av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
sön, 2017-03-19 - 06:42

men jag tänker inte ge med mig. Han har vant sig vid att vi tillbringar en eller ett par timmar på för- och eftermiddagen med att röja i trädgården och han älskar det. Men det är söndag, det är sju grader kallt och jag har ingen lust. Så det lär bli en viljornas kamp hela dagen och jag måste medge att utgången är oviss. Det är en viljestark liten hund den där och jag är lättledd så måhända blir det en kompromiss, om temperaturen stiger lite till eftermiddagen hamnar vi kanske där ute i alla fall. Inte för att jag har något emot det, det finns mycket att göra och jag tycker det är härligt, men när det är kallt vill jag inte bli alltför svettig. Och svettig blir jag, jag har fått rota fram en extra mössa för den jag har på förmiddagen hinner inte torka tills eftermiddagspasset.

Jag har att göra inne också, just nu håller jag på och renoverar en taklampa som jag ska hänga upp i sovrummet. Här finns många gamla lampor som passar väldigt bra in i miljön. När jag flyttade in i lägenheten för fyra år sedan hade Det Stora Möbelvaruhuset extrapris på en plafond, åttio kronor inklusive LED-lampa, så jag köpte tio stycken och satte upp överallt. Praktiskt och billigt men inte särskilt stilfullt. Här uppe tänker jag annorlunda, jag har satt upp några av de där men de passar bara inte. Det ska vara den gamla sortens lampor, kandelaberliknande saker med tygskärmar, skomakarlampor, allt som har några år på nacken. Och sådana finns det en del av, hukande i skrymslen och vrår både här och där, de är bara inte i skick att hänga upp och koppla in direkt. Kärt besvär, det kommer att bli jättefint när jag är klar lagom till sommaren då lampor inte behövs.

Jag noterar att ett par av mina grannar inte har tagit ner juldekorationerna än. Det handlar om ljusslingor som fortfarande hänger längs taken, en liten utegran som fortfarande lyser vackert på morgnarna, ett härbre i vars fönster en adventsljusstake och en julstjärna lyser upp natten. Jag förstår dom, för många år sedan när den amerikanska seden att dekorera husen inför julen inte hade fått fäste i Sverige fick jag för mig att vara först. Jag hade haft barnen med mig i USA några gånger och dom tyckte det var jättehäftigt så jag köpte ljusslingor och satte igång. Sätta upp: kul. Ta ner: inte lika kul. De blev kvar till i mars och att reda upp härvan inför nästa jul var ett heldagsjobb för hela familjen. Två år hängde vi i, sedan beslutade vi gemensamt att det här med juldekorationer inte var för oss. Vi kallar det en protest mot den överkommersialiserade delen av julen, andra skulle nog kalla det lathet.

Ha en fin söndag allihop!

heueh
mån, 2017-03-20 - 06:37

har sina nackdelar. Jag läste nyligen här om hur någon mådde kass även efter en längre tids nykterhet men att det gav med sig då hen tog ett glas eller två. Det stämmer ju, åtminstone enligt min erfarenhet. Jag har initierat många återfall på just det sättet, att bara få en paus, att få dra över mig den där värmande filten och må bra för en kort sekund. För det är ju så det är, jag mår fysiskt sett sämre nu som nykter än jag gjorde förra gången jag hade en nykter period. Konstigt vore det väl annars, i tolv år har jag matat min kropp med alkohol så självklart får det konsekvenser. Och när jag dricker är det som om tiden står stilla, jag har en tendens att jämföra mitt skick nu med hur det var när jag var nykter sist, utan att reflektera över att det faktiskt har gått en hel del tid sedan dess och alkoholen har haft gott om tid att ytterligare bryta ner min kropp.

