Trodde jag ju inte att min tråd skulle heta men ibland blir det som det blir. Jag har funderat väldigt mycket på det under de senaste veckorna och i förra veckan kom insikten.
Jag har varit nykter i 349 dagar vilket jag känner en enorm tacksamhet inför. Jag har flera gånger tänkt på detta att jag inte lyckades bryta tidigare. Varken medicin (antabus) eller samtal fungerade för mig. Det som slår mig nu, snart ett år senare, att visst ville jag bli nykter alternativt dricka mindre men min villighet var väldigt begränsad. Det var liksom på mina villkor på ett vis som begränsade villigheten. När jag väl kom till den punkten då jag beslutade mig för att göra allt i min makt för att bli fri från skiten så fanns där en helt annan villighet. Jag har liksom inga ursäkter längre. Jag reste iväg för behandling, stannade längre för att bearbeta saker jag varit med om som barn, jag gjorde precis som behandlarna sa, går på efterbehandling, går på AA, arbetsgivaren vet, familj och vänner vet. Och detta handlar inte om att vara duktig för det har jag varit tillräckligt i livet. Det handlar för mig om att ge mig själv möjligheten till att få må bra.
Det ville jag ju även tidigare men jag inser nu att det var den 100 % villigheten som saknades hos mig.
Hur tänker ni andra kring detta? Begränsar vi vårt tillfrisknande eller är det kanske svårt att se det just där och då?
Kram från
Ellan ❤