Åh Gud, jag vet inte hur många gånger jag varit här inne och läst. Jag vet inte hur många gånger jag med darriga händer har skrivit in "alkoholist" och "sluta dricka" i Googles sökfält. Jag vet inte hur många gånger jag har påbörjat en tråd här men sen aldrig publicerat den. I år har jag hållit på så. Och varje gång när jag har läst texter om ämnet alkoholism har jag helt enkelt letat upp historier som är värre än min egen och liksom avfärdat mitt eget missbruk med att "men Gud, så illa är det ju inte för mig" och så har jag planerat in ytterligare en middag eller festkväll enkom för att okeja att dricka.
Jag tänker med mitt inlägg att några av kanske kan slå något hårt i huvudet på mig och skriva att MIN historia är för ER "men Gud, så illa är det inte för mig" och liksom bekräfta att det jag håller på med är alkoholism. Varför jag tvekar är för att jag inte har beteendet att dricka varje dag. Jag skulle aldrig heller ta en återställare. När jag har druckit kan jag inte dricka på flera dagar, men någon stans där efter dag 4 ser jag till att ordna ett tillfälle att dricka igen. Det liksom tar över alla mina tankar att fixa det där trevliga tillfället att få i sig vin.
Ingen i min omgivning har nog förstått hur illa det är utom min ex-man och min ex-pojkvän (som lämnade mig för 3 månad sen pga. drickandet). För dem är jag "Elefanten i rummet". Tyvärr är det så nu också att jag har gått ifrån min regel som jag haft under barnens första år "att aldrig dricka i sällskap med barnen" och tyvärr, det smärtar mig så att skriva detta, så har de fått bevittna sin mamma full ett par gånger nu i middagssammanhang. Och det har alltid varit en gyllne regel för mig. Aldrig full inför barnen. Första gången det hände var ganska exakt 2 år sedan och efter det har det hänt runt 6-8 gånger. Det är inte så att det har gått omärkt förbi utan barnen är fullt medvetna om att mamma har varit full. Sist var i fredags. Och det är det som gör att jag inser att jag måste bryta detta. För barnen och för mig. Att inte kunna hålla sig till regeln att bara dricka barnfria veckor är svagt. Jag skäms att jag kommit dit.
Tyvärr är jag livrädd att söka hjälp det skapar paranoia hos mig att socialen typ med automatik ska kontaktas och barnen tas ifrån mig. Är det någon som vet vad som gäller kring det?
Om mig då. Jag är snart 40 år och är skild och har mina barn varannan vecka. Jag har ingen alkoholism i familjen bakåt (vad jag vet). Mitt syskon har dock samma eländiga relation till alkohol som mig. Vi dricker på samma ohämmade och destruktiva sätt men lindar båda in det i att det är lyxigt och härligt. Har påkostade middagsbjudningar där champagnen flödar. Jag har gjort en bra karriär yrkesmässigt och är höginkomsttagare och har alltid skött mitt jobb hyfsat fläckfritt (visst har det varit dagar då jag har varit "sjuk" efter en hård festkväll men hittills kommit undan med det). Genom mitt arbete har det varit mycket resande och mycket middagar där alkohol har varit en självklar del. Mitt drickande har vid något tillfälle uppmärksammats på ett jobb för ca. 5 år sedan men sedan dess har jag varit försiktig med att dricka när personer som kan "skvallra på mig" jobbmässigt närvarar.
Utåt sett så är det få som förstår hur illa det är ställt kring min relation till alkohol. Jag bor i en stor stad som ger mig möjlighet att gå ut på krogen alla dagar i veckan om jag skulle vilja det och man kan vara hyfsat anonym. Men mest dricker jag hemma med vänner. Min sjuka hjärna har liksom sagt till mig "att det är okej om jag dricker hemma för då är det mindre risk för fara så som tjafsa med fel person, hamna på konstiga efterfester, lockas att ta droger, köra full, göra bort mig osv. osv". Så från att vara en partyprinsessa som nästan uteslutande har druckit på krogen har mitt drickande istället flyttat hem vilket gör det mycket mer lättillgängligt och mer kostnadseffektivt. I mitt fall har det lett till att jag dricker mer. Och oftare. Dessutom gick jag över från att nästan uteslutande dricka öl i ungdomen till vin för ca. 15 år sedan. Nu dricker jag bara vin (dock aldrig starksprit). Men utåt sätt är allt ordnat liksom. Fint boende, bra jobb, sköter alla grejer relaterat till barnen, roddar vardagen bra osv.