För något tiotal år sedan noterade jag att efter varje återfall drabbades jag av en besvärlig hosta djupt nere i bröstet. Den satt i några dagar först, men allteftersom tiden gick hängde den i längre och sedan ett par år tillbaka är den kronisk. Jag har varit nykter rätt länge nu men hostan är kvar och jag misstänker att jag aldrig kommer att bli av med den helt. Ibland blir jag så trött på den att det är frestande att ta en paus, jag vet ju att några glas skulle hölja alla mina fysiska besvär i en osynlighetsmantel. Problemet är att nedbrytningen fortsätter; jag är bara inte medveten om den. Jag tycker ju självklart att jag har varit så duktig som har slutat dricka att jag förtjänar en belöning, men sanningen är en annan. Jag har plågat min kropp så länge nu att jag får ta mitt straff, jag får acceptera att jag aldrig kommer att vara i samma form som om jag aldrig hade druckit. Det känns trist ibland men å andra sidan mår jag psykiskt så mycket bättre nu att jag har lättare att handskas med min situation sådan den är.

Det snöar. Jag sitter här framför datorn och tittar ut på ett tätt snöfall, riktig julesnö som faller sakta till marken och återigen döljer den i det vackra vita täcke jag uppskattar så mycket. Det är härligt men lär inte vara länge, så här års åker ju temperaturen jojo och om ett par dagar är det säkert barmark igen så jag får passa på att njuta medans jag kan. Vi hade ett rådjur på vår tomt i morse, varken jag eller hunden märkte det förrän vi kommit en bit på väg, vår morgonpromenad för oss i en slinga runt vår tomt så de första tvåhundra metrarna har vi full insyn, tja, så gott det nu går mellan trädstammarna. Hursomhelst såg vi ett rådjur komma från baksidan av huset, gira tvärt vänster när det fick syn på oss och försvinna in i skogen. Hunden hade åsikter om det där så det blev lite besvärligt att locka med honom på en fortsatt vandring, jag fick lova dyrt och heligt att vi skulle företa en noggrann undersökning av tomten när vi kom hem igen. Och så blev det; två snögubbar som for kors och tvärs runt huset och som inte såg mer än spår. Så nu har hunden suttit på balkongen i snart en timme och spanat förgäves.

Ha en härlig dag!

Adde
mån, 2017-03-20 - 16:24

ärrade alkisar har fått bråck på övre magmunnen som ett resultat av ständig retning av alkohol och det medför en rätt skrällande hosta. Faktiskt rätt vanligt. För egen del behövdes bara ett liten "sup" innan läggdags av Gaviscon och så var det problemet löst.
Jag hade ingen aning om mitt bråck innan det upptäcktes via en gastroskopi.

heueh
tis, 2017-03-21 - 06:34

Dom kröp upp längs benen, fortsatte längs den där delen av ryggen som är så svår att nå, hoppade från skjortans krage till mitt huvud och höll på att driva mig galen. Om jag kliade mig på ett ställe var dom genast på ett annat. Små svarta prickar, knappt urskiljbara i dunklet var i färd med att äta upp mig och jag kunde inget göra. Dom var nämligen inte verkliga. Nej, jag har inte blivit galen, tror jag i alla fall, och det var inte DT; det var en bok. Just nu läser jag en serie självbiografiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden under och efter andra världskriget, skrivna av en veterinär. Ett av kapitlen jag läste igår handlade just om löss, han hade besökt en gård för att undersöka en sjuk hund och fått löss. Han märkte inte mycket av dem till en början; först på kvällen, då han var på konsert och satt inklämd mellan ett par societetsdamer blev han höggradigt medveten om deras existens. Det hela var skrivet med glimten i ögat och jag skrattade högt emellanåt.

Böcker har den effekten på mig, de triggar min fantasi till den grad att jag kliver in i den värld de beskriver och deltar i skeendet. Skrämmande ibland, roande ibland och då och då tårdrypande sorgligt. Det finns inga andra media som har den effekten på mig; visst kan jag bli arg när jag läser krönikor i dagens tidningar som antingen skönmålar eller svartmålar verkligheten men nästan aldrig beskriver den som den är, visst ryggar jag tillbaka när monstret dyker upp i en mörk korridor i en skräckfilm, visst skrattar jag när folk trillar omkull i lerpölar på nätet. Det är bara inte samma sak, då är jag utanför och tittar in; jag är den kylige observatören vars känslor bara nuddar vid själen men engagerar den inte. Böcker är en helt annan sak: de låter mig tolka deras innehåll utifrån mig själv. En god författare låter mig följa händelserna men också till viss del forma dem efter eget sinne. Jag hoppas innerligt att kommande generationer återupptäcker magin i en god bok, den värld som finns tillgänglig på en armlängds avstånd, avskärmad från medias högljudda skrik på uppmärksamhet.

