av Sproxxy

Hejsan.
Hittade den här sidan efter att sökt svar på mina funderingar. Så undrar om de kanske finns någon här som kan hjälpa mig, som kanske har svar på mina funderingar.

Har träffat en kille som är 37 år nu, har träffats från och till i 8-9 år. Blivit sårad av han för mycket, men alltid gått tillbaka då han hört av sig, då han är min första kärlek och ha inte kunnat släppa han. Jag är 9 år yngre.

Men i somras så ändrades han helt och blev helt plötsligt jätte kär i mig. Han berättade att han inte insett att jag alltid funnits där och gjort allt för han. Men att han bara tagit de för givet.
Jag blev såklart jätteglad men jätterädd, då jag blivit "lämnad" så många ggr. Så fort jag tagit upp frågan om förhållande tidigare, så har han backat. Även fast han skaffat förhållande med 2 andra tjejer under tiden.
Men jag kände att de va värt ett sista försök. Min största rädsla va dock att alkoholen skulle göra att vi inte kunde leva ihop. Då jag varit orolig senaste 2 åren över hans alkoholkonsumtion.
Sa upp mig från jobb och flyttade 50mil för att bo ilag med han. Han blev allt som jag önskat, allt va underbart, till en början. Men sen till hösten så började han dricka mer igen. Även om han bara drack på helgerna, så va de mer än va någon annan jag känner, bruka dricka.
Han dagar såg ut såhär.
Jobba borta 12tim, mån-torsdag
Kom hem på torsdag och började direkt med att gå ner till garaget och snickra och dricka öl. Sysslade med de hela helgen. Bara söndagar han va nykter, då de va hans vilodag och han bara sov.
Han va uppe hela natten från tors-söndag. Många ggr hittade jag han sovande på en stol eller i soffan.
När jag sa att jag ville att han skulle dricka mindre, så varande de 1helg (han drack fortfarande).
Tillslut tog de stop för mig, blev för ledsen av att han drack som han gjorde och att han alltid somnade någon annanstanns än i sängen. Sista helgen innan jag gav han ett val, då slocknade han på en barstol. Jag väckte han kl 2 på lördag dag, och han va fortfarande riktigt full.
De gjorde mig för ledsen att se detta varje helg. Så för ca 3 veckor sen så gav jag han ett val. Antingen så visar han att han kan va nykter några månader eller så går jag och kommer aldrig mer tillbaka.

Hans svar va "Då kan du gå".
Jag åkte och bodde borta under helgen och kom tillbaka på söndag för att se om han funderat något mer. De han gjort var att han packat alla mina grejer i flyttlådor och sa att de bara var att hämta dom.

Är helt förstörd igen. Känns som att jag gjort rätt val, då jag vill ha familj bla.

Men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa han. Han va allt jag önska på alla sätt, förutom spriten. Han blev aldrig elak eller något när han drack. Men bara jobbigt att se någon man älskar, dricka sig full varje helg, ensam, när han bygger eller snickrar. Känns som att han inte va nära än så mycket.

Men nu till frågan som någon här förhoppningsvis kan svara på. Tycker ni att jag gjort rätt val?

Tänkte jag rätt när jag tror att han är ganska rejält fast i alkoholen, när han valde den istället för mig? ( även fast han innan jag gav han valet, pratade med mig om vilket golv vi skulle ha och hur mycket han älskade mig)

Är så förvirrad så de gör ont. Älskar han så de gör ont. Men jag kan inte gå tillbaka till han nu. Jag klara inte att bli sårad igen.
Jag vill bara veta om jag gjort rätt val?

Är han alkolist som jag tror?

Funderar dagligen på om jag tog rätt beslut eller om de bara är jag som överdriver?

Hjärtat
sön, 2017-02-19 - 19:57

I mitt hjärta har du gjort rätt val... Din känsla är rätt...

Du måste stå upp för dig själv! Kärlek kan göra så ont. Gråt massor, släpp ifrån dig alla känslor. Älska dig själv. Var snäll mot dig själv. Läs här och och på andra sidor. Våga förlåta och framförallt våga älska igen.

