Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Rosa Pantern

Fint med sammanfattning! Kan behövas inför att man ska träda in i nåt nytt.

Tänkte just idag, att min bakgrund/ historia /erfarenheter är min motor som för mig vidare.

Den kan spinna på av rädsla för saker, av tilltro, hopp eller pur längtan.

Ibland bara skorrar den, vill inte ta mig vidare. Då kan det förstås vara någon gammal misstro dom stoppat upp systemet!

Smart då att försöka se på just den misstron , avlägsna den, försöka omforma den, eller åtminstone få den åt sidan tills vidare, på något sätt!

Har själv börjat hos en terapeut, visserligen inte så frekvent, men inser omedelbart att dennas stöd och vägledning var nödvändig! Vad har jag väntat på? (Ja, ekonomin var det ju faktiskt....som höll mig tillbaka....tyvärr).

Men nu har jag lite bättre möjligheter och vad är viktigare i livet att satsa på, än att lära sig leva det?

Och det är ju i nuet vi skapar våra liv, upplever dem. Rädsla kan få mig att tänka "kanske sen, senare, då.." En förödande inställning. Då blir det liksom inte någonting av livsögonblicken.

Ja, vi har nog lite olika ryggsäckar, du och jag, men söker väl ungefär samma sak, våra sanna jag och ett (mot sig själv) ärligt sätt att leva.

Och du kan vara stolt över din resa, du har ju gjort ett jättejobb!

Kram

var jag bara jag.' Så fantastiskt exakt precis mitt-i-prick du fångat en dimension i medberoendet Ullabulla! Det du skriver om din frigörelse berör mig. På djupet. Tack! Kram / mt

Tar sig nya uttryck. Smyger sig in från olika håll och står där och gapar.

Ger mig signaler att jag borde ge efter och unna mig det ena eller det andra.
Jag jobbar med att sakta ta mig bort från dessa begär.

De kan vara små och till synes oskyldiga.
En påse godis,sällskap få höra av mig till en gammal kärlek.

Ge någon ny beundrare chansen att ge mig en självförtroendeboost osv.
Allt i syfte att fylla hålet i mitt inre som ibland gapar stort och aldrig blir fyllt.
Ibland går klyftan i mig ihop. Jag känner mig i balans,nöjd och glad.

Pendlar mellan dessa känslolägen och försöker se vad som triggar mig.

Jag är nu på plats i mitt nya boende och det känns bra.
Jag har också återknyter någon typ av relation med min sista kärlek.
Han frågade om vi skulle resa utomlands tillsammans och jag hakade på.

Resan blev fin och vi fick chansen att reda ut en del gamla saker som gjorde att vi bröt där i vintras.

Vi får se var det tar vägen.
Jag försöker att bara lägga framtiden just i framtiden och leva i nuet.
Ibland går det jättebra,andra stunder känns det svårt.

Då vill jag bara ta fram trollspöt och fixa så att allt blir precis som jag vill.

Så just idag känns det lite svajigt.
Men det är precis så det ska få kännas tills jag har låtit känslan bo hos mig och sen förhoppningsvis sjunka undan och ersättas av en bättre känsla utan att jag agerar på impulserna att döva.

Rosa Pantern

Hej!

Modigt av dig, att vilja stanna i svajigheten! Det finns tillförsikt hos dig, din kloka hjärna leder dig visst där känslorna kan löpa amok. Roligt att höra av dig igen, du skriver också så målande och läsvärt!

Vi är nog många som dövar vår svajighet, förresten, på olika sätt. Men "svajigt" är det väl ofta i livets "heta " ögonblick/tider, då vi t ex står inför val eller är osäkra på framtiden/framtidens förutsättningar.

Och jag, jag har också mina speciella gungflyn... Vad gör jag då? Undviker, tror jag, koncentrerar mig nog ofta på någon uppgift istället. Inte bra, för inte framåt så!

Lycka till med läkningen av ditt inre hål, så att det snart är mycket mindre!!

Tack Ullabulla för att du delar med dig! Du sätter ord på känslor jag så väl känner igen. Tack också för dina ord RP. Så skönt att läsa ... en bekräftelse på att jag inte är ensam. Egentligen vet jag det, precis som ni båda vet, men ändå. I nuläget tar jag mig an mina utmaningar genom att göra saker som länge varit ogjorda av brist på tid. När jag väl har tiden kan jag lätt känna mig ensam och obehövd.... jag ser paradoxen men känslan lever sitt eget liv, triggar hålet inom mig. För att inte säga Helvetesgapet. Där kan jag falla i overksamhet och missnöje och söka sätt att fly som jag själv inte mår bra av. Tack! / mt

För visst kan jag känna när jag pratar med dom vanliga människorna utan dessa idiotier att jag är just det,en idiot.
Som har så mycket motstridiga och korkade känslor som sticker upp sitt tryne.
Men jag har börjat försöka välkomna dom och säga,men se där, nu var det du igen.