Tack för tipset Adde, jag ska definitivt prova det. Det gläder mig att upptäcka att det är receptfritt, om det krävde besök hos läkare skulle jag nog hellre leva med obehaget. Jag drar mig i det längsta för att besöka en doktor, för att inte tala om tandläkare som är jag direkt rädd för. Att jag är rädd för tandläkare har sin förklaring i mina ungdomsår då varje tandläkarbesök var en smärtsam procedur, ett skrämmande besök hos en darrhänt gammal gubbe om vilken det gick rena rama skräckhistorierna bland oss barn. Varför jag är rädd för vanliga läkare har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft några otäcka upplevelser på sjukhus, alla läkare jag har träffat har varit vänliga och tillmötesgående; ändå uppsöker jag ytterst ogärna vården. Så jag stjäl gladeligen en ridtur på din diagnos Adde, och hoppas kunna skjuta upp ett eventuellt läkarbesök ytterligare en tid.

Ha en fin dag allihop!

Pi31415
tis, 2017-03-21 - 07:17

att böcker är det mediet som sätter mest fart på fantasin. Dessutom ett förträffligt sätt att få både avkoppling och tidsfördriv på.

Om du gillar storslagna äventyr i en svunnen tid, kan jag rekommendera "Butcher's Crossing" av John Williams. Men du kanske redan har läst den.

Ha en bra dag heueh!

AlkoDHyperD
tis, 2017-03-21 - 12:14

När jag var runt tjugo år spydde jag blod. Massor av färskt blod som även rann ner i magen. Och det rev som om det låg en öppet sår med lös skinnflik inuti halsen. Då trodde jag det bara handlade om att jag hade svår bulimi. Bidrog säkert, men att jag drack stora mängder ren sprit (även 80% vid något tillfälle) kan ju gett såna skador. Sökte aldrig vård och berättade det inte för någon fast det hände flera gånger och smärtan var förfärlig, omöjligt att svälja flera dagar efter en sådan blodkräkning. Skämdes förstås.
Först på senaste tiden, under en genomgång av ett LVM på myndighetsnämndsammanträde där jag läste om ett sådant bråck och att det var livsfarligt och alkoholrelaterat. Kände att livet rann ur kroppen där på mötet. Flashback. Blev alldeles matt. Var det så illa? Var jag så långt ner i missbruket som tjugoåring? Ja, det visste jag ju förstås med tanke på alla avgiftningar på TNE, dille och ep-anfall, men att det var livsfarligt, de där blödningarna..

heueh
ons, 2017-03-22 - 06:40

vaknade jag till plusgrader. När jag kollade prognosen igår så lovade den snö under natten men ack så fel den hade. Inte en vit flinga någonstans, snön som kom häromdagen har nästan smält bort helt och hållet och marken var mjuk på sina ställen. Det är en härlig tid som väntar, det är naturligtvis fortfarande inte för sent för bakslag, men jordaxelns lutning är inte förhandlingsbar; våren kommer som den alltid gjort. Det är fascinerande det där; att en liten vinkel hos den axel vår jord snurrar runt kan påverka oss i så hög grad. Jag är faktiskt glad att jag bor här uppe, där årstiderna är så tydliga. Visst, som så många andra har jag lekt med tanken att flytta till sydligare nejder, men när jag rannsakar mig själv så vill jag inte. Hur ska man kunna njuta av våren fullt ut om man inte har genomlevt en vinter? Kommer sommaren att kännas som sommar om den bara är ett par grader varmare än vintern? Nej, för mig är detta idealet och just i år har vintern varit nära nog perfekt; lagom kallt utan töperioder, ett konstant snötäcke och många spektakulära stjärnhimlar. Jag känner det som om naturen har önskat mig välkommen här uppe.