För att enklast skapa en bild på vad som har hänt under mina rus så listar jag helt enkelt ett urval från de senaste 20 åren:
- Jag har hamnat i konflikt med otaliga personer. Allt från vänner, grannar och okända som jag har korsat min väg under fylla. Allt bottnar i att jag har druckit för mycket och varit dum och förolämpat folk på ett eller annat sätt. Allt detta har ju givetvis skapat enormt mycket ångest och jag har knappt vågat gå ut i trapphuset i perioder. Jag har bråkat med de som jag har varit i relation med på ett sätt som inte på något sätt är normalt.
- Jag har kört berusad vid ett par tillfällen (aldrig med barnen dock). Och nykter är det något jag är jätteanti givetvis så ångest det har skapat har varit monumental. Mest för att jag riskerar mitt liv och andras.. Tanken att utsätta mina barn för att förlora sin mamma som var ute och körde på fyllan får mig att sluta andas nästan.
- Jag har haft sex med personer jag egentligen absolut inte har vari intresserad av många gånger. Även detta skapar ju vansinnig ångest och den där smutsiga känslan infinner sig och även fast många av dessa grejer hänt för flera år sedan mår jag fortfarande dåligt av det och är ständigt livrädd att springa på någon av dessa personer. Eller att jag ska avslöjas för att någon känner någon som känner den som känner mig. Ni fattar, det gnager i mig.
- Jag har otaliga gånger utsatt mig för fara genom att följa med på märkliga efterfester och tackat ja till droger som jag egentligen är livrädd för. Nu är det dock över 4 år sedan jag tog någon form av droger (bortsett från alkohol då), men jag vet ju att kommer det ett tillfälle och jag är full så säger jag inte nej. Återigen är det den här jävla ångesten över att jag gör val när jag är full som kan resultera i att mina barn får växa upp utan en mamma som äter upp mig. Den är så mörk och tryckande.
- Jag har ramlat och brutit ett finger vid ett tillfälle och några blåtiror under åren pga. av fall som har gjort att jag inte kan visa ute mig på hela veckor.
- Jag har extremt svårt att bara ta ett glas vin. Någonstans efter 3 glas så är jag förlorad och är jag barnfri kan jag enkelt dricka till 06.00 på morgon efter om det är ett sådan tillfälle då andra gör det också. Börjar jag dricka vin så slutar jag inte och ungefär 7 av 10 gånger händer det något knas som skapar enorm ångest och skam. De gånger jag lyckas dricka 2 glas och sen sluta är ofta kopplat till att det är jobbrelaterat eller att gästerna måste gå och jag liksom inte har gått över gränsen då jag istället sätter i mig en flaska själv och sticker ut på stan. De gångerna typ klappar jag mig själv på axeln och liksom säger till mig själv att jag har ju inte problem. Jag drack ju inte mer och det är en ny dag och jag hade middag igår utan att vara bakfull dagen efter. Då kan man inte vara alkoholist.
- Jag har ursäktat mig 100-tals gånger för att jag blivit för full och skyllt på saker som; jetlag, ätit dåligt, sovit dåligt, är lite deppig osv, osv.
- Även fast jag riktigt ställt till det så är min resa ca. 4 dagar av helvetesångest till att jag liksom helt har glömt bort det och smäller upp en flaska som om inget har hänt. Allt detta förnekande och förträngande har verkligen gjort att jag har ett stort bagage av ångest som jag liksom hela tiden motar bort.
- Jag har vid något tillfälle försökt att gå till AA, jag har gått 3 gånger och sen har jag typ känt att "gud vilka historier" och känt att jag inte kan identifiera mig med dessa och avfärdat att jag är alkoholist. Jag är nog bara en missbrukare av det mesta tänker jag. Dessutom klappar jag mig på axeln för att jag kan se att jag har en missbrukspersonlighet och det betyder ju självinsikt och ett friskhetstecken. Så håller jag på hela tiden.
Detta var alltså bara ett urval. Är det någon som orkar svara? Vill reflektera? Kanske kan ge mig tips på hur jag ska göra. Och om någon känner igen sig så får ni gärna dela det. Jag känner mg ensammats i världen och så förbannat deppig över att just jag inte kan hantera alkohol för det är ju så härligt fram till glas 3. Men jag vet att detta kommer bli min död förr eller senare. I någon form av olycka som är kopplad till fylla, jag har bara haft tur hittills.
Jag är på riktigt livrädd för mig själv eftersom jag är helt ensam med detta nu då min pojkvän liksom var sista livlinan som också hindrade mig från att spåra ur. Jag litar inte på mig själv. Och jag skäms så förbannat.
Är det ens läge att anta att "man kan lära sig att inte ta glas 3" eller är jag förlorad? Jag vet inte själv.
Tack för du tog din tid och läste. <3