Efter åratal i en kamp att försöka hålla ihop vårt äktenskap så har jag gett upp. NU ska jag äntligen flytta till en lägenhet inom någon vecka. Jag har fått kraft och energi att försöka skapa mig ett bättre liv än att leva i skuggan med min mans alkoholberoende, alla lögner och hans ständiga löften att sluta att dricka - det håller inte längre !
Jag skrev i ett tidigare inlägg att nu kunde det inte bli värre - men så blev det. I söndags hamnade vi i en fånig diskussion om vilket tv -program vi skulle se, då började han på sitt konstiga sätt att håna mig( som vanligt skrattar han åt mig istället för med mig) - jag bad honom att sluta - men han fortsatte..
I ilskans hetluft så slängde jag tv dosan i hans viftande hand och skulle gå därifrån – men dosan råkade slå honom på fingrarna - plötsligt från ingenstans kom en hård knytnäve rakt in i mitt bröst – jag tappade luften och kapitulerade totalt. Tårarna rann - men inte bara av smärta utan av en sorg som etsade sig in genom kropp och själ. Det slaget liksom dunkade luften ur 27 års äktenskap och alla ljusa minnen vi har haft tillsammans, det lade sig som en våt filt över det som fanns kvar av kärlek och respekt.Det jobbigaste var att min son som var på besök fick uppleva detta.
NU har jag varit sjukskriven en vecka för ett brutet revben, en smärta som också innebar att jag hostade sönder ett muskelfäste mellan skulderbladen. Det är konstigt men jag kände en oerhörd skamkänsla när jag ringde och sjukskrev mig - att den man jag älskat och försvarat i så många år har nu slagit mig.
NU finns det inga känslor eller ord kvar bara en stor ”jäkla” sorg. Varför slog han ? Det tänker jag inte fördjupa mig i – det finns säkert många förklaringar - men det är absolut inte OK. - NU ska jag bara se framåt och inte låta mig kapitulera i tron att det var mitt eget fel. Jag ska gå vidare..