De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

Dis

Ska besöka familj och vänner i helgen, bara jag och min dotter. Efterlängtat avbrott, ännu mer nu efter senaste veckans händelser. Ska bli så oerhört skönt att sjunka ner på mammas soffa och slappna helt av i ett par dagar. Vetskapen om att helgen blir lugn och utan drama gör att jag blir varm inombords. Har bestämt med sambon att vi ska prata när jag är tillbaka. Men känner jag honom rätt så kommer han att mena att allt är sååå bra nu och baar ge mig samma tomma löften som jag fått så många gånger tidigare....

Dis

Sen jag skrev sist på forumet. När jag skrev sist var det som värst i vår vardag. Vardagen blev betydligt bättre efter det men året som gått har också varit fyllt av otrevliga händelser. Han har bland annat varit full och cyklat och blivit påkörd av en bil och hamnat på akuten...Åkt på jobbresa och blivit kastad av planet vid en mellanlandning då han var för full för att kunna åka med vidare....Varit våldsam vid ett par tillfällen. Men i vardagen funkar det. Han köper inte in mer alkohol än vi kommit överens om, även om jag också vet att han döljer en viss del av sin alkoholkonsumtion för mig. Har sagt så många gånger att detta är oacceptabelt, så här kan vi inte ha det , osv in i oändligheten. Jag har gjort det klart för honom att jag vägrar att låta vår dotter växa upp i en "sån" familj. Han håller med om att det inte är bra, men samtidigt är han oförmögen att göra något åt det! Skyller på att han inte kan ta ledigt från jobbet för att åka på rehab. Ja, men du kan ju gå till AA och uppsöka de vårdalternativ som inte kräver att du måste ta ledigt säger jag. Inget svar. Han har egentligen redan sagt till mig flera gånger att han inte kan ändra sig. Han har sagt det rätt ut men jag klamrar mig fast. Även om han dricker mer måttligt nu än förr, och även om han inte har lika frekventa "dåliga episoder" så känner jag att min kärlek för länge sen har börjat vittra bort. Han tänder mig inte längre och jag tycker att han är motbjudande så fort han fått i sig bara liiiite för mycket att dricka. Känner mig tom.

Har börjat kika på lägenheter igen. Bostadsmarknaden är hopplös, priserna har gått upp 20 procent bara det sista året, så även om jag fått nytt jobb och tjänar mer så har priserna också ökat. Jag äger bara en mindre andel av vårt gemensamma boende så har dessvärre inte fått glädje av prisökningen fullt ut. Det blir tufft att kunna köpa mig nåt nytt helt klart.

Dis

Det var ett bråk som urartade helt. vi sa båda dumma saker men han fick plötsligt nåt svart i blicken, kastade ner mig på sängen och höll fast mig hårt samtidigt som han hotade mig. Med vad, det vet jag inte...minns inte. Har röda märken på armen där han höll i mig. Satt på golvet och grät och hackade tänder efteråt.

Han har varit våldsam tidigare men det var ganska många månader sen nu. Hade nästan lyckats förtränga det. Men det ligger ju hela tiden där rätt under ytan.

Dis

Jag känner tydligt hur något ändrats inombords. Det som hände i fredags satte en boll i rullning. Igår när jag och min dotter besökte min väninna och hennes son halkade det plötsligt ur mig. Han har problem med alkoholen. Det var en sådan fantastisk befrielse att säga det som det var, utan att behöva upprätthålla en mask av lycka och frid. Det var som att få en bekräftelse på att jag faktiskt existerar, att jag är en människa som har något värde, som förtjänar att få finnas till.

Hon sa att det var väldigt tråkigt att höra, men att både hon och hennes man har misstänkt detta. Självklart har de det, hur skulle de kunna undgå att ha sett det?

Nu har jag alltså berättat det för två vänner på kort tid. Det ger mig makt. Makt över mitt eget liv.

Min sambo blev sur när jag berättade att jag sagt det till henne och menade på att nu kan han aldrig mer träffa henne och hennes man igen. Men när ilskan lagt sig så ringde han mig och var ledsen och uppgiven. Han säger att han vill sluta. Eller, han vill sluta med det destruktiva drickandet, men fortfarande kunna dricka vid speciella tillfällen. Men jag har nu gjort det klart för både honom och mig själv att om vi ska fortsätta att leva tillsammans så är det nolltolerans som gäller. Jag vet han han aldrig kommer att kunna dricka "normalt", det har han haft 3 år på sig att fixa, utan att klara det. Jag känner mig stark i mitt beslut. Vad som sker nu är upp till honom.

