Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Känns som att jag kvävs av sorg ibland, som just nu.
Hon var inte bara min mamma, även min bästa vän.
Och så kom den där jävla spriten med i bilden och hon dog. Inte fysiskt men psykiskt.
Förra veckan pratade jag med henne för första gången på snart ett år. Hon frågade om hon fick komma förbi (var nykter i telefonen) och efter många tankar så sa jag att gärna ville träffa henne. Hon har inte träffat mina söner på länge och ville så gärna visa henne hur fina dom är.
Snabbt började jag städa, klä på barnen fina kläder, bakade fika.... men hon dök aldrig upp. Istället ringde hon mig sent samma kväll och var aspackad.
Fy vad jag saknar henne. Och det värsta är att det inte går att "sörja" ordentligt. Ni vet som när ens mamma på riktigt har dött. Tanken slår mig ofta att det faktiskt vore lättare om hon skulle dö i en spya någonstans i ett dike (förstå mig rätt, jag vill såklart INTE att hon ska dö) men det vore på ett sätt lättare. Då vore det definitivt att hon aldrig kommer tillbaka. Nu tvingas jag hela tiden att växla mellan hopp och förtvivlan.