Tro på dig själv. Gör dina egna val! Be om hjälp. Låt det ta tid. Svaret kommer till dig i sinom tid. Styrkekram.

Sproxxy
sön, 2017-02-19 - 20:26

Tack för svaret. Ger än mer kraft till att stå på sig. Är rädd att jag aldrig kommer kunna bli kär igen, då jag inte kunnat släppt han trots att han skaffat två andra tjejer och efter alla gånger jag blivit sårad. Kan inte förstå hur de kan va så svårt att släppa nån!? Har vänner som haft flera partners. Jag ha haft en och kan inte ens släppa han:*
Men är så rädd att jag inte kommer kunna hålla mig ifrån. Även fast jag varje dag försöker intala mig om att jag gjort rätt val, så är jag lika ledsen på mig själv, varje dag, att jag tog de här beslutet. Tänker ofta på att de kanske kunde blivit bättre om jag gett han mer tid.

Men innerst inne så känner jag mig dum som tänker dom tankarna, då jag vet att de har blivit samma sak varje gång jag gått tillbaka, sårad och ledsen över hur mycket han dricker. Och när grannar berättar att dom är rädd för att han ska bryta ihop.
Då dom sett han själv, under hans ensamma tid, hur han varit dyngfull och dansat för sig själv ute på altan med hög musik. Och hur han kommit över och grinat hos dom, då han har varit jättefull.

Men är så rädd att de kommer hända honom något illa, då man inte finns där. Att han kommer dricka ihjäl sig (då jag vet att hans drickande bli mycket mycket värre då han är själv).
Vet inte om jag kommer kunna leva med de.

Har försökt berätta för hans mor och bror hur de ligger till. Hans mor förstår. Då hon levt ihop med hans far, som söp ihjäl sig).
Men hans bror verkar inte vilja förstå hur illa de är. Även fast jag sagt till hans bror, att de är nog den ända personen som kan hjälpa han. Även fast jag har börjat förstå att den ända som kan lösa situationen är han själv. Han måste hamna i botten innan han kan ta sig upp.

Men vad/hur gör man för att gå vidare?

Hur gör man för att inte lägga en del av skulden på sig själv, om de skulle hända något? För de är väll ändå lite mitt fel om de skulle gå illa för han, då jag tog beslutet att bryta upp?

Allt är kaos i huvudet nu. Förstår verkligen inte hur folk kan gå vidare och älska någon igen, efter något liknande?

Han hade ju allt och va underbar på alla sätt. Bara den där jäkla spriten.
Känn mig så dum nu. Även fast de va självklart val, då jag tog beslutet.

Nu pendlar de fram och tillbaka. Från att jag vet jag tog rätt beslut, då jag ha liten bild hur jag kände då. Samtidigt som jag önskar att jag kunde väll hållit ut ett tag till, de kanske kunde blivit bättre?

InteMera
sön, 2017-02-19 - 20:35

Det blir inte bättre. Boom, där var den -den krassa sanningen.

Lid, gråt, sakna, fundera men inse att din magkänsla har rätt. Det håller inte att ha ett sånt förhållande. Han kommer inte att genom ett trollslag bli en prins. Du ser hur han vill leva, vilket minimalt utrymme du ges i ert förhållande. Det kommer inte förändras, han har visat sitt sanna jag.

Gå ifrån, även om det gör ont. Jag önskar jag gjort det för ett antal år sen när jag stod i din situation. Några år fram i tiden och man har huslån och barn som ska pusslas runt en som somnar i stolen fast mitt på dagen i fyllan om han så önskar.

Förlåt om jag låter hård men kanske jag som varit i din situation vill bespara en medmänska från att hamna i den situation jag själv nu är i, som är ännu värre.

