av rabbitgirl

Jag skulle vilja ge en trevlig present till mig själv. Jag ville ge mig själv en helt nykter helg.
Presenten är inte lätt att få tag i och kräver mycket ansträngning, men jag är väl värd det?
Är det någon mer som vill vara nykter denna helg?
Och helt seriöst, jag är livrädd att jag inte klarar av det.
Är det någon mer som är rädd att inte klara av det?

AlkoDHyperD
tis, 2017-02-28 - 07:08

Jag kan inte sitta och "kaffeprata" över huvud taget. Gå på resturang, middagsbjudning eller tårtkalas är för mig en plåga som jag undviker in i det längsta. Sitter som längst fem minuter i fikarummet på jobbet om det är tråkiga samtalsämnen eller fler än tre personer där. Lunchrasten ägnar jag åt träning. Arbetsluncher i politiken kan jag delta i eftersom de är jobb. Saknar jag vänner? Social fobi? Absolut inte. Jag kan utan problem hålla föreläsning för hundra personer utan att förbereda mig. Har fritidsintressen som ger mig all social samvaro jag kan önska mig - på mina villkor.
I december hade jag huset fullt av folk varav några var helt nya bekantskaper. Vardagsrummet var fullt med kläder och träningsbagar huller om buller, skratt och prat fyllde hela huset. I köket doftade det kaffe, svett och sjövatten. Påsar med bullar och snacks rotades fram och langades runt. Någon kom ut från duschen iklädd handduk. Jag är social men på mina villkor. Jag deltar i och arrangerar evenemang som Luciaswimrun, triathlonträning, openwatersimning, där likasinnade samlas runt någon (gärna lite ovanlig eller utmanande) idrottsaktivitet. Nämnda tillfälle var vi elva vårdräktsklädda personer som 11 december joggade ut från mitt hus ner till sjön, där vi simmade i det iskalla vattnet och sprang i skogen under mycket prat och skratt för att sedan, höga på endorfiner, samlas hemma hos mig för fika, dusch och mingel. Efter påsk åker jag på träningsläger med klubben. Social under tre dagar. Gemensamma middagar på resturang och dela sovrum med andra, inga naturliga tillfällen för ensamhet - om jag inte väljer det själv. Och det kommer jag faktiskt att göra. Ingen uppfattar mig som oartig om jag avlägsnar mig när hjärnan blir trött eftersom jag är öppen med min funktionsvariant.
Jag har under många år varit helnykterist. Inga problem. Om en social sammankomst kräver alkohol för att jag ska stå ut är det förmodligen inte någon förlust för mig att avstå från att delta. En god bok hemma i soffan, aktiviteter med barnen eller en skogspromenad tillför mycket mer för mig än att sitta av tiden för att "det är så man umgås".
Du behöver inte sluta vara social om du inte vill det. Utan att bedöva dig med alkohol ser du vilka sociala sammanhang som ger dig någonting och vilka du kan avstå.

rabbitgirl
tis, 2017-02-28 - 23:22

Ja, det är nog så, det funkar utmärkt att vara social på mina villkor. Och just nu håller jag på att hitta vad som är mina villkor.
Det verkar så att jag var översocial, ha ha. Jag har ett jobb som kräver ständig kontakt med människor, där känslorna bara svämmar över och det tar absolut inte slut när jag kommer hem, sociala medier gör sitt. Jag har ett stort hus och så fort barnen och styvbarnen flyttade har jag skaffat alla andra former av inneboende, utbytesstudenter, det är alltid någon som finns i huset. Men denna typ av umgänge gör mig inte trött, för att jag har mina utrymmen och drar mig undan när jag vill och hur jag vill. Jag bestämmer. Jag har ingen diagnos ;), fast jag måste dra mig undan ofta, jag ger allt när jag umgås med folk, jag har den ondskefulla förmågan att känna vad de känner och det är intressant, men det drar energin och gör mig himla trött.
Och igår gnällde jag nog för att det var direkt efter. Om jag känner någonting blir det alltid så onödigt starkt, ha ha. Sen går det över.

rabbitgirl
ons, 2017-03-01 - 07:00

skulle man vilja att lära sig att avstå ibland ;)

Vi människor älskar att kategorisera. Ordna, ge namn för olika företeelser och då känns det oftast lättare, enklare att förstå.
Desorganiserad eller ambivalent anknytning?
Kanske ingen av dem. Jag tror faktiskt inte på dit desorganiserad AlkoDFyperD, fast det är igen bara kategorisering.
Jag jobbade väldigt mycket för 10 år sedan med barnhemsbarn from ett annat land. Eller kanske inte jobbade, det var frivilligt och väldigt roligt.
Där träffade jag desorganiserade barn, det var annorlunda än det som du beskriver.
Min bra vän brukar kategorisera en del barnhemsbarnen som "utomjordingar". Han menar deras anknytningsmönster, sätt att hantera verkligheten och hur lång ifrån alla regler och krav de är. Vi hade möjlighet att följa de barnen, sätta in en viss resurs tidig och utveckla deras kapacitet. För att för att klara sig i miljön som t ex du beskriver, måste man utveckla en rad egenskaper som gör att man är ... beundrad och har kapacitet att uppnå vad man vill OM man vill och klarar av att hantera sin begåvning.
Jag ser dig och kanske lite mig själv som en typ av utomjordiska varelser. Framgångsrik idag. Envis. Kreativ. Snabb. Kan göra att människor gör vad du vill (ok, lite manipulativt. he he). Den här energin kan utnyttjas på olika sätt.
Så fort man hittar ett mål, någonting som man vill uppnå och känner en kick av, då funkar det bra. Då kör man hårt och lever på kickarna.
Värre om de inte finns för tillfälle. Eller är destruktiva.
Alkohol. Träning. Män. Pluggandet. Sex. Barn. Besatthet. Tankar.
Att rikta energin på rätt sätt, mot rätt mål som ger kickar.