Allt är inte solsken och ulliga molntussar på en klarblå himmel dock. Jag har rent generellt en positiv syn på livet, men ibland tappar jag balansen och kraschar. Det hände härom dagen, jag drabbades av vad jag närmast kan beskriva som en mini-depression. Mini avser då dess varaktighet; den var djup nog för att vara besvärlig. Jag åker på dom där ibland, helt utan någon rimlig förklaring mörknar min värld och allt verkar hopplöst, jag tappar lusten att göra någonting och går omkring med hängande huvud, som en mänsklig Ior ser jag bara det negativa i allt omkring mig. Min framtidstro bleknar bort och min omgivning blir ett kargt, ogästvänligt landskap utan stigar, utan horisont. Solen lyser inte, atmosfären är grå och trist, det är kallt, så kallt att jag känner det ända in i märgen och en isande vind blåser rakt igenom mig.

Jag har varit igenom många sådana här så jag borde veta hur jag ska handskas med dom, men jag har aldrig riktigt kommit på något universellt sätt att ta mig igenom och ut på andra sidan. Det verkar som om det är en sådan där grej som jag bara måste ta och försöka stå ut så gott det går, vid det här laget vet jag ju att det inte varar länge; sällan mer än en dag, så jag hukar och håller andan och väntar. Så gjorde jag även denna gång men något kändes annorlunda och nu, ett par dagar senare kommer jag på vad: jag hade inga sug, inga tankar på att svänga förbi bolaget, ingen önskan att medicinera mig igenom det. Vilken befriande känsla det är; kanske är jag på väg att lära mig att leva på riktigt.

Ha en bra dag!

Dionysa
ons, 2017-03-22 - 07:16

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken tröst, evad som kommer på!
Allt ju vilar i min Moders händer,
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Hen som bär för mig en moders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.

Rosen
ons, 2017-03-22 - 08:06

Om man inte genomlevt vintern kan man inte till fullo njuta av våren.
Det måste även till mörka stunder emellanåt för att sedan kunna känna verklig livsglädje. Enkelt och självklart.

heueh
tors, 2017-03-23 - 05:50

har jag skrivit om tidigare. Budskapet då var att jag inte tycker om dom och det står jag fast vid. Jag finner många av dem krystade och svårförståeliga men visst måste jag medge att för vissa människor funkar dom. Det kanske är så att om man läser igenom tillräckligt många så hittar man så småningom något som fastnar. Fördelen med dessa är ju att man inte behöver plöja igenom en förskräcklig massa böcker för att hitta något man vill sätta upp på väggen. Chico Xavier var en brasiliansk författare, filosof och spiritist som hann skriva uppemot femhundra böcker under sitt liv. Han skrev om allt mellan himmel och jord och av alla de där böckerna har jag läst - ingen. Jag är ingen anhängare av spiritism och jag finner den portugisiska berättarstilen svårfångad.

Ändå är en av de saker han skrev något som har följt mig under lång tid, jag har det uppsatt på väggen som en sådan där poster jag tycker så illa om. Det är bara två rader svart text mot vit bakgrund, ingen polarräv på snöiga vidder eller rumpan av en dykande val. Det är ett av de där uttrycken som inte behöver någon förklaring, som inte kan tolkas på dussinet olika sätt av kulturelitens recensenter. Enkelt och kärnfullt:

No one can back up and have a different start in life
but everyone can start now and have a different ending.

Karl Popper var en filosof som myntade begreppet "piecemeal social engineering" som enkelt uttryckt går ut på att man ska handla lugnt och eftertänksamt; man ska inte göra något som man kan ångra sedan. Det kunde jag ha haft nytta av i går morse. Jag pressar juice på morgnarna, min juicepress är av den där sorten man ser på hotell med en liten pip som man ställer glaset under, man delar apelsinen och trycker för glatta livet mot en snurrande kon. Igår gjorde jag det som vanligt, dock utan att ställa ett glas under pipen. Först när jag hörde juicen droppa ner på golvet insåg jag vad jag hade ställt till med. Man kan fälla upp pipen så slutar det rinna, men i min panik var den kunskapen som bortblåst. Jag började med att hålla handen under men den fylldes upp rätt snabbt och innan jag hade hittat ett lämpligare kärl så hade jag juice i alla lådorna längs vätskans väg mot golvet; bland besticken, bland kökshanddukar och bland plastpåsar. Har man inte jobb så skaffar man, brukade min far säga.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
tors, 2017-03-23 - 09:30

