Hej, jag är ny här.
Jag är 19 år, tog studenten i våras och flyttade hemifrån i somras. Jag har ett heltidsjobb, jag har vänner och jag har en bra familj- och jag har alkoholen.
Har nog så länge jag kan minnas mått dåligt i perioder. Redan när jag gick på dagis hade jag ångest och grät ofta. Sedan har det fortsatt så med vissa perioder svårare än andra. Nu när jag blivit äldre har jag ju också blivit mer kreativ, dvs jag tar till egna medel för att må bra. för något år sedan började jag med antidepp, testade olika sorter men upplevde inte att det hjälpte. Tänkte att "kanske är det för att jag inte är deprimerad egentligen?". En gång tog jag en överdos och sedan dess kan jag inte ta en tablett utan att få feberliknande symptom och behöva gå på toan och spy. Tabletter som ska lindra ångesten och hjälpa mig att sova på nätterna tycker jag inte heller hjälper, eller jag blir liksom så utslagen att jag däckar och känner mig mest som en zombie dagen efter, inte värt tycker jag.
Istället dricker jag eller röker hasch, det hjälper. Druckit alkohol varje fredag och lördag i kanske ett och ett halvt år och sedan jag flyttade hemifrån i somras dricker jag i regel varannan, ibland varje dag. Jag har alltid varit en tänkare och speciellt på eftermiddagar/kvällar känner jag mig extra otrolig och livet känns svart och meningslöst. Då brukar jag dricka några glas vin, allt mellan 2 och 7st för att bli full, åtminstone dåsig. Jag har upplevt att jag mått bättre då men på senare tid har hag tröttnat på alkoholen, den har istöllet för att få mig att må bra, fått mig atg tänka, älta och oroa mig ännu mer. På fester nu för tiderna går jag oftast hem för att jag klarar inte att vara kvar, mitt humör blir dåligt, känner mig ledsen, värdelös och livet känns tråkigt, är alltså inte på festhumör så går hem. Mina vänner förstår inte och har tröttnat på att jag bara drar. Så vaknar jag dagen efter och har mer ångest. Har börjat röka hasch. Mina vänner gör det kanske någon till några gång i månaden, på helgen som en kul grej och jag gör det för att må bra, för att få ruset men slippa bälja i mig en massa. Det går fortare.
Vet inte varför jag skriver här egentligen, söker inte sympati, vill bara veta svart på vitt om ni tycker att jag har problem? Jag har verkligen noll koll på andras alkoholvanor förutom mina vänners då. Dricker jag oftare för att jag flyttat hemifrån men inte dom, eller har jag ett problem?
Jag undrar för att jag vill veta. Har jag problem så vill jag få hjälp forr för jag vill aldrig behöva sluta helt. Jag funderar ofta på att tänk om jag egentligen inte mår dåligt, alla kanske mår så här bara att jag känner efter och tar på mig en offerkofta? Jag vet inte men jag skäms. Tänk om jag bara är känsligare och ger vika lättare, tänk om alla ser det men inte jag? Jag rodnar när jag skriver det här. Jag tycker att allting känns så mycket enklare när jag är i ett rus. Min självbild blir bättre, elelr rättare sagt jag reflekterar inte över hur vida jag är sämre än någon annan eller inte. Är jag riktigt bäng så flyter jag mest med och jag vågar då ta för mig mycket mer och konversationerna flyter på lättare utan att jag oroar mig för att jag är stel eller pinsam. Jag kan i alla fall konstatera att jag har en dålig självbild men det kanske också är allt. Jag vet veklingen inte. Det är ju ett ett tabubelagt ämne att prata om och därför vet jag inte hur andras vanor ser ut. Ser era vanor ut som mina? Dricker ni oftare? Mer sällan? Ger tanken på att att vara utan ruset er panik? Som säkert de flesta andra så lever jag för helgen, när man kan bli riktigt borta, sova ut och sen bli riktigt borta igen. Jag vill känna att varje dag räknas, jag vill må bra även på vardagarna. Jag tänker ofta på att skada mig själv, även fast jag inte gör det. Gör ni också det? Ibland är jag så himla trött på att leva, ser ingen mening men jag vill inte dö. Är det kanske så livet är för alla, bara atg jag tänker mer på det? Jag vet inte. Kanske är jag patetisk, kanske är jag som alla andra. Hur vet man? UMO varken svarar eller ringer upp, varken på mejl eller över telefon. Därför vänder jag mig till er här, de jag kan vara anonym. Sedan är det så klart svårt att få ner allt i ord, undrar ni något så får ni fråga. Förlåt för lång text, tack till er som orkat läsa allt! Såg nu att inget av forumet var självklart för min text, hoppas det blev rätt.
Bästa hälsningar från mig, 19 årig tjej