Jag skrev att om man sätter in rätt resurs i tonåren, kanske skipper utomjordingen alla anorexia och beroende. Kanske klarar hen av ett häftigt, men någorlunda konstruktivt liv. Vilken resurs menar jag? Kärlek och möjlighet till trygg anknytning.

rabbitgirl
tors, 2017-03-02 - 14:17

lite så att man tror att alla problem försvinner när man slutar dricka?
Man blir av med ångesten, sömnproblemen, dåliga måendet...
För mig var det precis tvärtom. Jag började SE alla problem när jag slutade dricka. Innan såg jag inte.
Men jag kan också ge mig själv chansen att hantera de problemen, innan, när jag var full eller bakfull, hade jag inte ens möjligheten att ta ställning till mina problem.
Det här är vikten är lite roligt. Så fort jag slutade dricka var jag tvungen att börja ha extremt mycket koll på det som jag äter för att inte gå upp. När jag drack kunde jag äta vad som helst och hur mycket som helst för att jag var hungrig mer sällan och kräktes rejält då och då.
Min tips för alla som slutar dricka är att börja tänka på det innan, annars blir man hemskt överraskad :)

rabbitgirl
sön, 2017-03-05 - 09:12

Inne visste jag redan för ganska många år sedan att jag kommer aldrig att kunna dricka ett glas vin.
Men hjärnan är envis. Envisas att det kommer att funka och att jag kan dricka som alla andra. Kompisarna sa: drick som vi, ett-två glas, det funkar.
Nej, jag kan inte. Nu vet jag det och är trygg med det.
Konstigt nog har jag massor med alkohol hemma och det är inga problem.
Jag vet vad jag vill.

rabbitgirl
mån, 2017-03-13 - 10:14

efter 100 dagars nykterhet sitter jag ensam hemma med extrem förkylning och hittar detta:
"I am rarely bored alone; I am often bored in groups and crowds."
Laurie Helgoe, from Introvert Power: Why Your Inner Life Is Your Hidden Strength 

Jag är social, mycket social, på jobbet och sånt. Men egentligen, jag gillar ganska mycket att umgås med mig själv, men denna person som jag verkligen är idag, utan alkohol.

AlkoDHyperD
tis, 2017-03-14 - 06:21

Det är den där lättnaden i att ha tagit ett definitivt beslut som jag själv så innerligt skulle vilja ha. Vad var det som fick dig att, som det heter, kapitulera? Enkelhet, att inte komplicera det hela, är det svåraste som finns!
Sluta är lätt. För mig är det skitlätt att vara nykter. Det jag fruktar är vetskapen om hur snabbt beroendehjärnan kickar igång och tar över. Misstänker att jag kört "vita knogar" hela tiden, förutom möjligen den decennielånga tiden i upplevd frihet från beroende då jag då och då, mycket sällan, drack ett par glas vin men inte trappade upp. Som om jag då hade en annan identitet, och kanske är det i den det ligger.
Har aldrig gillat öl eller vin, aldrig behövt dricka för att ha "kul" eller vara social, aldrig känt mig sugen på ett glas vin. Vi kanske har så olika dryckesmönster att frågan inte ör relevant, men i något av dina kommentarer i min tråd fick jag en uppfattning om att vi i viss mån delar tankemönster i tendensen, eller vanan, att undvika känslor genom intellektualiserande.
Dela gärna med dig om hur du tänker idag för att slippa de "vita knogarna".
Kram

rabbitgirl
lör, 2017-03-18 - 17:23

Om jag kommer in i ett beroende eller mani, kommer jag in ordentligt, med alla krafter. Jag sitter fast fullständigt tills någonting händer så att jag kan sluta.
Jag slutar då för alltid. Det är ett annat mönster än du har, AlkoDHyperD. Om jag har ett beroende som inte är så destruktivt (jobb), försöker jag hålla det vid livet.
Hur slutade jag dricka? Efter 10 år?
När jag var barn var jag väldigt sjuk, hade cancer. Det var en läkare, som utan anledning eller utan att ta betalt lade extremt mycket av sin tid för att rädda mitt liv. En helt obekant person. Kom hem till oss två gånger om dagen för att ta hand om mitt infekterade operationssår. Han fortsatte ta hand om mig tills han dog, när jag var 30. En natt drömde jag om honom. Han kom och sa att nu ska jag sluta dricka. Så jag slutade :))))

