Vet inte var jag ska börja, men vet att jag MÅSTE ta tag i mitt alkoholproblem nu, innan jag super ihjäl mig.

Kvinna, 48 år, har 2 underbara barn, en underbar sambo, bra jobb, fina vänner och familj och INGEN vet min fula hemlighet.
INGEN kan se igenom min snygga , perfekta fasad.....Att jag dricker konstant!

Jag började dricka ”för mycket” när jag var runt 35 år, sen har det gått upp och ner.
Jag fick tabletter då för att minska sugen, det hjälpte inte. Gick i samtal hos en alkoholterapeut, det funkade inte.

Jag har väl alltid trott att jag ska klara av det här själv. Vilken jävla idiot jag är!
Trots hög utbildning, bra jobb och en skarp hjärna, så håller jag på att supa ihjäl mig!

Allt eskalerade för ca ett år sen. Min pappa var döende i cancer, och det var 3 fruktansvärda år att se honom brytas ner innan han gick bort, och den sista tiden så drack jag mer och mer för att orka. 3-5 dagar/vecka.

När han dog så blev det bara värre, och för att orka med mig själv och min sorg, min mamma (som fortfarande är i stor sorg), min familj mm,
så började jag dricka för att fly alla känslor, istället för att sörja och bygga upp/ta hand om mig själv.
Eller är det så? Vet inte varför jag dricker egentligen, har bara skapat ett enorm beroende, och kommer inte ur det.

De sista 4 månaderna har jag druckit i princip varje dag. Och jag har blivit så duktig på att dölja det.

Jag handlar vin varje dag, måste åka till olika systembolag så inte personalen ska känna igen mig. Sen häller jag upp vin i små pet-flaskor och gömmer dom i tvättstugan eller garaget, och går och pimplar vin varje kväll.

De sista veckorna har jag druckit så mycket, att jag måste åka in till jobbet mycket tidigare, och hoppas att det inte finns nån polisbil ute på vägarna då.
Jag dricker hela helgerna, dvs börjar lör och sön med att dricka vin när jag vaknar och går sen runt smålullig hela helgen.
Jag har tagit med vin i pet-flaskor till jobbet nu 2 gånger och druckit på toaletten.
Jag skriver pinsamma SMS och lägger ut idiotiska selfies på FB i fyllan.
Jag startar bråk med min sambo i fyllan.
Jag undviker mina vänner, så att de inte ska förstå hur illa det är.
Jag diskuterar livet med min son i fyllan, senast i natt kl 2. Han är 19 år, och måste väl fatta vad som pågår, då jag alltid är hemma nu för tiden.
Han hittar mig i soffan sovandes nästan varje kväll.

Jag kan ju inte köra bil då jag alltid dricker, vilket innbär att jag slutat träna, slutat gå på kurser, slutat träffa vänner.

Det första jag gör när jag kommer hem är att dricka 2 glas vin, ser på TV, somnar nån timme, vaknar och lagar mat, dricker mer....

Jag klär mig sexigt, gör mig snygg och förför min sambo på kvällarna, SYND bara att jag inte minns våra stunder.
Han säger på morgonen, tack gumman för igår, det var helt underbart. Vilket då undrar jag? Minns ibland ingenting.

Jag tänker ofta, HUR mycket tål en kropp, innan man dör??
Jag är alltid röd på ögonen, jag har gått upp i vikt, är svullen i ansiktet och känner inte igen mig själv längre.

Tänker om jag har en depression ..... men tror, att OM jag slutar dricka, så kommer jag att må bra igen .... så som jag mådde innan pappa blev sjuk.

För 3 veckor sen drack jag 3 flaskor under en kväll!!! och sa till mig själv dagen efter, att NU får det vara nog!! Det här har hänt förr. ÅNGESTEN är stor, jag är duktig och håller mig nykter några dagar, en vecka, MEN sen kommer problemet, för då när jag mår så bra och hjärnan är på topp, DÅ tror jag att jag minsann kan klara av att bara dricka 1-2 glas vin (som alla andra) och så tar jag 1 glas vin med min sambo, sen 1 till, sen 2 till, sen smygdricker jag några glas i tvättstugan eller på toa, då har min sambo gått och lagt sig, sen vet jag knappt hur jag kommer till sovrummet.

När jag är nykter så tror jag på mig själv, att jag är en duktig, stark, snygg, fin kvinna som klarar allt!!
Men så fort jag dricker, då är det som om ett monster bor i mig, ett alkoholmonster som slukar allt i sin väg!!

Sitter på jobbet nu, fick åka småvägar till jobbet i morse, då jag drack 2 flaskor vin igår kväll/i natt och är nog fortfarande småberusad tror jag.

Jag är helt vilsen!! Jag vill inte dricka mer!! Jag vill inte dö för tidigt! Jag vill finnas där för mina fina barn och min familj. Jag är bara så jävla vilsen!!!!