Din känsla har lett dig rätt, att detdär inte kommer bli bra och att du mår dåligt över det visar bara vilken fin och empatisk mänska du är. Exakt en sådan som en alkoholist gärna släpar med sig i fallet just därför så låt dig inte sugas ner. Gå din egen väg, finn lyckan med någon som uppskattar dig mer än sin flaska! För det är du värd!

Sproxxy
sön, 2017-02-19 - 21:04

Tack Inte mera för svaret. De hjälper. Även fast jag funderar lite.

Du erkänner ju iof att du lever ihop med än alkolist nu, och hade tagit annan bana om du fått backa tillbaka. Men varför inte kliva ifrån nu? Ja menar du har barn. De kan inte va bra för dom att bo med en alkolist. Och lita på mig, barn ser mer än man tror. (Jobbar både på skola och dagis)
Men de är lätt att säga åt andra att va starka, men orkar du själv?

Och hjärtat. Jag har svårt nu att ta ditt svar seriöst, då du själv väljer att leva ihop med en alkolist, som sårat dig ett antal gånger. Och fortfarande gör de, även om du inte vill se de. När jag läste ditt sista inlägg där du skrev om att du varit fyllechaffis, de gjorde ont i hjärtat.
Då du är i värre sits än va jag var för 3v sen då jag bröt med killen.
Din partner verkar vara mycket djupare ner i alkoholen och de som dyker upp i mitt huvud då jag läste dina inlägg. Var om hur en föredetta skriver sina blogginlägg. Han börja skriva dagen han blev nykter och sen framöver. Jag är inne på dag 204 nu. Och inser ju mer jag läser. Att de finns ingen kärlek hos alkolisten, till sin partner.
Flaskan går först i alla lägen. Att alkolisten babblar och ger än massor med hopp, de är för att dom fortfarande ska ha möjlighet att få ha samlag, inget annat.
För en alkolist måste de där va toppen. Att ha en partner som älskar han, ställer upp i vått och torrt, finns där då han vill. Men samtidigt kan ha supa som han vill och du få inte ifrågasätta, för då bli han förbannad och du bli ledsen.
Är de något man vill ha?

Är rädd att jag faller tillbaka lättare av att läsa vissa inlägg här. Om alla som väljer att vara kvar hos sin partner, trots att dom bli elaka på fyllan osv. Massor av mer problem än vad jag hade i mitt förhållande.

Mitt förhållande gjorde mig ledsen varje helg, då jag va tvungen att se han slockna någonstans pga fyllan. Kunde köra bil på helgen och då va de svårt att hitta på nått om inte jag körde.
Svårt att prata om känslor.
Och då han blev känslosam var på fyllan, då jag inte ville prata. För genom alla år med han, så vet jag att inget va seriöst då han va full.

Men han klara jobbet och va aldrig otrevlig. Dolde sin konsumtion så pass att ingen på jobbet eller familjen visste.
Hans närmsta vän visste och hade valt att bryta kontakten pga alkoholen.
Sen hans ex visste. Men annars så klarade han sig bra.

Så efter att läsa många historier som är mycket värre, men partnern väljer att stanna kvar. Varför säger då folk åt mig att jag gjort rätt val. Förstår inte riktigt? Kan någon förklara?
För man kan ju inte säga att jag inte är indragen i de här, har varit med han till och från i 8-9år

Emjuli
sön, 2017-02-19 - 21:09

Åh det du skriver berör mig på alla sätt. Håller med alla som svarar här i tråden. Du har gjort rätt val.

Det gör så ont. Riktigt jäkla ont. Man slits mellan att tycka att ja jag gjorde rätt, och nej jag vill inte, jag går tillbaka. Det är hemskt och så jobbigt.

Men så här utifrån tycker jag att du gjort rätt. Vad duktig du är som tagit det klivet.

Jag är mitt i min sorg över att äntligen efter över 30 år ha insett att det aldrig blir jag och min exman igen. Vi har två numera vuxna barn tillsammans. De har släppt honom, jag gjorde det för några månader sedan efter en händelse som fick mig att vakna upp ur mitt medberoende.

