Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Att inse att trots att jag lämnat min alkoholist så är jag lika sjuk.
Trots Alanonmöten och terapi hos en medberoendeterapeut så står jag där nu med min tvättade hals.

Ser med backspegeln på hur jag förstört denna relation med min kontroll,mitt medberoende och min rädsla.

Jag har bjudit upp en man till dans och sen bytt till samba.
Han har tvekat,backat vägrat och hoppats om vartannat.
Jag har själv inte märkt att jag bytt dans utan trott att allt eller åtminstone nästan allt berott på honom.
Hans distans,hans ovilja att möta mig osv har varit roten till våra problem att komma vidare i relationen.

Jag har kämpat,lagt på mer ved på brasan för att den ska fortsätta brinna.
Kämpat framåt och vidare istället för att stanna upp och se klart på situationen.

Men han har ju sett det han nämnde för flera månader sen:
Du är inte redo för en samborelation Ullabulla.

Johodå,det är hon visst det.
Kärleksfull energisk och glad är jag och skulle jag ännu mer bli om han släppte in mig.
I sitt blodomlop och i sitt liv och i sina cirklar.
Men klok som han är så såg han det jag inte såg.
Mina ofullbordade och trasiga cirklar som jag först måste laga innan jag på allvar kunde gå in i en närmare relation med allt vad det innebär.

Kanske Ullabulla så småningom blir så frisk att hon kan ha en vuxen relation med två individer som bär sig själv.
Hon kanske går vidare ut i singellivet,bygger upp sig själv innan hon ens tänker tanken att hon ska klara något annat än en ojämlik relation.

Eller så söker hon en relation där hon får vara den starka som har kontrollen medan hon innerst inne blir sjukare och sjukare.
Valet är mitt och framtiden är min oavsett vilket.

Tröttnat på alkohol

Hej jag är 29 år. Så länge jag funnits och ännu längre tillbaka ca 40 år. Så har min pappa varit en periodare. Jag minns min barndom som ett bergodalbana av känslor, från glad,ledsen,arg och förtvivlad! När min pappa dricker blir han mycket arg och våldsam, både jag mina syskon och mamma har blivit slagna! Jag har många många gånger bönat och bett min mamma att lämna pappa, men det har hon inte gjort! Jag är minsta syskonet av 4 och inga bor hemma längre och har inte gjort på ca 12 år, flyttade hemifrån tidigt! Under åren som gått så har jag självklart märkt att pappa varit påverkad till och från, han hick på antabus och var nykter i 5 år men sen började han smått igen. Jag har under hela tiden frågat mamma hur hon har det! Hon har påstått att det är bra osv. I fredags åkte min syster hem till mina föräldrar vid lunchtiden och hittar pappa stupfull och mamma ledsen!! Efter det har jag haft konstant ont i magen, gråten i halsen blandat med att vara arg! Pappa har nu inför mamma bett om hjälp och han skall börja med antabus igen, men han vägrar samtal!! Jag tycker inte att han erkänner då om han inte vill prata om det! För mig verkar det bara vara ytterligare ett sätt att lura mamma! Jag har nu hela helgen tänkt.. och funderar på om jag skall säga upp kontakten med mamma och pappa!? Ställa ett krav på pappa att om han inte går på samtal så vill inte jag ha något med honom att göra! Jag tänker att om jag säger det så kanske han vill gå på samtal ändå, för att inte förlora mig och barnbarnen eller att mamma inser allvaret och faktiskt skiljer sig?? Vad tror ni? Jag har sån jävla ångest för jag vill inte såra mamma! Och det är ju tyvärr hon som blir mest lidande!! Men jag orkar inte mer!! Blir själv snart psykisk sjuk om detta fortsätter!

Din pappa har alkoholproblem, haft hela ditt liv. Han har varit våldsam mot alla i familjen och i omgångar har han försökt att förändra på sina alkoholvanor. Under 5 år tog han antabus och det fungerade. Nu vill han göra det igen där blir du tveksam då du känner honom och ser att han också skulle behöva samtal. Du känner honom och har säkert mer än rätt i det, samtidigt går det inte att tvinga som du såklart vet. Ibland är den bästa hjälpen som hjälper mest den som personen själv är villig att ta emot. Klokt att du uttrycker hur du känner, skriver och berättar här. Jättebra att stå upp för dina behov oavsett vad din pappa och mamma väljer att göra.
Det finns en hel del stöd för anhöriga, kanske känner du redan till det? ofta i kommunen man bor i , grupper Al-anon, Alkoholllinjen 020844448 och ofta inom beroendevård. Kanske har du koll på det, kanske redan testat?

