Kluven...japp det är jag det. När man varit med några svängar där drickandet, ätandet, nikotinanvändandet, shoppandet bara accelererar tills det brister och ångesten kommer krypande....viljan att förändras uttrycks....tårar.....övertygande. När hoppet lixom inte sträcker sej så lågt utan en våg av skepsis sköljer över en.....vad gör man då? Är det rätt att stanna och tro, stötta, peppa? Eller är det bara dumhet? Känner mej skamfylld av denna mörka hemlighet. Börjar dock berätta för de närmsta men inte mer än så. Skäms så oerhört att jag dör! Känns helt orealistiskt att leva i det men nu väntar en tid av lugn! Men hur länge? Kan man någonsin lita på att förändringen kommer genomföras? Går på nålar. Min rädsla kan jag inte uttrycka för honom då han inte kan förstå att jag inte är glad och positiv till den fantastiska förändring som är på gång. Är den annorlunda nu då? Är jag fast i medberoendets nypor????