Det blir såklart vin i helgen, har redan planerat att köpa en box idag och sen gå runt smålullig hela helgen, MEN sen på måndag börjar min kamp!!!
Och då kommer jag nog att skriva av mig allt här i detta forum.

För min SKAM är STOR!!!
Jag skulle DÖ om min sambo eller mina barn visste hur illa det är!!!!!

att söka hjälp.

I morgon när du är nykter så ringer du fru doktorn och ber om hjälp.
Det finns inget skamligt att be om hjälp.
Och du vet att du inte behöver dricka upp de där literna med vin va? det går att slänga dem. Jo, det går visst.
Hoppas du får en god natt sömn och vågar be om hjälp i morgon. Jag tror på dig.
Kram

Småbarnspappa

Hej Barbamamma,
Tack för att du delar din starka historia. Jag kan bara instämma i andra personers kommentarer att det finns en styrka i att:

I. Du ser problemet som ett problem
II. Du tar dig kraft och tid att sätta ord på det. Det var något som jag upplevde som väldigt befriande och samtidigt kraftfullt att läsa sin egen historia "utifrån".

Sen tycker jag inte att du ska vara så hård mot dig själv. Detta är en sjukdom och precis dom du säger så är beroendet precis som ett osynligt monster som konstant viskar i ens öra tills man ger sig och låter den ta över ens handlingar.

Det faktum att du påbörjat slå tillbaka mot monstret är allt! Du kommer inte besegra detta på en dag och med ett enda enkelt beslut; det är småsmå steg varje dag som tar dig i mål.

Jag är lekman och allt jag skriver är bara baserat på egna tankar och erfarenheter, så ta det så, men det som blev triggern för mig var just barnen. Min pappa var/är alkoholist och jag har många smärtsamma minnen från barndomen ifrån det och min motivation ligger i att göra allt för att skydda dem från samma minnen.

Lycka till och jag ställer mig i ledet bland dem som tror på dig!

Anonym16351

Jag tycker själv jag varit duktig nu, har druckit för mycket och tänkt o grunnat på mitt liv.
Så jag bestämde mig för att inte dricka en droppe sön-tors, bara fre + lör + i andras sällskap, inte själv.

jag har klarat mig nykter i veckorna, men nu i helgen blev det vin med kompis i fredags, och vin i lördags på restaurang.. så allt gick bra.
MEN jag hade köpte hem en flaska till mig o sambon, som vi skulle delat på i helgen, men den stod oöppnad igår... så på kvällen så blev jag sugen, och gick o smådrack hela kvällen,

SKILLNADEN VAR NU ATT MIN SAMBO hade koll på flaskan, och blev URSINNIG när barnen lagt sig och frågade vad jag hade för DJÄVLA PROBLEM.... jag sa att jag inte orkar ta det nu med barnen hemma , gick o la mig.... och sitter nu på jobbet med sån stor SKAM!!!! Jag antar att han är skitbesviken på mig, han har inte vetat, men kanske förstått (?) och fick det bekräftat igår, fy så jag mådde, tagen med "handen i kakburken" :(

Jag gissar att han kommer att lämna mig nu... trodde inte han skulle bli så arg, snarare ha lite förståelse, då jag "flaggat" flera ggr att jag inte vill ha vin hemma, att jag inte kan låta bli...... men men.... vet inte vad jag ska skriva mer.... känner bara en sån skam o sorg att det blivit så här :(

AlkoDHyperD

att du har blivit "sedd". Han blev ursinnig, starka känslor betyder att du är viktig!
Jag pratade med vänner efter senaste återfallet och nämnde att ingen, varken min man eller mina föräldrar, som måste ha märkt att jag var berusad under sonens kalas, ens nämnde något. Kanske märks det verkligen inte, men jag hade ändå hällt i mig tre dl starksprit och det var tidig eftermiddag. Och de har varit med hela resan när jag var 18-27 år, behandlingshem, avgiftning, dille, ep, självmordsförsök mm. Utraderat i deras medvetanden efter 20 år, men ändå, det har ju varit så. Själv skulle jag blivit orolig om min dotter/fru ens luktade alkohol med en sådan historia.
Just då för ett par veckor sedan var jag ju nöjd, förstås, för ingen störde mig och jag kunde dricka vidare.
Men upplevelsen sedan, när jag satte ord på det, var: Är jag osynlig?
Prata med din man! Ta hjälp av honom! Han har ju sett dig och reagerat. Då är du viktig för honom. Skammen behöver du inte. Lägg den i bakfickan, ta fram den när suget kommer om den hjälper. Men låt inte skammen ta över. Ofta leder det till tanken att det inte är någon idé, familjen har det bättre utan mig, jag är kass osv. INTE! Hade du inte varit viktig skulle han inte reagerat!