Fortsätt såklart skriv här, skapa gärna en egen tråd det är lite otydligt i början men det kan göra att du kanske får fler svar på just dina inlägg.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rosa Pantern

Ullabulla!
Var bara inte för hård mot dig själv!
Och jag undrar, hur många vuxna bär inte på sårade barn?
Det påverkar oss på det ena eller andra sättet.
Men det är bara mänskligt.
Jag tror kanske inte vi måste kunna laga oss helt och hållet?
Kanske kan vi det inte.
Men vi lever på ändå, med all rätt, och blir ibland t o m älskade.
Och älskar själva också, ibland.

Tappa inte modet nu bara!
Och tänk tanken, att det kan finnas en mening med det som sker!

Klandra inte dig själv alltför mycket, bara för att du är ett sårat barn (har ett inom dig) för att ert förhållande stöp!

Fast jag medger att det är lätt att göra det, om man som du är självkritisk och även "bara" människa.

Lycka vidare på livets äventyr/ kram

att det är precis såhär det är.
Mitt medberoende förstör mitt liv. Grusar det sakta sönder men samman.
Jag är tvungen att slå på mig själv tills jag förstår.

Jag är sjuk,jag behöver aktivt arbeta med mig själv.
Varje dag måste jag lova mig själv att inte försöka styra över andra människor.
Låta de begå sina misstag och ta konsekvenserna av dom.

Sluta engagera mig i andra för att slippa se mina egna sår och jobba med dom.
Aktivt ta hand om mig själv och mitt liv.
Ta beslut som gynnar mig och mitt liv utan hänsyn till alla andra.
Se mig och bara mig i alla avseenden och sen ta in konsekvenserna av besluten innan jag genomför vad det nu än handlar om.
Inte linda in mina beslut i andra för att det så ofta handlar om manipulation för att få som jag vill.

Det kan tyckas hårt och visst slår jag på mig själv onödigt hårt.
Visst skulle jag behöva få en kram av mig själv också och en klapp på axeln för att jag ändå ser men inte alltid klarar att genomföra det jag vill.
Men det måste nog gå hand i hand.

Jag vill så gärna glömma detta faktum.
Att jag är "personlighetsförändrad" av det liv jag levt under min uppväxt och med mitt akoholiserade ex.
Det är mina fakta som jag inte kan bortse från.

Jag har blivit en person som inte längre trivs i mig själv och med mig själv.
Jag har aktivt försökt hitta min lycka i andra personer än mig själv och det är inte rätt väg att gå.

Blir jag bekräftad av andra så lever jag och har ett berättigande.
Mitt eget jag har blivit så påfrestat och är inte längre en människa jag står för och vill vara.
Därför flyr jag på olika sätt in i relation till andra människor istället för att bromsa mig själv.

Men nu står jag där,mol allena och arbetet har just börjat.
Jag har nått min personliga botten och jag har nog sakta jobbat mig in mot denna kärna.
Så kanske jag nu kan gå framåt igen på samma sätt som jag upplevde att jag gjorde innan jag inledde den relation som just är över.

Så dax för omtag,upp på hästen igen och styr kosan framåt.
Det kommer nog att grejja sig för Ullabulla också.

Jag blir så berörd av det du skriver!
Känner så igen mig o det skulle nästan kunnat vara jag som skrivit det.
Tänk att man kan bli så påverkad av en annan människa. Jag tänkte o hoppades för två år sen när jag flyttade att nu var det värsta gjort o nu kan det bara bli bättre, ungefär så. Visst var kanske det jobbigast att just ta steget att flytta men vilken tid det tar att hitta sig själv igen. Som jag skrev i min egen tråd så känner jag inte mig själv o vet inte vem jag är el vad jag vill. Kan inte riktigt skilja på vilka som är mina tankar o vad jag har för åsikter el om jag blir påverkad av vad andra vill o har sagt. Vet inte hur jag ska förklara för det låter så förvirrat o det är så jag känner mig också.
Men som du skriver så är det nog jätteviktigt att arbeta med sig själv aktivt!
Stor kram ❤️

DrömmaBort

Det är sant. Hur mycket vi medberoende måste förändras. Hur mycket vi måste stå på oss och hitta oss själva och våra behov. Vi som kanske hela vårt liv varit lyhörda för andras. Att våga säga "se mej" och "lyssna på mej" och förstå att i själva måste göra det fast ingen skulle göra det. Också jag som bor med min nu mera rätt nyktra man, inte vet jag när det blev så här tokigt, eller om jag hittarut ur det här till ett tillfredställande samliv där man kan se sej själv som en sedd hel person.

känner jag mig nu,fast utan det smutsiga vattnet.
Så mycket insikter på så kort tid när man fick köra rakt in i bergväggen.