Jag älskar ju min exman så in i norden. Men han finns inte kvar så som han var, nu syns bara missbrukaren kvar. Men för att inte följa med honom ner i avgrunden måste jag rädda mig själv.

Ta kontakt med en självhjälpsgrupp, eller någon att prata med. Denna sorg är viktig att bearbeta.

Styrkekram!

InteMera
sön, 2017-02-19 - 21:54

Vi som stannat säger att du gjort rätt val för att du gjort det vi också borde gjort för länge sen, innan allt blivit så komplicerat så det tar lång tid att ta sig ur det. Både praktiskt och känslomässigt.

Jag har också i det längsta hoppats saker skulle ändras, slätat över i mitt sinne att det kanske inte är så farligt han dricker ibland. Han har ju ändå ett bra jobb och vi ett utåt sett normalt liv. Men åren går och allt eskalerar, äter på ens känslor tills man inte orkar ens försöka mer. Därför säger jag till dig att lita på din magkänsla, jag skulle sparat mig själv många sorger om jag också gjort det. För man blir som bedövad av att leva med en alkoholist.

Men jag hoppas du inte förminskar din egen känsla att din situation inte är så illa, eftersom du läser om andra här som har det värre. Tror många av oss har det värre just för att vi stannat och drickandet med tiden blir värre och får allt större påverkan på den som dricker.

Och ja jag är också i processen att lämna, eftersom jag slutat hoppas på att nåt ska bli annorlunda i framtiden annars.

Sproxxy
sön, 2017-02-19 - 22:22

Em juli och inte mera.
Blev så ledsen av era svar i slutet här.
Emjuli hemskt att läsa de du skrev. Känner sig näst intill som en mest gemfört med dig. Efter att läst de du skrev, så känner jag att ja inte har någon rätt att klaga eller tycka de är jobbigt att lämna killen. Jag har ingen familj med han. Så va ha jag att vara ledsen över. Önskade att man kunde ha en delete knapp i huvudet, så man bara kunde ta bort alla känslor!
Men de är grymt starkt av dig att ta de Beslutet! Önskar dig allt de bästa.

Och Intemera, tycker de låter rätt av dig att ta de beslutet. Vågar inte sätta mig in i din situation, hur svårt det måste vara. För du har rätt i de di skriver. Att ni kanske vill varna mig innan de är försent. För om jag tycker de här är oerhört jobbigt och jag inte vet om jag kommer klara de, då våga jag inte ens fundera på vad du går igenom nu. Eller både du och em juli, som har barn också. De gör allt mycket mer komplicerat.
Vill ge er all den styrka jag har kvar allafall och hoppas ni klara de.

För klara ni de, så borde jag klara de. Och de är som ni säger med att man kommer vinna på de i längden. Om jag skulle varit kvar och acceptera hans missbruk, då är jag rädd att de bara skulle bli värre. Och de skulle brutit ner än totalt. Även fast han va snäll osv, så blev jag lika sårad ändå. De tär på en att inte få de kärlek man önskat, inte bli sedd som man önskat. Utan all tid går åt på att vara orolig för han. Ledsen efter att se han onykter som man gjorde. Ledsen av att få hjälpa dom till sängen.
Hoppas bara att man hinner få ett nytt liv (även fast de känns helt omöjligt, då man inte klarat de på 8 år hittills), innan de händer mitt ex nått hemskt. För något säger mig att de kommer gå ännu mer utför nu. Att han tar sitt liv eller något. Va gör man då, när man brutit upp. Men inte klarar att lämna dom själv då. De känns så jobbigt. Va gör man då? Man vill inte bara låta dom gå under.
Rädd för de, då jag hörde grannen berätta att han hade grinat hos dom och kände ingen vits att leva. Så har han aldrig sagt förut under de 8-9 år jag varit runt han. Aldrig i närheten av de ha han varit. Aldrig pratat om att inte leva, och aldrig pratat med grannar om känslor!! Prata knappt med mig om de.
Va gör man än sån gång?