Färskpressad apelsinjuice, gärna av goda blodapelsiner och med is, slår det mesta i dryckesväg. Magen spinner. Såvida den inte är för sur = refluxer. Och att man kommer ihåg att fälla ut pipen.

heueh
fre, 2017-03-24 - 06:19

Det är så mycket jag vill göra här i huset, men jag har lovat mig själv att ge det ett år innan jag sätter igång. Jag känner mig själv; innan jag har bott här tillräckligt länge kommer jag att ha ändrat mig hundra gånger. Jag har redan bytt sovrum en gång och nu ska jag byta igen. Det rum jag sover i nu vetter mot väster och jag föredrar morgonsol så nu ska sängen över till andra sidan huset. Det blir trångt, bara plats för en säng och ett sängbord men å andra sidan ska jag ju bara sova där. Kontoret har ett stort fönster som ger mig fri utsikt mot trädgården men det är på södersidan så jag misstänker att det kan bli ganska varmt till sommaren. Så innan jag börjar tapetsera om och slipa golv och så ska jag nog försöka bestämma mig hur jag vill ha det.

Jag har en toalett på nedervåningen, det är det enda ställe där jag kan tvätta händerna efter att ha varit ute i trädgården. Det första som kommer ur kranen när jag öppnar den är rostbrunt vatten, jag får spola rätt länge innan vattnet är renare än mina händer. Detta innebär att jag måste riva väggen för att byta rör och då kan jag lika gärna renovera hela toaletten. Den är försedd med ett kort och grunt badkar som jag inte har någon som helst användning för så det ska ut, då får jag mer plats för tvättmaskinen som står där inne idag. Sedan är det ju det där med tapeterna; de är milt sagt färggranna och inte riktigt i min stil, så dom ska tapetseras över. Och då kan jag ju lika gärna fixa taken, och golven. Vad jag än sätter igång med så kommer det att bli ett stort projekt, så jag har bestämt mig för att vänta. Det får bli trädgårdens år i år, gudarna ska veta att det finns tillräckligt med jobb där ute för att hålla mig sysselsatt till hösten.

Kunde tanten leva här som det är nu så kan jag. Det är inte som om det går någon nöd på mig, jag fryser inte, jag har vatten inne och jag behöver inte hugga ved för att hålla värmen. En av mina grannar är en gammal gube, kanske i åttioårsåldern, som bor i en liten stuga sedan femtio år tillbaks. Han hämtar fortfarande sitt vatten i hink från en brunn på gården. Igår stannade jag till och bytte några ord med honom, då stod han framför en enorm hög med ved som han skulle hugga upp inför nästa vinter. "Det gäller att vara ute tidigt" sade han, "man vet ju aldrig hur kallt det blir nästa gång." Jag känner igen det där; det var så jag växte upp, men definitivt inget jag längtar tillbaka till. Någon måtta får det vara på naturromantiken.

Ha en härlig fredag!

Dionysa
fre, 2017-03-24 - 06:39

Jamen – hugga ved är ju ett av livets stora glädjeämnen! Så mycket energi man får ur sig och så slipper man gymmet om man nu hade tänkt sig det. (Huvva!) Nytta med nöje ska det va.
Så du ska börja stambyta? Har det aldrig gjorts tidigare i huset? Det "kliar" i mina fingrar också – jag står inför ett liknande projekt ev, you see...

heueh
fre, 2017-03-24 - 07:02

som om en del rör är bytta, andra inte. Jag ska försöka reda ut det där till sommaren tänkte jag, men något byte blir det inte förrän nästa år. Det var så mycket jag hade tänkt fråga tanten men som jag nu får gissa mig till. Det är inte mycket i det här huset som är gjort efter ritning....

