Min man dricker inte längre. Så pussar jag honom och känner en MYCKET KONSTIG DOFT. Och vad gör jag då? Frågar? Frågar inte? Är det lönt att fråga när jag fått bevis för tidigare att han hur lätt som helst kan ljuga?
Men är det inte väldigt konstigt att inte fråga? Som att vi lever varsitt liv. "Nej men kröka på du, jag bryr mig inte."
Just nu känns det som att vilket jag än gör, så blir det fel.
Hittills har jag inte sagt något.
Men det är väl också helt sjukt.

DrömmaBort

Ja var går egentligens gränsen på för hur mycket två vuxna behöver dela? Vad allt skall man behöva berätta för varann? Vad är att ljuga? Vad är att inte mer dela vardagen? Eller ha gemensamma värden?

Jag tror själv på drogfritt. Och då tänker jag mer på droger över lag dvs att man inte heller använder alkohol eller tobak eller medicinerar i överdrift.

Så för känns nog redan det att man inte röker i mitt sällskap, men nog i andras, som ett slags svek. Jag ser det som något som man inte delar och som kan eskalera. Men jag är nog rätt ensam om det och kämpar med de tankarna. Fast från min synpunkt så har jag ju faktiskt haft rätt också, så finns ju viss orsak jag har svårt för det ämnet.

Så nej, vet inte vad jag skulle göra säga. Ibland har jag sagt, ibland inte. Har hos oss gällt tobak och alkohol, inte egentliga droger. Och ibland har jag bara annars konstaterat i allmänna diskussioner att vissa saker bär man inom sej fastän man aldrig skulle nämna vad man sett, eller i det här fallet luktat.

Att göra sina val.
Du har rätt att göra dina.
Om ni har en överenskommelse som han har gått med på för att alkoholen har pajat för er så bryter han ju er överenskommelse.

Då är det ju han som felat.
Då står du i detta att veta men inte orka fullfölja med din fråga som du kan antingen få ja eller nej på.
Innerst inne vet du ju att han druckit.

Men vad ska du göra med det svaret?

Den är ju din att besvara inte hans.
Så enkelt och så svårt.

Bedrövadsambo

Säg inte "du har druckit" utan "jag tycker att du luktar alkohol". Att inte säga något är att begå våld på sig själv, och skjuta fram hans möjligheter att bli nykter. Om du inte märker det kan han ju fortsätta. Men du märker det, och det förpestar er samvaro.

Var på samma sätt tydlig med att "jag kan inte leva ihop med dig om du dricker". Sen får han förstås göra som han vill, men du har rätt till din egen känsla. Och den måste du uttrycka. Män är tyvärr inga tankeläsare. Långt ifrån!

Behåll en lugn och saklig ton, låt dig inte provoceras att börja gräla. En vanlig taktik från deras sida är "men du då?" De försöker flytta över ansvaret på motparten. Men upprepa bara vad du vill ha sagt, lugnt och sakligt.

En sak är säker, se mellan fingrarna funkar inte!

confused

Nej precis, det är ju ännu svårare. Men nu sa jag iallafall ifrån till slut om lögnerna, så nu är vi förbi det. Frågan är om det blev så mycket bättre, ungefär det som du är inne på.

Bedrövadsambo

Allt blir som det blir. Det enda du kan göra är att vara sann mot dig själv. Stå för vad du tycker och tänker, inte se mellan fingrarna.