Våra beroende funkar olika, men anledningar är antagligen samma. "Vita knogar".
Jag har precis fått träningsförbud för närmaste tid (direkt fara för livet :O) och du kan tänka dig hur jag mår. Shit. Att sluta dricka vin och äta socker var verkligen ingenting om jag jämför med träningsförbud.
Vad kan vi göra förutom intellektualisera?
Jag har inget bra svar än. Jag försöker få kontakt med min egen kropp, känner efter, försöker liksom utan att prata lyssna på mig själv. På sistone har jag en känsla att jag har pratat sönder mig själv. Jag är som dig och din dotter, fast i samma kropp. En som är vuxen och utbildad, kan så mycket men är hemsk instabil och har vita knogar. Och ett barn som lyssnar på den vuxna personen och klarar inte av det.
Jag försöker sparka ut den vuxna och komma åt det barnet. Barnet har kraft som gömmer sig bakom all trauma och alla skador och brister som den vuxna personen har. Jag vill fråga vad barnet känner, uppleva det en kort stund, även om det är smärtsamt. För att tack vare det släpper knogarna lite.

Det hjälper mig också att komma in i friska relationer. Knyta an till människor. Filosofera tillsammans, dela tankar, jag skulle säga...dela blicken. Det har läckande kraft. Jag hatar små prat om ingenting, det är bajs, ingen bryr sig, jag känner att det är så himla meningslöst, slöseri med min energi och tid. Ibland är det så bra att dela tystnaden. Men någon person som är emotionellt stabil och man kan bara anpassa sig till sinnesstämningen, känna efter.
Juste.
Jag tränar på att känna efter. Blunda och bara känna, lukta, inte prata :)

AlkoDHyperD
sön, 2017-03-19 - 22:42

Det känns som om det du skriver är väldigt viktigt. Men jag kan inte sortera upp hur det är menat att tolkas
"Ett barn som lyssnar på den vuxna personen och klarar inte av det.....sparka ut den vuxna och komma åt barnet....barnet har kraft som gömmer sig bakom all trauma och alla skador och alla brister som den vuxna personen har"
Är det barnets egna trauma och skador?
Hittar inte. Kraften finns på utsidan. Skyddar det skadade barnet inuti. Kraften måste finnas. Jo, barnet har kraft annars hade det inte överlevt. Kraften måste lossas för den stänger in. Skyddsrum är säkra men kalla, mörka och ensamma. Rustningar skyddar men väger mycket och hindrar rörelse.

rabbitgirl
mån, 2017-05-01 - 12:08

men jag har ingen aning hur många dagar har jag varit nykter. Jag tänker inte på det, jag känner mig fri och till freds utan alko.
Har varit ensam hela helgen och då kom den konstiga tanken, påminnelsen. Förut innebar det fritt intag av vin varje kväll, tills jag somnade.
Idag känner jag att det är lika kul med eller utan, oavsett. Spela ingen roll, så att det är enklaste att fortsätta vara utan.
Det går ibland 5 dagar och jag inser att jag inte har tänkt på alko...

AlkoDHyperD: inte allt i mitt liv är så att jag kan påverka, bestämma kontrollera. Jag har extremt kontrollbehov (älskar träningsklockor och allt annat utrustning som visar hur jag mår, ha ha).
Men livet är korkad och just nu, när jag slutade dricka insåg jag att min kropp är inte logisk, inte alls. Allt är liksom... helt surrealistiskt.
Medicin, logiken, "allt som passar för all någorlunda normala människor" hjälper inte mig.
Jag kan jobba med KBT metoder hur länge och envist som helst, jag kan ha logiska planer och förklaringar, men det funkar inte, det väcker bara skratt hos mig, för att jag vet, logiken säger hur det ska vara, men resten av kroppen vägra.
Ett enkelt exempel: jag var lämnad på ett sjukhus som ett barn i två veckor, såna regler hade man då, mamma fick inte vara med. Trauma, men jag var 4 månader gammal, kommer inte ihåg någonting. Effekt: när jag befinner mig i ett sjukhusmiljö får jag panik, ångest, skakar. Jag har jobbat hur mycket som helst med exponering. Jag klarar av det nu, har inga obehagliga känslor. Jag tror att jag mår ok. Men mitt blodtryck är 220/110. Crazy.
Kroppen och hjärnan hänger inte ihop.
Det ologiska kan man bara jobba med irrationella metoder.
Jag släpper ut mina känslor, rädslor, omogenhet, trauma. Jag försöker komma åt "barnet innan trauman".
Jag gör det i trygga miljöer, med trygga människor kring mig. Vänner.

Jag är krigare. Skapad för att överleva. Livet måste gå fort, fort, annars blir jag uttråkad och mår dåligt. Antagligen väldigt bra anpassning för att klara sig i extrema miljöer. Fokusera, kämpa, träna, nå målet. Utan att sluta med (för att då dör jag antagligen) försöker jag ta på mina känslor. Stanna upp. Prata med mig själv.
Det är mitt liv.