendern för det han vill göra men behöver jag göra nåt som ens föräldramöte på skolan eller liknande får jag nog veta han tycker det är lite onödigt och besvärligt jag ska ränna på allt möjligt, i hans ögon onödigt eftersom det innebär han måste vara "barnvakt" vilket han inte gillar.

Tog upp semestern till sommaren då mitt jobb nu börjar slå fast listorna. Han rycker liksom bara på axlarna att han väl tar fyra veckor...då ville jag nog ha en lite närmare plan än så! Tvingade honom ta fram kalendern och det slutade med att jag tar semester först och han sen, för att ha nån av oss ska vara hemma med barnen. En vecka överlappar och det enda han skiner upp över är då att han ju då kan passa på att åka på mc resa med polarna när jag ändå är hemma och han ledig! Sen måste han ju som han uttrycker det sitta hemma med dottern resten av semestern, plågsamt tråkigt som han verkar se det, när jag måste tillbaka på jobb och min son far till sin pappa. Och jag mår redan illa över att dottern då ska vara hemma på dagarna med honom, troligen i olika grader av ölrus och hon parkerad framför tv 8 timmar när jag jobbar så han ostört får varva tupplurar med öldrickande i garaget. Att vi skulle planera nåt gemensamt finns inte på kartan, efter några resor förut där han blivit packad och jag varit mer slut efter resan än före. Många år har jag rest och ordnat program för barnen alla lov, helt utan hans medverkan. Jag meddelar bara att vi åker och han säger typ jaha. Han frågar inget efter om vi haft kul eller vad vi gjort och givetvis förutsätter han att jag som "envisas med att barnen måste få göra nåt på loven" också ska betala för det.

Att jag nånsin varken annars eller på semestern med gott samvete kunde unna mig själv egentid finns därför inte, jag har alltid barnen med mig och dom gånger jag måste tex resa i jobbet får jag migränanfall av anspänningen att måsta lämna barnen med honom när man inte kan lita ett dugg på att han beter sig som en ansvarsfull vuxen. Har hänt mer än en gång jag kommit hem och hittat honom slocknad fastän han varit ensam med barnen.

Så ja du är inte ensam med att vilja planera och ha saker att se fram emot tillsammans, bara för att bli besviken på den andras fullständigt uteblivna intresse för detsamma.

DrömmaBort

Tack för ditt långa svar. Det är nog just det där att den andra inte tydligt visar den vill göra nåt roligt tillsammans och bara väntar på när, som är så jobbigt.
Jag behövde nog både se det kan vara lika hos nån annan och att nån annan är kapabel att häva ur sej en lång text om det. :)

Jag har hemskt svårt att förstå att min man efter alla dessa över 25 gemensamma år inte förstår hur det sårar mej. Men jag kommer ju tidigt hem så ofta jag kan har han sagt. Men när jag ens ibland skulle vilja höra att han kommer hem i tid för att hinna göra nåt med oss.

Istället kan han nog luncha med kompisar om det är lugnare på jobbet, besöka nån mässa eller något eller sporta efter jobbet om han haft en kortare dag. Det är bra han gör det, menar inte han inte får. Men inte ringde han mej, ens då jag var hemma för att ordna sådant. Eller jo ett tag, men jag ville inte luncha med honom efter att han skötte affärer hela lunchen och tyckte jag var oförskämd då jag lyssnade på diskussionen i grannbordet.

InteMera

Ja tänk vad härligt om han nån gång skulle komma hem tidigt, med det uttryckliga syftet att tex ta ut en på en middag eller fast bara en promenad! Att man nån gång skulle vara högst på priolistan, eller ens finnas med på listan...

Ja blev en lång utläggning ovan, antar jag hade mer inneboende irritation över detta än jag insåg när jag började svaret :)

DrömmaBort

Korrigerar här att det körs med Afritt här nu. De där två han tog på torsdagen var a-fria de också, märkte jag sen senare kändes ju skönt att fatta det. Men är lite mallig jag orkade låta bli att kolla så noga då, märkte av en slump sen att tomburkarna var a-fria.

Men jag jobbar ännu med min medberoendeprocess. Ibland tror jag faktiskt han är längre med si a-fria process.

Jag som mamma verkarha problem att släppä kontrollen. Börjar nog bli bättre på det. Barnen undrar ju nog i viss mån, men han får bättre kontakt med dem nu. Typ om jag inte ringer upp barnen då man borde komma hem så gör han ju det.

Jag har också haft fullt upp annars nu, så har haft lätt att bara hålla mej till egna tidtabeller och strunta i sådant som ingen kommit skilt och kolla med mej. Annars har det ju varit jag som sprungit runt och kollat allas åsikter och synkroniserat tidtabeller och försökt lappa där det inte funkar. Nu bara konstaterar jag att jag går nu. Och om deras program krockar ber jag dem diskutera sinsemellan. Och det är sant, de kan det.

Enda som är riktigt illa nu är mitt och min mans förhållande då jag förhåller mej på samma sätt som han. Mina morgonrutiner och mitt jobb och mina hobbier står nu först på min lista. Har jag jobb som ska göras hemma, gör jag dem då alla är hemma, och då jag är ensam vilar jag och gör ingenting. Förut försökte jag sköta jobb och hushållssysslor då jag var ensam, för att kunna umgås med e andradå de var hemma. Om de glömmer göraläxor med pappa dånjag är borta får de fixa dem med pappa före läggdags, förut kom jag som en räddande ängel och försökte hjälpa.
Klart jag är med dem och hjälper till, men förutsatt att de ber just mej vara med. Och hushållsjobb gör jag just precis min andel, jag plockar inte undan sånt andra glömt eller torkar badrumsspeglar från andras kladd. Lämnar obäddat om mannen intebäddat fast han stidigt sist upö. Det är faktiskt skönt. Jag är inget städfreak, men lätt hänt jag snyggar till då jag ändå går förbi...