Oj om vi fjantiga medberoende kunde vara så radikala tidigt i relationen.
Kunna säga att nädu,detta är inte roligt nu kliver jag av.
Och så skulle vi lämna alkoholisten där mitt uppe i kärleksrelationen när man fortfarande har mycket respekt och kärlek kvar.

Något värt att bevara.

Men nejdå,det gör vi inte.
Vi pinar och håller fast in absurdum
Långt efter att allt rimligt förnuft tagit slut så står vi där och undrar vad som händer och vad vi håller på med.
Men vi förmår inte gå.

Men nu när jag då mötte en frisk man som inte frivilligt utsätter sig för mer trams så fick jag minsann känna hur det kan kännas.
När man själv inte är i balans och vettig.
Ställer krav och villkor som man inte ens själv vill leva efter.

Ränderna sitter där som ett smäck och nu får jag sitta här och förstå en hel massa.
Ibland får man tacka livet även om det kan bli nog så dyrköpt.

Exet har också varit här.
Han fick veta att det var slut. Han hade varit nykter två veckor vid det tillfället och jag tänkte i mitt stilla sinne,få se nu.
Han som lovat så dyrt och heligt att om jag blir "ledig" så då minsann.

Ack nej,han satte sig igen efter tre veckor och drack en vecka i sträck.
Och det gav mig sån frid och sån befrielse av skuld.Det var inte mitt fel..
Vilket det förstås aldrig varit,men nu fick jag det på pränt en gång till.

Jag har tagit en massa növdändiga beslut om min framtid som är så förankrade på djupet och vad jag faktiskt behöver.
Fantastiskt. Hoppas nu denna känsla håller i sig ett tag.Det skulle jag verkligen behöva.

Den de skriver om i självhjälpsböckerna som ofta kommer när man inser att man inte har några medberoendeband kvar att klippa.
Nu stå jag här alldeles solokvist och det är fruktansvärt tungt att se.
Jag har vänner och släktingar som bryr sig om mig.
Jag har människor jag kan ringa till och som finns där för mig nu när jag har det tungt.

Men likafullt känner jag mig så otroligt liten och obetydlig när det inte finns någon där som behöver mig.
Som jag kan äta mig stor och stark på och känna mig lite som en ubermensch över.

Och jag vet att jag måste vara i detta.
Låta det ta plats och kanske så småningom hitta den nya ullabulla därinne.
Hon som bott där så länge och fått stå tillbaka.

Men vad vill hon,vem är hon?
Ibland tycker jag mig få tag på det.
Jag har fattat en massa livsviktiga beslut som grundar sig på mig och mina behov.
Jag förstår att det orkar och kan man inte om man är alldeles under isen.

Men just nu känner jag mig bara matt och uppgiven.
Alla de drömmar och visioner vi hade om framtiden som skulle bli vår.
Han har också haft ett tungt liv med mycket ansvar och nu såg vi ju båda möjligheterna.
Att skapa något beständigt och nytt tillsammans.

Av det är det just nu bara aska och han vill inte mer.
Sista punkten kanske inte är satt,men den kan vara det.
Och jag kan och ska inte påverka hans beslut.
Om han är redo att ge mig en chans till och om han tycker om mig tillräckligt för det.
Men men,kanske om jag lyckas släppa kontrollen och ha tilltro till att hur det än blir så blir det bra.
Då kanske jag kan gå framåt igen..

då är du i just det ögonblick i livet jag var i 1,5 år in i nykterheten :-))
Jag hade ju förmånen att det var just en anhörig på slutmötet på Gullbranna som visade mig vägen ut från det tomma och förvirrande. Nästa steg kommer till dig när du är mogen att ta emot det.....flummigt ? Javisst men inte desto mindre sant.
Jag lade in en länk från Accent i min tråd tidigare och den gäller likväl er anhöriga/medberoende.

Peppkramen ♥

Har just idag begravt min mor som levde nykter de sista 10 åren av sitt liv. Före det alkoholist tablettmissbrukare och psykiskt sjuk.
Jag tror jag förstår vad du menar med när jag är redo.

För ibland med min nya kärlek så var jag helt blottlagd inför både honom och mig själv. Nollad och med alla försvar borta.
Då hade jag nog kunnat ta de där nya stegen.Från medberoendetänk och in i ett friskare jag.

