Jag har läst på det här forumet i alla fall i ett år nu. Kanske är det först nu som jag känner att jag är redo att skriva själv. Det här är min historia, den är lång- ibland utförlig och ibland kortfattad, svårt att få ner i skrift allt som hänt och vart jag är idag men gör ett försök- vet inte om någon heller orkar läsa:
Jag träffade min man för 10 år sedan. Under dunder och brak på en långresa i studiesyfte blev vi förälskade. På kort tid hade vi flyttat ihop, och jag blev bonusmamma till hans 3-årige son och vi gifte oss. Jag har själv varit med om en del, haft anorexi, bulimi, blivit våldtagen- i de relationer jag hade haft tidigare var jag alltid den svåra och deras liv så okomplicerade- med min man fanns det en ny typ av förståelse och en känsla av att ha hittat sin själsfrände. Han kom från en mycket svår barndom men han fick mig att tro att jag kunde bli hel igen. Han såg mig och älskade mig. Vi hade flera fina år. På kort tid fick vi två barn som snart fyller 6 och 8.
Efter att andra sonen kommit blev han väldigt stressad. Han jobbade mycket och blev mer passiv i sin roll som make och pappa. Han började experimentera med hur mycket han kunde dricka på vardagar, vad som farligt kroppsligt. Han skyllde passiviteten på utbrändhet men nu i efterhand säger han att börjat dricka redan då. Han blev nästan aldrig för full på fester utan drack i sin ensamhet. Några gånger flippade det rejält och han betedde sig väldigt konstigt och var så elak. Däremellan hade vi det bra även om jag skötte allt mer av hem och barn. Han drack mest efter att barnen gått och lagt sig eller när jag var borta.
De senaste tre åren har hans alkoholism eskalerat. Under förra året drack han sig vid ett flertal tillfällen så berusad och blandade med tabletter att jag var tvungen att tillkalla ambulans som tog honom till sjukhus. Jag har också genom åren krävt familjerådgivning men då satt han ju bara och sade att vi inte hade några problem och att han inte hade några problem med alkoholen. Under nästa hela 2016 ville han skilja sig från mig eftersom jag var anledningen till att hans liv var för jävligt. Under alla de här åren har jag resonerat som så att det är bättre att jag stannar så att barnen i alla fall har en nykter förälder hela tiden att söka trygghet eftersom jag vet hur svårt det är att få enskild vårdnad men de situationer som uppstått har bara blivit mer och mer flippade.
Förra sommaren var han ensam med 12-åringen när jag var borta (jag har helt skött allt med hem och barn under lång tid (läs år) och knappt lämnat dem ensamma med honom men det var vid ett tillfälle jag gjorde det), han drack sig då så berusad att 12-åringen ringde sin mamma som kom och hämtade honom, han hade gått ut i bara pyjamasen.. Efter det fick jag nog och ställde ultimatum; flytta ut, sök hjälp. Han gick själv med på det och bodde borta i två månader, påbörjade medicinering, gick på AA, levde i stegen och jag såg en stor förändring. Han var hos oss ofta och var mer närvarande med barnen än han varit på länge, hjälpte till och med till med lite hushållsarbete. Efter två månader tyckte jag att det kändes ok och han flyttade in igen. Men- det blev kortvarigt, bara efter någon vecka var han påverkad igen när jag kom hem. Han var ångerfull första och andra gången men sedan var det som han inte brydde sig längre. Han återgick till sitt mönster- kom hem drack- hade jag tur somnade han men annars fick jag sitta i timmar och lyssna på vilken hemsk människa jag är. Under hösten började jag tycka att han blev allt mer obehaglig när han drack - han började skrämma/hota mig, och även när han var nykter hängde elakheterna och det ologiska tänkandet i. Han började också hindra mig från att lämna lägenheten och ta min telefon så att jag inte skulle kunna kontakta någon som kunde komma och hämta mig. Eller som han sade, du kan ju åka men barnen stannar här….
Under den här tiden har han skött sitt jobb, det är väl egentligen nu i höstas som det blivit en hel del sjukdagar pga att han inte nyktrat till på morgonen. Han har också hunnit med att ha en relation med en kollega som han tagit hem till vår gemensamma lägenhet. Enligt honom har de bara hånglat men tror på det.
I november födde jag vår dotter, (blev oplanerat gravid) då hade jag en vecka tidigare blivit tvungen att "fly" hemmet då han utsatte mig för allt grövre psykisk misshandel och det kändes inte rimligt att vara höggravid med två barn i den situationen. Jag började då också berätta för min omgivning, mamma, brorsa, mina två bästa vänner som vetat lite men inte allt. Trots allt var han med på förlossningen och det gick ok. Men redan inne på BB så drack han igen och uppträder så berusat och är obehaglig mot mig och personalen att de tillkallar vakt och han blir orosanmäld till socialtjänsten. Jag är dum nog och tänker att han ska få chansen att umgås med sin nyfödda dotter de första 10 dagarna så vi åker hem gemensamt. Det går bara någon dag innan den psykiska terrorn börjar igen men nu utökat till att han ibland till exempel inte vill ge mig dottern så jag kunde amma henne och hotar att åka iväg med henne om jag skulle försöka lämna lägenheten. Denna gång måste jag ha hjälp både av brorsan och en granne för att få med mig alla barnen och kunna åka.