Väntar på Bångs bok på posten. Undrar om jag gör "rätt" eller fel. Öppna en ordentlig dialog borde jag nog. Me det är också en maktkamp här. De är vana jag talar, och de kan välja strunta i det. Äldsta barnet märker nlg saker inte funkar nu, och han tar ofta upp diskussioner. Mannen har väl så mycket stoltet att han inte vill. Eller alternativt tycker han det är bra vi inte diskuterar.

Men jag har slutat ställa upp som frivillig och obedd. Och genast då nån bara tipsar om att jag nu duger. Lite typ, tyvärr är jag upptagen idag, men vi kan kanske kolla nån tid nåt annat tag. Det är riktigt uppfriskande och lärorikt. Kanske är det en ytterlighet, jag tror mitt "riktiga jag" landar mellan det och medberoendet.

DrömmaBort

Ja här är ännu a-fritt, och tur det för nu dök vissa andramotgångar upp som tar sin tid av vardagen. Jag tog illa upp egentligen redan igår kväll, men det kom upp först i morse. Han bara inte ser hur lite han engagerar sej i att planera framåt, och hur vi olika familjemedlemmar egentligen går och ber om det i tur och ordning men möter undanflykter. Det att han är mycket med i vardagen förnekar jag inte. Meddet är rätt sårandeatt inte få varadetdär viktiga att se framemot. Att då det slås fast datum så är det sådan som utomstående eller jag krävt. Och då något tidskrävande, fast viktigt, som nu, dyker upp, så tycker jag han bara försvinner i sin bubbla, utan att diskutera vad det medför och hur det inverkar på andras tidtabeller.

Jo, jag gör egna saker och haregnatidtabeller, helt tillräckligt. Undrar ibland om jag är lite väl känslig. Men inte förstår jag varför leva ihop om man inte planerar tillsammans. Om det inte är för att ha någon att dela sånt man måst göra med förstås. Men det räcker nog inte åt mej, det måste finnas något utöver barnfamiljsmåsten.

Få se hur den här helgen slutar, diskussionerna blev nog mer beskyllningar. Jag är arg och han undrar spydigt vad jag då hade tänkt göra.

DrömmaBort

Jag känner att det här är lite samma som väntan på första ölen. Att man har en helg på kommande och inte kan komma till tals om vad man tänkt sej om den, eller ens försök till dikussion får lamt svar. Det blir som hängandei luften, och ibland undrar jag om det inte är lättare med ett gräl direkt, så är helgen förstörd, och så slipper man diskutera något gemensamt. Han tycker ju ofta jag är den som vill vara osams, medan jag själv kontrar med att jag försökt ta kontakt med honom på alla möjliga sätt, men han är onåbar, vilket sårar mej lika mycket som en öppet negativ kommentar. Att "göra ingenting" är också en vapen i ett förhållande.
Så nu är här tyst, jag sköter undan sånt jag tänkte göra under nästa vecka, får väl ha mina egna stunder då.

Bedrövadsambo

Är det inte väldigt vanligt när man slutat dricka att man blir nedstämd? Tycker mig märka det på min sambo, han är lite allmänt låg just nu. Jag påpekar det inte alls eller så, men visst är det lite trist. Men jag tänker att det nog går över, det gör det ju alltid. Och nästa helg har jag bokat in oss på hotell med show och det ska bli så kul ? Lite spännande också att se hur han hanterar sin nykterhet i en miljö där många dricker och han inte kan "skylla" på bilkörning. Men jag utgår från att det går bra.

DrömmaBort

Det är bra ni har bokat program åt er. :) Det är nog det som behövs. Jag är mest hemmamänniska, så saknar egentligen inte att ha program hela tiden. Men drömmer och planerar gärna och behöver små vardagliga ljusglimtar längs veckan att se framemot. Och visst har jag sånt jag själv planerat in, åt mej själv och med andra. Men jag vill ha mer just med min man, och det verkar han inte förstå. Han tycker det räcker "vi ser sen", och blir det inte av spelar det liksom ingen roll. Så för mej blir det en berg- och dalbana att gå och vänta och bli besviken.
Du har nog rätt, han är nog rätt slut, har varit det ett tag redan. Men jag tycker det känns som om han gör sitt bästa annanstans och vi får "rester". Tidvis är det ju okej, men det kan intealltid vara så vi harhemma blir utan planer och ork. Och då när orken finns gör man en extra insats på jobbet förstås...
Det är det vi tog ihop om i morse. Nu kom det ett extra trassel till i privatlivet som det är helt klart han måste sköta, inget krångel med det, men det måste ju kunna diskuteras hur det inverkar på oss som par och familj och våra tidtabeller. Och han bara drar sej undan och tycker jag surar för inget.

Men du har nog rätt! Lite uppigning behövs. Jag tyckerbara det känns så jobbigt då saker flyter annanstans, men hemma är det som att tvinga folk att göra nåt tillsammans.

Bedrövadsambo

Hemma kan han släppa på fasaden lite, låt honom göra det. Ett tag. Inte okej i längden förstås, men lite tålamod är nog bra att ha.

DrömmaBort

Har försökt föreslå att det att vi planerar mer kan betyda att vi kan koppla av mer, då alla vet vad som är på kommande. Att det inte behöver betyda jag kontrollerar honom varje minut...
Utan att jag inte behöver stressa över om han förstått barnet behöver nya skor och vi gemensam tid, om jag vet det är överenskommet så kan han bra ligga på soffan.