Hej,
Tittade på filmen som ligger ute på A-hjälpen facebook, där Li-Lo säger att man ska undvika att prata med den beroende när han är påverkad... Jag kan med andra ord då aldrig prata med "min" alkoholist? Han var inte varit opåverkad en dag sedan i början av dec 2016. Just idag skulle jag verkligen vilja lätta mitt hjärta och berätta för honom hur jag känner kring oss, hans drickande och allt... Men vet att det inte går då han kommer att spåra om jag gör det. Har pratat om att ses ikväll, men vill/törs inte då min magkänsla och den tidsmässiga statistiken säger mig att det är dags för en urspårning :/

Jag får väl ljuga och säga att jag känner mig risig och inte orkar ses. Rädd även för detta då det troligtvis kommer att göra honom arg och starta våldsamheter. Och VILL INTE LJUGA.

Också trött på polis/myndigheters svartvita sätt att se på oss medberoendes situation. Det är ju liksom bara att: SÄG NEJ, SÄTT NER FOTEN, VAR KONSEKVENT. Och den viktigaste frågan är alltid; Är du rädd? Är du kvar pga rädsla? Ja, kanske ibland. Ibland av kärlek, längtan, hopp. Vi är väl människor, med fler känslor en en inuti???

lizzbet

Ok, mitt inlägg kommer inte ens upp bland de senaste :( Skrev jag något olämpligt eller varför?

lizzbet

Jag önskar att det vore så enkelt... De gånger jag gjort så, för länge sedan, har han bara blivit ARG, förnekat sin sjukdom totalt. :( Han gör det nu också, han anser sig ju frisk när leverproverna visar ok...

lizzbet

Jag kan inget göra... Hans hälsa är ju inte mitt ansvar.
Var så trött, stressad och orolig tidigare idag. Tonvis med jobb och inte tid att svara alla gånger han ringer för att bara snacka om ingenting...
Känns lite bättre nu, var tvungen att skriva av mig lite, tack för svar :)

Muminmamma

Ska kolla den där filmen jag med.
Min man dricker i stort sett varje dag, olika mängder. Han är i ett rus eller på jakt efter ruset. Känner så väl igen det du skriver.
Jag borde lämnat för längesedan, men har haft hoppet kvar och känslor. Hoppet har försvunnit, men känslorna finns det kvar av. Visst ska man tänka rationellt och allt. Det är allt annat än lätt.
Stor kram till dig.

lizzbet

Jag har läst mycket av det du skrivit här och känner igen mig, lider med dig. Jag var mycket här för ca ett år sedan, då mitt förhållande var nytt och allt jag trodde mig veta om alkoholism visade sig vara en droppe i havet... Detta forumet har hjälpt mig så mycket. Han flyttade mer eller mindre in i min efterlängtade egna lilla lägenhet, som jag skaffat efter skilsmässa från min icke alkoholiserade, fullt normala och fina man. Inte alls vad jag hade tänkt eller önskade mig... Det har varit så många turer hit och dit, polisen har varit inblandad fler än en gång när det spårat ur och jag fått fly ur MITT EGET HEM. Nu bor han inte här längre, det är SKÖNT. Jag vill kunna ha ett sporadiskt förhållande med honom, eller helst bara som god vän, men det är inte vad han vill... och får han inte som han vill beter han sig som en tjurig barnunge. För mig går känslorna upp och ner, ibland tror jag mig älska honom och känner stark samhörighet och önskan om en bra framtid. Andra stunder äcklas jag och vill bara vara ifred. Känner mig lite rädd att hela mitt känsloliv påverkats negativt av allt... Kanske jag aldrig mer lyckas känna "äkta" och varma känslor för någon igen?
Kram till dig också, och alla som behöver en!

DrömmaBort

Att verkligen ha varma känslor kvar för någon som på ett eller annat sätt gör en illa, är oerhört jobbigt. Att måsta vara misstänksam, att trycka på bromsen, förklara för sej själv man inte får lita på allt, att man ångrar sej, att man snart blir sårad (igen). Sånt borde inte få finnas. Att älska borde vara som att sätta pengar på banken, de borde finnas kvar eller åtminstone vara något man får tillbaka, ibland mer, ibland mindre. Jo, dröm på bara, tänker ni...

Krafter åt dej. Och skönt du ändå har dit hem för dej. Så sätta ner foten kan du ju, verkar det som. Men vill inte stänga ditt hjärta?

Snixsson2

Återigen skriver du klokskap "Drömma bort". Det är ju precis så, hoppet, det förtvivlade hoppet. Man vill ju dit där kärleken är. Och man vill tro på en annan människas ord. Tänk om det vore så enkelt som alla utan medberoendet anser, det är så svårt att leva med alkoholagitatörerna, de får en att köpa vad som helst.

Lizzbet, du måste ha kvar i tanken att du har varit oerhört stark. Det är en fin snuttefilt i dystra stunder tänker jag; Du har din egen bostad igen. Hans tillfrisknande ligger tyvärr inte i dina händer. Styrka till dig!

Li-Lo

Vill börja med att säga att "trådstartar" inte syns bland senaste inläggen, de syns däremot om man går in på forumet. Bra att du ställde frågan! Det händer att vi redigerar inlägg men då försöker vi vara tydliga med varför. Du har inte skrivit något olämpligt, tvärt om!

Du har det riktigt besvärligt just nu och du sätter fingret på det svart-vita tänk som anhöriga kan mötas av. Det är inte antingen eller utan både och. Du har ett starkt behov av att förmedla till din partner hur du har det och hur du påverkas av hans drickande. Precis som du skriver kanske det inte handlar om att tänka just svart eller vitt. För dig kan det mer handla om ett tillfälle som är mer rimligt än ett annat. Att välja ett tillfälle där risken för våld är mindre än ett annat, ett tillfälle där du i alla fall är fysiskt är trygg. Dina skäl att inte vilja ses är dina och de finns där av en orsak.

Ett tips eller ett råd är naturligtvis ingen sanning, få sanningar gäller i alla lägen.

Fortsätt gärna skriv här!

Varma hälsningar Li-Lo

Alltså, jag är ingen jurist. Jag har (nästan) aldrig varit utsatt för fysiskt våld, enbart psykiskt... Vad jag undrar är hur ofredande, hot, övergrepp och misshandel i olika grad kan vara tillåtet... i hemmet!? I nära relationer? Ofta med barn som vittnen! Vi bor väl inte Ryssland!?

lizzbet

Tack, då förstår jag. Det är först när någon svarar som den kommer upp bland inläggen :)
Var så frustrerad i helgen och försökte ringa A-linjen, vilket ju endast går vardagar :(
Men att få skriva av sig här hjälpte mycket, som vanligt.
/ Lizzbet

lizzbet

Förstår inte riktigt vad du menar. Det är inte tillåtet med ofredande, hot, övergrepp och misshandel. Men man måste anmäla för att något ska hända. Och det är just detta som är så svårt... Jag och MÅNGA med mig har anmält, för att sedan ta tillbaka anmälan. Tar man tillbaka anmälan så görs inget, allt läggs ner, inget sparas. Och visst kan jag på ett sätt förstå hur polisen resonerar, men ändå inte... Tycker man borde få "rapportera", utan att ANMÄLA, och att dessa rapporter ska sparas. Men så funkar det inte, och att slåss mot rättsväsendet, det känns helt lönlöst, omöjligt.

jag förstår. Men, precis som du antyder, borde rättsväsendet hitta en alternativ strategi för att hjälpa de individer som far illa på det här viset. Någon form av orosrapportering, t.ex. Och hjälpa / lagföra de som ideligen misstänks för brott.