I fyra månader bodde jag med barnen hos min mamma som bor några mil härifrån. Jag fick pendla och sätta barnen i bilen varje morgon för att lämna på skolan i tid. Min man tyckte de första tre månaderna att hans drickande inte är något problem utan att jag överdriver och att om han dricker är det hans ensak och att AA är en nedtryckarmentalitet. Han vägrade att flytta ut ur vår gemensamma lägenhet. "Han håller inte på med något som är olagligt." Jag hör honom säga att han inte tror att han har den där genen som gör att han inte skulle tåla alkohol. Han har ju inga problem med att sluta dricka. Hur kommer det då sig att det finns minst fem orosanmälningar till socialtjänsten, akutbesök, att hans äldsta son inte vill bo hos honom längre, och att hans fru är helt nedbruten…. Våra barn har utretts under tiden av socialtjänsten men inte ens då kunde han hålla sig nykter. Annars har han ju kunnat skärpa till sig och hålla sig nykter i några veckor för att bevisa att han visst inte har några problem. Det gick inte ens att fira jul med honom då han drack och inte heller nyår. Då hamnade han istället på beroendeakuten med 3 promille i blodet. Han var nära en stroke sade läkarna och han blev riktigt rädd och skrev in sig på en beroendemottagning. Han gick också till slut med på att flytta ut från lght och in till den hyresrätt som han haft kvar sen vi flyttade ihop. Han har sagt att han ska bo i lägenheten i ett år och sätta sin nykterhet främst. Han har gått på AA-möten nästan varje dag sen slutet av januari och pratar med sin sponsor mycket. Han träffar sina AA-vänner och har numera ett mycket socialt aktiv liv på kvällar och helger. I övrigt agerar han mest "lekfarbror" och kan ibland laga mat men annars sköter jag allt annat när vi har träffats. Han lägger sig på soffan och spelar på sin telefon eller går och lägger sig för att han är så trött. Jag känner stor ilska och frustration över detta, och nu har jag dessutom behövt städa ur den nya lght som han ska bo i.
.
Jag är sjukt ensam i allt de här. Det känns så otroligt sorgligt. Och så alla relationer som är förstörda. Det finns ingen som vill umgås med oss, det är bara trasigt. Min släkt vill inte träffa honom.Min moster bjöd ju inte ens in honom till julafton. Det känns så hårt. Alla avskyr och föraktar, dömer. Jag fattar inte hur det ska gå. Allt är Förstört.
Ingen av oss har skickat in en skilsmässoansökan och hoppas kanske på att det ska gå att laga, vi har ju tre barn tillsammans varav ett bara är fyra månader så det känns så drastiskt. Men det är snarare som att vi är i en icke-relation. Jag har svårt att se ett liv med honom men också ett liv utan honom
Nu när han varit nykter någon månad förväntar sig nog både jag och de som jag pratar med att han ska erkänna hur illa han betett sig och att han inte kan förvänta sig att jag ska sköta all markservice, barnen och fortsätta mitt curlande med honom. Själv är han helnöjd och så självgod. Han har bytt 4 blöjor på 4 månader. Och tagit hand om våra söner några mornar den här veckan när vi bott tillsammans i vår stora lägenhet för att jag ska få sova (men jag har ändå haft lillan hos mig). Han säger att han inte klarar av att höra hur jag klagar på honom eller att jag inte kan bli så besviken men jag har verkligen svårt att fatta att man tycka att det är ok att göra så lite- det känns som han inte är beredd att kämpa för att vi ska kunna leva ihop. Är det rätt att inte förvänta sig någonting?
Han skulle på ett AA- möte ikväll och när han ringde efteråt tyckte jag att jag hörde att han var berusad. Han sade att han pratat med en kille om att han också skulle bo i lägenheten så han skulle köpa en säng (lght är på knappa 25 kvm) och jag sade då att jag inte trodde honom. Sen sade jag att om du ska komma hit så vill jag att du blåser (han skaffade en alkomätare efter att jag flyttat till mamma och han fick då inte träffa barnen om han inte blåste i den). Han svarade då att då kommer jag inte att komma hem, under de premisserna gör jag inte det och så lade han på. Det finns inga möbler i lght. Nu är jag rädd för att han ska komma hit och vara full, han har ju nycklar och kan komma in. Som vanligt har blir planeringen inför imorgon helt omkullkastade. Vi skulle ha flyttat över vår bäddsoffa till hans lägenhet imorgon. Är hans nyktra period över nu? Börjar han dricka nu igen pallar jag inte- vi har ju inte hunnit flytta ut allt ännu!
Ja det här blev både långt och rörigt, en blandning av att beskriva vad som varit och det som är nu. Vet inte hur jag ska tänka och agera, glad att genomfört mitt krav att inte bo ihop men hur ska jag få det att funka? När han är nykter brukar han inte ha några problem med att blåsa och varje gång jag bett honom göra det och han vägrat (eller glömt alko-mätaren, eller det har inga batterier, eller den funkar inte) har han ju i efterhand alltid erkänt att han varit berusad.
Är så trött, uppgiven, ensam, rädd och ledsen. Mina barn är fantastiska och jag älskar dem överallt annat men känner mig ändå ensam även om min lilla bebis sover i min famn och jag hör mina söner sova i sina sängar. Kan inte fatta att detta är mitt liv. Jag avundas mina vänners och min brors liv och deras problem. Tänk att ha någon att bolla saker med. Att någon någon gång har plockat ur diskmaskinen och lagat mat. Att någon annan kan borsta tänderna på barnen. Att någon annan kan packa en gympapåse och svara på en kalasinbjudan. Tänk att slippa höra att ens barn frågar med oro i blicken "är pappa hemma?" innan man kliver innanför dörren, eller att ens snart 6-åring säger att han inte vill träffa sin pappa för att han bara ljuger och är så elak och vill att mamma ska dö" Alla år när jag har känt mig så älskad är undandragna. Alla fina minnen har han förstört.