Och de är inte ett dugg välkomna förstås,förbannad blir jag och irriterad.
Inte nu igen,var jag inte klar. Men herregud! nu får det väl ändå räcka med trams.

Men det hjälper inte.
De står där och bjuder in sig själv och jag får bara lov att öppna dörren.
Och när jag gör det,slår upp dörren på vid gavel och bjuder in dom så stannar dom inte så länge.
Det var väl inte så kul när hon inte slogs längre tanten..

Och som mulletant beskriver det,helvetesgapet.
Där det bara är jag som bor,ensam obekräftad obehövd obrukbar och outnyttjad.
Jag villl bara skrika till alla runt mig som tjurfäktaren i ferdinand.
Stånga mig,spring över mig,gör något med mig.
vad som helst,så jag får visa min tapperhet.
Men arenan är tom och publiken har gått hem.

Och ibland där och då,kan jag slå mig ned,pilla lite i sanden vända upp ansiktet i solen och känna att:
Ja,det här är gott nog. Nu fick jag en ensamstund som inte gjorde ont,skavde eller jagade upp mig.
Kanske är precis vad jag behöver.
Bomull som sakta lägger sig i och runt mig och gör mig bättre rustad för nästa känslopjunkomgång.

Jag tänker också på vi på denna sida som inte har ett kemiskt beroende av alkohol.

På hur vi i många fall är lika sjuka som alkoholisten.
Beroende av att vara behövda,vältra oss i elände och misär osv.

Hur i alla fall jag också har ett kemiskt beroende av detta.
Om jag träffar en person som får mig att "gå igång" och känna mig duktig eller värdefull så söker jag gärna upp den personen igen.
Det kan vara en olycklig väninna,en drickande partner osv.

Jag tycker mig ju hjälpa,men hjälper ofta egentligen mig själv att underhålla mitt eget kemiska beroende,dvs få en kick.

Och som min terapeut frågade mig tidigare i våras-vill du bli frisk?
Så kanske jag precis som alkoholisten svarar,nej helst inte.
Jag vill fortsätta få min kick,känna mig lite rusig av att ha fått hjälpa till,eller få kontroll eller rent allmänt få känna mig lite förmer än andra.

Att helt frivilligt gå ned till den neutrala känslan där varken ebb eller flod finns och bara följa med strömmen är för mig förmodligen som för alkisen som ska avstå alkohol och den framtidsutsikt det ger honom.
Känslomässig och torftig öken utan hopp.

Nu svarade jag faktiskt ja och förstod vidden av hennes fråga.
Sakta har jag tagit de nödvändiga stegen.
Men helst hade jag sluppit.
Helst hade jag fortsatt med mina berg och dalbanor som gav mig innehåll och stadga.

Nu måste jag förhålla mig till miss neutrum som inte är så värst kul att hänga med.
Men vi får väl skoja till det hon och jag,vrida upp volymen och ta oss en glass såhär i sommargasset.

InteMera

Du säger så mycket klokt Ullabulla, du har kommit så långt!

Jag tror knepet är att använda all den energi du tidigare lagt på att få andra att må bra, till saker som får dig själv att må bra! Göra själviska saker för dig själv, saker som får dig att må bra utan att någon annan ska behöva godkänna eller ha en åsikt om det. Plantera nåt fint, läsa en god bok, åka nånstans eller vad som helst som triggar den samma kicken och nöjda känslan som att gotta sig i elände. Andras eller eget. Du kommer lyckas slå dövörat till även om andra försöker dra in dig i sina dramer, och du kommer kunna göra det med ett nöjt leende!

Önskar dig solsken på vägen såhär på en vanlig sommarsöndag!

Klok är nog det sista jag skulle benämna mig som. Jag känner mig oftast som ett frö för vinden som söker en plätt jord att få sätta rötter i.

Men tack! För uppmuntrande ord. Jag försöker precis som du beskrivet inte mera,att värdesätta mi egen tid och fylla den med bra innehåll. Det funkar ofta men inte alltid.

Det var rätt tungt att vara på konventet.
Det var så många som var både friskare och sjukare än jag.
Både i alkoholberoende och medberoende.
Och där stod man då någonstans i mitten och visste inte riktigt var man skulle lägga ribban för sig själv.
Det slutade med att jag lyssnade rätt mycket.