Nykteristen

Bra jobbat, d va starkt gjort av dig. Det är tror jag den största tröskeln att kliva över, att säga det högt och känna att man verkligen menar det också. Att det är nog nu, det är nolltolerans som gäller och det finns inget mellanting. Har du funderat på vad för alternativ du har om det skulle vara så att han inte väljer nolltoleransen?

Dis

Ja, mina alternativ beror lite på vad hans inställning blir. Om det blir ett helvete från hans sida och jag måste klara mig helt själv så hittar jag alltid en lägenhet att hyra där jag och min dotter kan bo tills jag kan köpa mig en bostad. Har kollat runt och även om hyrorna är höga så fixar jag att hitta nåt. Fördelen med en bostadsmarknad utan allmännytta där marknadspris råder - det finns alltid nåt att hyra.

I hans gråtmilda och sansade stunder säger han att om vi ska separera är det självklart att jag och dottern bor kvar i vår nuvarande bostad och han flyttar ut tills dess att jag kan hitta nåt till mig själv och dottern, men detta tror jag inte direkt på då han i vredesmod också sagt att han vägrar acceptera en eventuell separation och att då får jag klara mig bäst jag kan.

DrömmaBort

du tagit några steg och känner dej stark. Jag tror detbär bra du i första hand har i tankarna att flytta själv. Då står det u din makt när och hur, är det han som skall flytta får du stå ut med hans datum och vad han lämnar efter sej och söker senare. Bra förstås om ni kan stanna kvaroch han flyttar eller ännu bättre om han väljer en nykter fram tid.

Nykteristen

Skönt att du känner att det är okej att flytta.....d gör saken lite klarare och lättare mitt i allt kaos. När man bygger upp den där makten och känslan av oövervinnerlighet är en skön känsla. Tappa inte den mitt i allt prat från honom bara....lätt hänt annars!
Hoppas såklart för er skull stt han väljer bort alkoholen istället för er, om du fortfarande vill d såklart....

Bedrövadsambo

Det enda du kan göra är att ställa ultimatum, som du gjort nu. Backa inte nu! Ett källarförråd är bättre boende än du har nu.

Styrkekram ❤️

Dis

Jag förstår vad du menar med lätt att tappa maktkänsla och övertygelsen, Nykteristen. Är så van vid känslomässig bergochdalbana vid det här laget, och van vid att glömma och gå vidare som om inget ont har skett. Det är liksom det som är normalen. Är så otroligt glad att jag berättat för en vän vad som pågår, för mig gör det all skillnad i världen!

I dag har jag varit så trött så trött. Vill bara sova och vakna upp i en bättre värld. Tänker mycket på vad det faktiskt kommer att innebära om min sambo faktiskt väljer nykterhet. Det kommer att bli tufft för oss båda, tufft för förhållandet. Har läst en del inne på trådarna under förändra sitt drickande och fattar ju att det är pissigt svårt att ändra på ovanor och beteenden som tagit åratal att cementera. Idag började han prata om att börja spela golf! Trappa upp på gymbesökena! Hm, jag är dessvärre pessimist. Men kanske den här gången? Det verkar bara så otroligt osannolikt att en ändring ska komma nu.

Nykteristen

Jo, jag förstår din känsla om ovisshet. Jag kan fortfarande inte i min vildaste fantasi förstå att min sambo som hållt på med alkoholmissbruk i över 20 år faktiskt ringde till beroendemottagningen för 2 veckor sen o ska dit på onsdag. Har så svårt att tro att det här ska fungera överhuvudtaget, finns inte i min hjärna alls. Så det är upp till bevis för honom kan jag säga.....han säger också att det ska bli så skönt o slippa alkohol nu. Det är över för nu ska han bli sportigare o bla bla bla.....
Men min försvarsmekanism är uppe i full flärd utifall nåt skulle ske som vanligt!

Bedrövadsambo

Jag har ju precis börjat den här resan med min sambo, vi har bara bott ihop i två månader. Men jag är uppväxt med en alkoholiserad pappa så jag förstår verkligen din misstro, man blir jävligt luttrad! Han har allt att bevisa för dig, och det kommer ta tid för din tilltro att växa till sig. Min psykolog har nog rätt: "Du måste bara bestämma dig. Leva med oron för återfall, eller bryt upp."

Li-Lo

Välkommen tillbaka. Jag läser dina inlägg sedan start och tänker att du verkligen kämpat för att skapa en trygg familj för dig och din dotter.