Men jag blev för rädd och gick tillbaka till samma mönster igen.
Men med eller utan honom vid min sida så ska jag verkligen jobba för att ett friskare jag får ta plats.
Som visserligen inte är glad och stark varje dag.
Men en som får vara människa på gott och ont och inte människoräddare in absurdum.

igår på alla hjärtans dag.
Dagen var tung,man påverkas ändå av den illusion som säger att alla andra minsann sitter där lyckliga och kära fast man vet bättre.
Jag går sakta framåt och börjar se min egen verklighet och mitt eget liv igen.
Saker händer på det privata och praktiska planet som gör att jag känner att jag vandrar på nya stigar.

Jag har blivit bättre på att se mig själv och vad jag behöver.
Men jag trillar ofta dit.
Sitter och känner mig som ett tomt skal där ingen längre bor.

Längtar efter det som varit där jag var i gemenskap och samklang.

Men denna resa med mig själv är absolut nödvändig och inget jag kan springa förbi.
Att tvingas inse att man misskött sig själv så gruvligen i så många år är smärtsamt.
Att allt hittepå man haft för sig med promenader,eller väninneträffar eller annat har varit någons sorts utanförverk.
En sorts kosmetika som varit till för att spackla på den självbild man haft som duglig människa.
Som minsann inte bara är mamma partner osv utan också har ett eget liv.

Men det har jag inte haft.
Allt har varit en väntan.
På något annat,en nykterhet,en tillfredsställelse eller annan målbild än den jag levt i.
En gnagande otillfredsställelse som gjort sig mer och mer märkbar.

Igår satt jag efter en riktigt jobbig dag med mycket sorg och längtan efter min senaste relation.
På kvällen kom då ron,sinnesron kanske tack vare att jag orkat stanna kvar i känslan.
Idag känns det sisådär.
Våren och fåglarna börjar göra sig påminda och tvingar en att i alla fall se att livet fortsätter och kallar på en.

Så dagarna går upp och ned och som jag skrev för några månader sen,jag önskar att denna tid vore överhoppningsbar.
Att jag slapp göra detta jobb som jag skjutit upp så länge.
Men nu är den tiden här, jag har tagit tag i det och jobbar mig sakta framåt.

Processen med mig själv bär mig framåt nu vare sig jag vill eller inte.

DrömmaBort

Du skriver så bra Ullabulla. Det är viktiga tankar. Och jag tror det är sådant som tar tid. Och att man kommit på varsom "är jag själv" är det just då, ett tag senare är det kanske inte det mera utan ser annorlunda ut. Att då kunna vara lyhörd och se och höra sej själv, och inte bara se och höra andra är svårt.

Jag skrev i nån annan tråd tidigare, att ett år utan alkohol är ingenting. Min man har alltså varit ett drygt år så gått som utan att dricka. Men den tiden har för mej gått delvis till att bara hålla andan. Och de tankar det väckte och väcker ännu ändras hela tiden. Först de senaste månaderna ser jag det alkoholfria mer som en självklarhet, och kan mer och mer lita på det och vågar tänka vidare. Tankarna kommer liksom vidare till nästa nivå, för att gå vidare igen. Och det är väl så resten av livet, med eller utan alkoholism. Kanske är det också livssituationen, barnen som är äldre, jobb, studier, föräldrar som blir sämre etc. Man funderar på vad man måste göra och varför, vad man gör med den tid som blir över, vad vill man.

Det jag försöker säga är att allt går framåt, vill man det eller inte, med eller utan alkohål. Ända vi kan välja är om vi är ärliga mot oss själva och vartåt vi styr, då det går.

för vänliga ord och hälsning i min tråd. Ja, vi vet vad vi skriver om och vi känner igen oss.
Allt det bästa till dig! / mt

För första gången. Även en gammtant måste väl hänga med. Sitter på annan ort,medvetet val då vila och sunt förnuft inte gick att hitta i vardagen.

Har mått fruktansvärt dåligt denna vecka. Låtit alla insikter ramla ända in i ryggmärgen. Har försökt undvika att slå på mig själv utan försökt hitta en sorts vidvinkel.

En där jag vågar se sanningen och kan se och förstå mer än vad jag klarat hittills.

Det har nu gått 6 veckor sen vi bröt. Vi hade en liten date före jag åkte iväg och känslorna var starka.jag försökte återigen utkräva mitt svar om jag ska kasta in handduken.
Glömma och gå vidare. Men jag får inget svar. I det ska då en medberoende hitta en acceptans och en ro.

Det är inte lätt,men jag har denna vecka verkligen försökt med blandat resultat.

Att vila i sig själv,se sig själv och vara med sig själv är svårt.
En hel del annat har ramlat på plats denna vecka. Saker i mitt eget liv som bara har med mig att göra.
Så det är skönt.