Både på kloka utlämnande delningar som gav en hel del.
Också andra delningar som handlade mer om hur länge de varit nykter och inte beskrev resan så värst som kanske i alla fall för mig är det intressanta..

Och jag känner någonstans att jag visst är på rätt väg.
Stannat upp mitt skenande tåg och försöker stå på stationen istället för att kliva på i farten när det rusar förbi.
Men visst är det svårt att avstå det som för mig varit essensen.
Att istället stanna i det mediokra och slätstrukna.
Där jag inte får belöning,bekräftelse eller reaktioner på vad jag säger är eller presterar.

Att jag inte ens ska försöka spegla mig i andra utan enbart handla utefter eget huvud.
Och om och när jag går in för att lyssna,agera eller ge råd så bör och ska jag göra det utifrån ett medmänskligt perspektiv och inte med mitt eget självhävdelsebehov som grund.

Så svårt,nästan omöjligt att pricka in alla de kriterierna.
Men jag kämpar och kämpar och lyckas faktiskt ibland.
Och när jag lyckas,så kommer sinnesron glidande in i mig och stannar som den belöning som jag aldrig bad om.

Att önska istället för att förvänta sig saker.
Vilken milsvid skillnad.
I förväntan så lägger man så mycket kraft och energi på ett önskat resultat,så även om det kommer så är det liksom redan förbrukat.
Så lägger man förväntan ytterligare ett pinnhål upp.

Och motsatsen som ju minst lika ofta inträffar,utdelningen uteblir.
Vilket ras det kan bli beroende på vad för sorts förväntan man målat upp.

En önskan är mer lågmäld.
Ber inte så mycket om poäng,utan mer en stilla röst som ställs inom en som ett försiktigt behov.
Och ibland så tillfredsställs då denna önskan utan att man ens öppnat munnen och " krävt" den av sin omgivning.

Och så det där med att göra det enkelt.
Att stanna upp när man känner att det darrar i en.
Mammar,mästrar eller manipulerar jag om jag säger eller gör såhär?
Och då faktiskt kunna backa eller omformulera vad det nu än handlar om.
Ytterligare en läxa som jag ska försöka lära mig.
Och framför allt,vad ska jag ge mig själv denna dag som ger mig glädje?
Sådärja,det var dagens reflexion efter helgens begivenheter.
Må väl därute i sommaren :)

Bedrövadsambo

Ofta är det just så. När man studerar andras beteende får man ett kvitto på att man är på rätt väg. Överlag behöver vi alla mer tid för reflektion i våra liv, inte bara köra på och "allt blir som det blir". Agera, analysera, prova nytt, analysera osv. Det är då vi utvecklas som människor ? Skönt att helgen gav dig just den bekräftelsen! Att du gjort och tänker rätt och är på god väg.

På hur jag idag "skällt" på en i alanongruppen som mycket väl medveten ändå agerade medberoende fullt ut i en jättesvår situation.
Dvs det var högst förståeligt att hon gjorde som hon gjorde.
Jag försökte lysa upp hennes väg..
Hon sa,visst var hon medveten,men hon försvarade sig med. Jag är så medberoende.
Och ändå har hon varit med i alanon i många år.

Och jag tänkte,sådär gör jag också.
Springer på möten,bekänner mina synder,försöker förändra mina beteendemönster och rannsaka mig själv in absurdum.

Men misslyckas och faller gång på gång utan att på samma sätt som en alkis få på skallen.
Han får åtminstone från allt och alla höra hur korkat det är,att han måste borsta av vägdammet och sen upp på hästen igen osv.

Men vi på andra sidan,håller varann lite om ryggen.
Som suparbröder ungefär

Jp men jag förstår,jag har ju varit i precis samma sits,eller är i samma sits.
Och liksom bekräftar varann i detta sjuka beteende som inte gagnar någon.
Vare sig den vi försöker hjälpa eller oss själva.
Hellre så att vi liksom befäster det här nya,mer klarsynta men fortfarande lika sjuka medberoendet.
Ungefär som alkisen som medvetet tar ett återfall och säger ooops nu föll jag igen.

Och jag klankar inte på någon.
Vare sig mig själv,väninnan eller alkisen med återfall.

Men för oss som anhöriga/medberoende så är ju inte återfallet lika tydligt.
Sakta glider vi in i det här tillståndet då vi liksom blir kidnappade av känslan av att vi måste göra något,kontrollera något eller ta på oss offerkoftan.
Istället för att agera sunt och friskt och gå raka vägen åt rätt håll.