Det är bra att du sätter ord på det som pågår. Har man blivit utsatt för våld så färgar det oftast inom relationen och det är inte ovanligt att det bagatelliseras eller att den som är våldsam frånsäger sig ansvaret. Du är modig som talar om det. Och tack för att du skriver om det svåra här. Utifrån ditt inlägg tänker jag på normaliserigsprocessen, en beskrivning av vad våld kan få för konsekvenser. jag vet inte om det är relevant för dig men jag passar på att tipsa om Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK som har en enorm kunskapsbank gällande mekanismer i relationer där det förekommer våld.

Fortsätt sätt ord på det som händer!

Varma hälsningar Li-Lo

Dis

Alla era kommentarer värmer! Att du påminner mig om normaliseringsprocessen är viktigt och gör att jag återfår min tro på att jag tänker rätt som ställt mitt ultimatum. För det är så lätt att glömma och gå vidare, det har blivit normalen för mig, mitt mönster som jag följt i mer än tre år nu. Idag på bussen tänkte jag på om det kanske inte bara är lättare att fortsätta som förr, det går ju helt okej, emellanåt i alla fall. Det är ju inte SÅ ofta han är full trots allt..."Bara" de tillfällena som man sett fram emot; jul, bröllop, weekendresor bara han och jag, semestrar...vanliga helger. En random vardag där en AW går åt skogen. Alla veckans dagar kan potentiellt sett bli en katastrof, och det är inte alltid möjligt att förutse vilka.

Dis

Ja, han har verkligen allt att bevisa. Och jag är långt ifrån övertygad om att han kommer att klara det. Tror faktiskt inte att han är tillräckligt motiverad heller, tyvärr. I mina svaga stunder tänker jag dock att jag är för hård not honom. Men så länge som hans drickande får mig att må dåligt kan det ju inte vara jag som har fel!

Dis

Han var irriterad efter jobbet idag. Stressad över jobb och annat. Vanligtvis skulle han slappnat av med 2-3 öl. Fjärde dagen helt nykter.

Han gick ut igen för att delta på ett styrelsemöte och kom hem ganska sent och verkade liksom lite...skev? Annorlunda. Som att futten gått ut ur honom. Vi såg lite på tv och han var dämpad. Efteråt sa han att allt känns grått och trist och tråkigt. Ingen guldkant på livet längre.

Vet inte vad jag ska känna. Går egentligen mest bara och väntar på att han ska ta den där första ölen så att saker och ting kan återgå till det normala.

Många på beroendesidorna beskriver det - deppigheten. Den går över. Bra att ni kan prata om det, men lösningen på det här är inte att ni båda väntar på att han tar en öl. Känns som att du överväger lite att säga "ok", men det är inte en väg att gå. Han måste igenom det här och det blir bättre. Tycker att du är stark som säger ifrån! Det behövs, det är inte ditt fel och det han håller på med är ohållbart och måste sluta. Skicka honom till beroendesidorna här. Där får han kanske lite stöd.

Dis

...att bli deppig när man slutar dricka. Men jag vet bara inte hur jag ska stötta honom? Har frågat men får inga svar. Han har inte heller tagit något initiativ till att söka hjälp utifrån, vare sig i vården, AA eller något annat. Han har inte ens någon förutom mig att prata med. Mina planer sen flera veckor tillbaka var att åka och besöka min familj i helgen tillsammans med min dotter. Frågade honom om det fortfarande var okej eller om jag ska stanna hemma med honom som stöd, alternativt att han följer med oss. Fick inget direkt svar utan fick intrycket av att han tror att jag vill "vakta" honom. Det vill jag ju inte, bara stötta honom. Men det blir liksom fel vad än jag säger...

Dis

Trots allt. Skönt att komma bort lite. Kan verkligen slappna av när jag är hemma hos min mamma, och hon älskar att vara med min dotter så jag får sova ut och dra mig länge i sängen.

Pratade med sambon i morse och han hävdar att han inte druckit nåt i helgen. Om det stämmer är det ju helt otroligt. Då har han varit utan en hel vecka nu. Får väl se hur han verkar när vi kommer hem i eftermiddag. Han är expert på att städa undan spår efter sig, men jag orkar inte kontrollera längre. Efter att ha läst lite i er andras trådar nu på morgonen så inser jag vilket klassiskt medberoendebeteende jag ändå har. Älskar att kontrollera och ha stenkoll. Orkar. Inte. Längre. Men ska jag alltså då bara lita på honom? Han vet ju att ett felsteg till så är det över. Men om han aktivt går in för att lura mig och täcka över eventuella felsteg då? Vad gör man då när man faktiskt ställt ett ultimatum?

DrömmaBort

Men viktigast ändå du hittat ett ställe att koppla av på och bli omskött och din dotter också fått vara i centrum. Tycker också det låter bra att du har tankar att strunta i spionarbetet. Släpp loss bara. Och hoppas på det bästa, det är ändå inte i dina händer.