Men i morgon så återvänder jag till min egen vardag. Då får vi se hur många av insikterna jag kan bära med mig.

Sen vi bröt. Jag fick mitt dubbeltydiga svar om vi skulle fortsätta relationen,eller om han kunde vara snäll och ta ifrån mig hoppet så att jag kunde gå vidare.
"Inte just nu"
Dvs han lämnar en liten glipa och ser också till att hålla kontakt varje eller varannan dag.
I det står jag nu och känner mig både tacksam och som ett offer.
Ett offer för mina känslor som jag inte har kontroll över och tacksam för den lilla skärvan av hopp som han lämnat åt mig att suga på.

Det är samma mekanismer som sätter igång.
Hoppet,möjligheten och sen när det blir som det var tänkt då minsann...

Samtidigt har jag ju lärt mig mycket och har så mycket mer verktyg än vad jag haft tidigare.
Men likafullt är det väldigt svårt att fokusera på självet och vända ryggen till min fantasivärld där vi fortfarande är ett par och vandrar vår väg mot den framtid som vi båda hjälptes åt att bygga upp.

Att det mest var jag som byggde på slutet ville jag förstås inte se.
Att jag ensam stod där och jobbade för en gemensam framtid var en sanning som inte gick att blunda för.

Han var och är en man som lever i nuet,i stunden och inte planerar mer än för den dag han lever i.
Jag är hans raka motsats och vill både bygga drömmar och verklighet.
Ha mål som vi båda är ense om.

I detta tappade vi bort varann och jag seglade ensam mot solnedgången.
Men... nu så ska Ullabulla försöka hitta nya vägar som bara är hennes och göra de ännu starkare än vad de har varit.
Vissa dagar funkar det riktigt bra.
Livsglädjen och sinnesron är närvarande.

Andra är betydligt tyngre och jag vill bara vrida klockan tillbaka.
Det är synd att det ska vara så svårt att vara människa...

Jättefint,med många fina delningar.
Bland annat en ung tjej som beskrev hur hennes bekräftelsebehov och brist på tillit ställde till det.
Jag fick ju beskriva att exakt samma sak följt mig genom livet och ställt till det rejält för mig.

Just besattheten av den drickande partnern,eller problemet eller känslan. Att fullständigt tappa huvudet och tappa fokus på vad som är sant och vettigt verkar vara ett genomgående drag hos oss som står bredvid,eller kallar sig för medberoende.

Att vi inte kan använda vårt sunda förnuft,utan det lägger vi så fint ned bredvid oss i en liten påse och så öser vi på i det läge vi befinner oss i.
Oavsett om det är befogat eller inte så skapar vi vår egen alternativa verklighet där antingen mannen är nykter/frisk och hela världen är solig och fin.
Eller så tvärtom så drar vi iväg åt andra hållet där allt är ett helvete och ingen räddning finns.
Varför gör vi så.
Varför kan vi inte stanna i mitten och försöka se nyktert (ha) på situationen?

Oavsett om vi är för kontrollerande,eller svartsjuka eller känslostyrda i någon mån så är det liksom vi som står där med dumstruten.

Va? säger alkisen for du verkligen så illa bara för att jag tog några öl?

Varför gick du inte på bio eller nått?

Och varför gjorde/gör vi inte det.
Kan någon förklara för mig varför lidandet måste utspelas på plats oftast under samma tak som den som dricker.

Varför kan man inte lämna skeppet för en stund och gå in till hamnen?

Nej,för då missar vi ju vår chans till vältrande i olyckan.
I misären där vi verkligen får gå igång på alla cylindrar och tycka synd både om oss själva och barnen och kanske ibland tom den som dricker.

Tänk om vi bara kunde lätta ankar,ta barnet eller hunden under armen och segla iväg en liten stund för att ge oss själv lindring.

Men jag tror att där,i ingemansland har vi absolut ingenting att hämta.
Ingen kraft,inga känslor inget jag och ingen ro.
Dramat måste utspelas på plats med huvudpersonen(den som dricker ) i fokus.

Utan den personen är vi blanka och blinda och förmår ingenting.
Nåja,jag jobbar nu på att plantera lite rabatter i hamnen så att jag har något att titta på när jag är på besök nästa gång..

DrömmaBort

Du skriver sååå bra! Precis så är det. Jag har försökt lite "kolla hamnen" och ändå är jag ofta sur han inte ens "vaknat till insikt" och planerat något gemensamt medan jag var borta. ;) Fast han skulle varit nykter alltså, hos oss är mängderna små nu efter ett års paus. Men jag går ju här och undrar var "normalt drickande"-lekan landar.

Men jovisst, hur stor del av problemet är mitt egentligen?