Fri från medberoende?
Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.
Han har under hela vårt förhållande haft alkoholproblem, allt ifrån att druckit sig alldeles för full för ofta till att få groteska utbrott under alkoholpåverkan till att vara lite små lullig på några öl eller glas vin, varit helt nykter i perioder, ätit antabus under en period. Dock alltid skött sitt jobb och ibland har det fungerat bra och han har lyckats dricka måttligt. Men detta med alkohol har varit ett återkommande problem i vårt förhållande kan man säga. Jag har alltid trott på honom när han sagt att han ska skärpa sig och ta tag i sina alkoholproblem. Men för två år sedan efter återkommande fyllor och bråk försvann min tro helt och även lite av kärleken också. Det var som hela jag, min kropp sa, nej detta går inte längre, du kan inte vara kvar hos honom, du kan inte göra samma sak mot dina barn som din mamma gjort mot dig. Jag har alltid känt mig sviken av min mamma som valde min pappa istället för mig och mina syskon. Jag hade blivit helt medberoende till min sambo, hyperkänslig för hela honom, hur han lät i telefonen, hur han öppnade dörren när han kom hem, hade han druckit eller var han bara glad på riktigt utan alkohol. Många sömnlösa nätter när han inte kommit hem från krogen och när han kom hem låtassov jag alltid för att slippa se honom full eller slippa konfrontera honom med att han var det. Somnade inte förän framåt morgonen då min kropp alltid var på helspänn. Många uppslitande bråk mitt i natten med småbarn sovandes bredvid. Vår separation var väldigt dramatisk och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte falla dit igen, dvs att jag skulle börja tro på någon förändring från hans sida och fortsätta vara tillsammans med honom. Jag älskar honom fortfarande då han är en helt fantastik person och en fantastik pappa i vissa stunder. Och att bestämma mig för att jag ville separera från honom var det svåraste beslut jag tagit då det självklart är otroligt smärtsamt för barnen. Nu bor dom varannan vecka hos mig och varann vecka hos honom. Jag känner mig väldigt vilsen men också väldigt lycklig stundtals. Det är som jag fått tillbaka mig själv. Men jag inser också att det är en lång väg till något form av tillfrisknade från att varit medberoende. Jag är ju det fortfarande till honom då jag är väldigt orolig när barnen är hos honom att han ska dricka. Han säger att han inte gör det och jag måste tvinga mig själv att inte ringa honom för att kolla om han är onykter. Jag har sagt till min son att han genast måste ringa mig om han misstänker att pappa är full. Detta kanske är helt fel av mig att säga till min son, då jag har märkt att min son också börjat inta en medberoende roll inför sin pappa. Jag har varit helt öppen inför mina barn med att min pappa, deras morfar är alkoholist då detta att smussla och ljuga är något hela min barndom bestod av. Jag försöker nu vara lika öppen med deras pappa, och jag har sagt till dom att han har alkoholproblem, dvs inte är alkoholist utan att han dricker för mycket och för ofta. Nu är barnen hos mig denna vecka men precis innan jag skulle somna ringde deras pappa till mig. Jag märkte på en gång att han hade druckit och konfronterade honom, ja han hade druckit två gals vin när han varit på krogen med en kompis. Sedan sa jag att jag tror att han druckit mer och då sa han att han även hade druckit ett glas vin när han kommit hem. Jag pratade med honom i söndags då han sa att nu är det slutfestat då han på fredagen hade ordnat barnvakt för att gå ut och festa och var bakis på lördagen. (barnen sov hos sin farfar ) Det är som han inte klarar att ha barnen i en hel vecka utan att dricka. Och så började han dricka redan på måndagen. Han tycker att tre glas vin inte är någonting, så har det alltid varit, ja jag tog två öl, det gör väl ingeting. Två öl är oftast aldrig två öl då han alltid ljugit om hur mycket han dricker. Så när vi pratat klart och jag skulle försöka sova inatt var det omöjligt, exakt alla känslor som jag haft när jag levt med honom kom tillbaks, min kropp blev på helspänn och jag låg halva natten och tänkte ut olika strategier för hur jag skulle ta upp det här med hans alkoholproblem med honom. Somnade till slut men vaknade vid femtiden och då var jag lika på helspänn som innan jag somnade. Det var då jag hamnade på detta forum. Kan man bli kvitt sitt medberoende någonsin?