heueh
lör, 2017-03-25 - 06:04

är något vi alla ägnar oss åt, inte bara vi med beroendeproblematik utan alla människor. Se bara på våra profilbilder på sociala media, själv har jag en bild som någon tog på ett roadracing-evenemang för många år sedan. Jag har ett par riktigt coola solglasögon på mig och en reklamkeps och står och ser maktmänniska ut, som om det är jag som har hela ansvaret. Det är den bild jag ger mig själv och den bild av mig jag vill förmedla till andra. Och det är gott så; ingen skulle nog må bra av att se sig själv precis som man är, genom att frisera sin självbild försöker man också leva upp till den. Kläderna gör mannen heter det ju, om jag tar på mig en kostym när jag reser blir jag bättre behandlad, inte för kostymens skull utan för att jag själv förändras; jag beter mig på ett sätt som jag tror kostymnissar gör; självsäker, avslappnad, världsvan.

Det finns vetenskapliga bevis för det här; människor med en positiv självbild, hur falsk den än må vara, är lyckligare och mer framgångsrika än andra. Det blir en slags placebo-effekt, tror man att man kommer att lyckas med allt man företar sig så gör man ofta det också. Dessa människor har en tendens att stuva undan misslyckanden i någon glömskans vrå och har på så vis målat en guldkant på hela sitt tidigare liv vilket ger dom en möjlighet att vandra vidare på livets stig utan bekymmer och med en solid framtidstro. Jag gör i mångt och mycket detsamma och jag tror det hjälper mig att hålla mig nykter. Jag ser på mitt missbruk som ett ok jag har kastat av mig, jag är helt övertygad om att jag kommer att leva resten av mitt liv som nykter och jag tror det hjälper.

Inte för att jag helt vill glömma hur det var, jag har fortfarande flashbacks från den tiden; förvirringen, ångesten, hjälplösheten. De hjälper mig i akuta situationer, drabbas jag av tankar på att besöka bolaget så går jag tillbaks i tiden och följer händelseförloppet som det var då; redan när jag var på väg hem med flaskorna började jag känna mig besviken på mig själv och ångesten över vad som komma skulle började bubbla upp. De känslorna kunde jag bara döva på ett sätt och därefter var jag på en enkelriktad väg. Länge har jag tvingat fram de minnena; nu börjar de dyka upp automatiskt närhelst jag blir frestad att falla. Men däremellan, och de stunderna kommer glesare allteftersom tiden går, njuter jag bara av livet som nykter och har inte en tanke på att vända tillbaka. Och tack och lov för det; jag tror det var Nietzsche som sade att om vi kunde se på oss själva helt objektivt skulle vi vara deprimerade hela tiden.

Ha en skön lördag allihop!

AlkoDHyperD
lör, 2017-03-25 - 06:40

För att överleva, för att kunna se mig själv och andra i ögonen, för att inte gå under av skam och ångest.
Jag kastade missbrukarkostymen, kastade psyksjukkostymen. Stängde dörren bakåt och låste med dubbla lås.
Första tiden lämnade det mig identitetslös. Med åren byggde jag en ny identittet, men som ett hus utan grund och ritning byggt på hopsamlat virke.
Att forma sin identitet utifrån en bild fungerade då, var nödvändigt då.
Femton år senare fann jag mig tvungen att öppna den stängda dörren. Eller var det som en för liten popcornkastrull, att locket flög av när trycket inifrån blev för stort?
Det var också då mina återfall startade. Innan hade jag under femton år druckit enstaka dagar, det var när missbrukaridentiteten kom ikapp mig som peridsupandet började.
Ändå var det nödvändigt.
Jag frågar mig själv ofta om det är själva identitetsuppfattningen om mig själv som triggat beteendet. Så kan det ju vara. Att släppa fram minnen, låta hjärnan komma ihåg det svåra, innebär ju också att den kommer ihåg mönster eller känslan och anledningen till att jag drack.
Inte förrän mina minnen släpptes fram längtade jag efter starksprit. Enstaka kvällar med vin eller öl triggade inte alls på samma sätt innan. Men nu är även detta en trigger eftersom beroendehjärnan vaknat efter nästan tjugo års slummer.
Ändå var det nödvändigt. Min kostym kändes inte verklig. Mitt grundlösa bygge vacklade.
Iklädandet av en roll passar alldeles utmärkt i vissa situationer, jag använder mig själv av det i arbetet med patienter. Men den kostymen kan bara bäras tillfälligt och med medvetenhet om att det är just en kostym. Livet behöver levas naket.
Jag ångrar ibland att jag tillät mig öppna dörren. Jag är skörare nu på ett sätt, men också mycket starkare. Bygger en identitet inifrån.
Min kostym har spelat ut sin roll. Jag vill leva varje dag utan att behöva bestämma mig för vem jag ska vara idag. Utan att välja kostym.