Ja herreminje,varför ska det vara så svårt att vara människa.

skilja på mina två trådar lite.
Har nog fortfarande ett behov av att lyfta min medberoendesjukdom som pockar på och gör sig hörd ibland.
Kanske speciellt i relation till andra människor där jag ofta trillar dit.
Men just nu så är jag i fas, i samklang med mig själv.
Ska försöka skriva här lite grann ibland.

För att påminna mig själv om vem jag är i grunden.
Inte bara den nya ullabulla som tror sig om att vara bättre än den jag är här.

Men det är jag förstås inte.
Jag är bara i långsamt tillfrisknande pga eget arbete och den styrka jag söker och får i Alanon

I medberoendets väntrum.
Den unga man jag hjälpte i somras har tappat sitt körkort pga hasch.

Det var inte oväntat och jag har liksom försatt mig i beredskapsläge.

Kan inte ställa in mig själv på offknappen.

Kämpar med lugnet och att avstå försök till hjälp,Men både min kropp och mitt psyke är startklar.

Jag har dock satt mig i exil och ska vara i det hela kvällen.
Så jag hoppas hinna ifatt mig själv och tagga ned innan jag ska lägga mig.

Ladouce

Jag gråter när jag läser dig?
Sitter precis i samma situation jag börja till o med be till Gud att han ska komma tillbaka till mig o barnen att han ska få dricka ifred bara han få bor hemma med oss hur sjukt är inte detta?
Medberoende är jag

Precis där du är här jag varit.
Läs gärna hela min tråd.
Men redan i din formulering så finns det något friskt.

Du ser din sjukdom,erkänner dess styrka och har faktiskt valet att göra något åt det.

åtminstone inbillad sådan..
Så får jag på skallen av en av mina närmaste vänner.
Jag hade kanske tvålat till henne lite innan så hon tände nog till lite extra,men det hör egentligen inte hit.
Det hon sa var sant och riktigt och jag har behövt två dagar på mig att smälta det.

Du ullabulla håller ju på att fastna i detta skrivande,detta alanonspringande detta jävla surr om medberoende.

När ska du ta dig själv i håret och rycka upp dig och in i något friskare och bättre som ger dig energi?
Ja,när ska jag göra det.?
Författade ett långt svar till henne som egentligen mest var ett försvar till att jag kände att jag äntligen tog tag i alla mina problem.
Hade hittat hem och kunde för första gången i mitt liv gå till botten med mitt osunda beteende.

Men kontentan var och är egentligen,hon har rätt.
Jag har bytt ut mitt medberoende,mitt relations beroende,min arbetsnarkomani mot nya begär.
Att få bli sedd,förstådd hörd osv.
Få bekräftelse att jag är på rätt väg och kanske tom lite beröm för min klokskap.

Mänskligt javisst,men samtidigt osunt.
Det borde ju räcka med att jag är mitt eget vittne.

Men uppenbarligen gör det inte riktigt det.
I alla fulla fall så ska jag försöka att bara ägna mig åt mig och mitt ett tag framöver.
Undvika att gå in och kommentera och leka besserwisser i andras trådar.

Jag ska ägna mig åt att bli friskare först och kanske så småningom ge vettiga tankar till de som jag ju vet mår dåligt och blir lite hjälpta av vänliga eller hoppfulla rader från en som nyss varit där,eller som fortfarande simmar runt i dyn.

AlkoDHyperD

Jag kan få liknande - om än vänligare - kommentarer när jag berättar om böcker jag läser.
Eftersom jag jobbar med psykoterapi tycker man att jag skulle koppla av från "jobbet" och inte läsa böcker i ämnet när jag är ledig...
Men just nu behöver jag det.
Just nu har mina reflektioner, studier och egenterapi hjälpt mig tillbaka på spåret.
Jag har ett trängande behov, besatthet om man så vill, att förstå mig själv.
Visst, det kan bli överanalyserande, men det ger mig samtidigt så mycket input, andra infallsvinklar, viktiga pusselbitar.
En besatthet som ger kunskap skadar mindre än att döva det jag inte förstår.

Det du skriver här, Ullabulla, påminner en hel del om mina egna tvivel.
Borde jag släppa allt och bara leva på?
Blir jag inte fixerad vid mina tankar?
Själper det mer än hjälper?

Bara du kan veta om du ska fortsätta skriva ditt inre. Bara du kan bedöma om det hindrar dig från det verkliga livet.
Jag hoppas du kommer fram till att det finns en nytta och mening med att fortsätta klmmentera och leka besserwisser här. Du bidrar med så mycket klokhet❤️