Dionysa
lör, 2017-03-25 - 10:35

också nakenhet är en "kostym?" Vi klär oss hur vi än gör, tänker jag ibland. För: vem är jag? Vad?

heueh
sön, 2017-03-26 - 07:40

Jag är ingen vän av den här seden vi har utvecklat. Som morgonmänniska tycker jag inte om att återigen vakna i mörker, nu när det äntligen har börjat bli lite ljusare. Jag är heller inte särskilt förtjust i att försöka somna i dagsljus. Jag vet, det spelar egentligen inte så stor roll, snart är det ljust så länge att jag kommer att både vakna och somna i solsken. Det får mig att undra varför man införde den här besvärliga ritualen överhuvudtaget? För besvärligt är det, telefonen ställer ju om sig automatiskt, datorn likaså men alla de andra klockorna får jag springa runt och ställa om manuellt. Jag har en mikrovågsugn som jag åt mig till. Det var ett av de stora djupfryst-mat-företagen som hade en kampanj för kanske femton år sedan, man skulle äta deras mat och samla streckkoder så fick man en. Jag åt värmd frysmat i ett år och kunde så småningom inhösta priset. Bruksanvisningen är försvunnen sedan länge och det är samma frustration varje år jag ska ställa om klockan. Jag minns att det var något med att trycka på en knapp samtidigt som man öppnar luckan, sedan trycka på ytterligare en knapp och sedan...

Min yngsta son har en annan metod; han struntar i att ställa om sina klockor och det gör mig vansinnig. Trots att jag numer inte är särskilt beroende av att passa tider sitter det i ryggmärgen, jag kollar tiden regelbundet. Att då ha klockor som visar fel tid får det att klia i fingrarna på mig men jag får inte, han vill ha det så. Värst är det när jag åker med honom i hans bil, jag skulle kunna vara codriver i en rallytävling och ändå vara mindre stressad. Ibland undrar jag om han inte gör det där för att reta mig, åtminstone kan det ha varit så det började en gång i tiden, och det har definitivt avsedd effekt. Varje år, så även detta, tänker jag att nu ska jag strunta i vad klockan säger, jag ska leva efter den dygnsrytm som passar mig; låta min kropp bestämma. Kanske lyckas jag denna gång, det känns i alla fall lite lyxigt att ha tagit sovmorgon fast jag egentligen inte gjort det.

Jag har haft ett självskadebeteende på sistone. Inte i dess kliniska mening, mer som ett resultat av min medfödda enfald parad med klumpighet. Det började med att jag sågade ner en gren, en liten en, men från tre meters fallhöjd var den potent nog att ge mig ett blödande sår i pannan. Jag har en hjälm men det var lite för besvärligt att gå och hämta den för bara en ynka gren. Därefter sågade jag mig i fingret. Jag vet ju mycket väl att när man sågar ska man hålla fingrarna borta från den väg sågen kommer att ta men den kunskapen dyker ofta bara upp i efterhand, så ock denna gång. Vänster pekfinger verkar inte särskilt användbart, men när man har det bandagerat inser man hur ofta man faktiskt tar det i bruk. Slutligen, igår eftermiddag gick jag ut med hunden och så fort vi kom utanför dörren fick han syn på något; räven kanske, eller en ekorre, och drog iväg som en hundrameterslöpare. Jag var inte beredd men höll ett stadigt tag i kopplet, med följd att jag med fart och fermitet kraschade in i den pelare som håller entrétaket uppe. Ny bula i pannan. Hoppas att jag är färdig nu, för denna gång i alla fall.

Ha en härlig söndag!