Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

AlkoDHyperD

Det suger!
Håller med dig heueh.
Ja, ja. Att det nu är vår på riktigt är däremot underbart!
När jag läser dina inlägg ler jag av igenkänningsfaktorn. De är måhända inte så att du också kan ha ADHD? Spelar ingen roll, så länge livet funkar och man kan skratta åt tokigheterna.
Hjälmtvång vid hundpromenader kanske? Själv skulle jag ha hjälm när jag plockar ur diskmaskinen, för skåpluckan till övre skåpet sitter alltid lägligt när den är öppen. Efter hundra elaka smällar i huvudet av kanten på luckan ör det fortfarande omöjligt att komma ihåg. Maken brukar passa på mig och ropa "akta huvet" när han ser att jag plockar disk..?

heueh

Det är vad gäller från och med nu. Igår tvättade jag mina långärmade skjortor och hängde undan dom längst bak i garderoben. Ett vårtecken så gott som något, och en stor lättnad. Jag har alltid haft svårt att hitta skjortor som passar, det verkar som om tillverkare av kläder anser att om man är lång så ska man också vara byggd som en tyngdlyftare, gärna med ölmage. Om jag köper en skjorta som har rätt ärmlängd så hänger den som ett slarvigt uppsatt militärtält. Vad gäller midjemåttet har jag så att säga växt in i standarden numer, men armarna har bara blivit spinkigare med åren så när skjortan stramar runt magen så korvar den sig runt armarna. Kortärmat är bättre; då kan jag köpa något som passar min kroppsform och glömma armarna. Om jag dessutom handlar i USA är det jätteenkelt, där finns skjortor som är sydda på samma sätt runt midjan som kvinnoblusar är sydda i bröstpartiet: med lite extra utrymme.

Min hund är synnerligen intresserad av djurlivet häromkring, och han har svårt att förstå varför jag inte delar denna hans passion, men eftersom detta djurliv har en annan dygnsrytm än jag har så finner jag det snarast irriterande när han kommer och vill visa mig något. Som nu i natt till exempel, han hade hört ett rådjur traska omkring på tomten, efter att ha stått och spanat ut genom ett fönster en stund fick han syn på det och självklart ville han dela med sig av denna upplevelse. Efter många om och men var jag klarvaken och röksugen så jag tog med honom ut på balkongen och försökte upptäcka vad det var han ville visa mig. Jag såg det aldrig men kunde höra det tydligt där det gick bland buskarna och prasslade. Hunden har tyvärr inte förstått meningen med att vara tyst, han är mer åt drevkarls-hållet; föra så mycket oväsen som möjligt, så jag fick nöja mig med att höra det försvinna in i skogen.

Jag börjar förstå nu varför folk på landet har sina hundar i hundgårdar med ett eget litet hus, väl åtskilt från bostaden. Om man ska upp och jobba på morgonen är den här typen av nattspaning inte optimal, med ett par väggar och femtio meter tomt mellan sig och hundarna är det kanske lättare att få en god natts sömn. För min egen del är en sådan lösning otänkbar, min hund är min kompis och jag skulle inte få en blund i ögonen om han inte fanns någonstans i närheten. Så jag får väl vänja mig vid att dela upp mina nätter i mindre segment och hoppas på att hunden så småningom tröttnar på nattsuddandet, han också.

Ha en bra dag allihop!

Du får väl skaffa sådana där resårband man hade förr i tiden som drog upp skjortärmarna en bit, fick dem att sluta lagom långt ned på handen?

heueh

tog upp ett ämne igår som berörde mig djupt. Det brev hon hittade kan naturligtvis vara vad som helst, men mina tankar gick ändå i en bestämd riktning. Det är snart trettio år sedan min hustru tog livet av sig och hon lämnade inget brev, ingen hastigt nedklottrad lapp, ingenting. Jag ägnade flera dagar åt att vända huset ut och in, jag bläddrade igenom böcker, jag letade igenom kläder, jag lyfte på locken till kastruller. Det var en desperat jakt på en förklaring till något jag bara inte kunde förstå. Numer har jag en bättre insikt i det där, är man i en depression kan man ärligt och uppriktigt anse att omgivningen kommer att få det bättre om man själv är borta. Jag har ju själv känt så ibland, när ångesten har varit som värst efter ett återfall. MM's berättelse fick mig att tänka på hur jag själv hade påverkats om jag hade hittat ett avskedsbrev, då eller senare.

Kanske var hon klok min hustru, som inte skrev något, kanske var hon så djupt nere i sin depression att hon bara inte orkade. Ett sådant brev, föreställer jag mig, kan tänkas innehålla en förklaring till hur hennes tankegångar gick inför den sista handling hon utförde, kanske en ursäkt, kanske till och med en välgångsönskning. Frågan är vad det hade gjort med mig? Jag kan tänka mig två saker; att hon med sina ord fick mig att förstå hur djup hennes förtvivlan var, vilket hade lämnat mig med en känsla av att jag kanske hade kunnat göra något för att hindra henne, alternativt hade jag inte förstått något alls utan bara känt mig övergiven, lämnad med en mängd obesvarade frågor. Så här i efterhand vill jag nog säga att det var lika gott som det var, eller lika illa är väl mer korrekt. I en sådan situation finns det ingenting som kan få en att må bättre, man bara försöker överleva efter bästa förmåga.

Samtidigt har jag ju inget att jämföra med, jag är i den situation jag är, men vad hade jag kunnat göra med ett brev? Hon var ju borta, det är inte som om jag hade kunnat ställa följdfrågor eller argumentera för min och våra barns sak. Jag har ingen aning om hur vårt liv hade utvecklats om hon hade levt, kanske hade vi varit separerade nu, kanske hade jag ändå blivit alkoholist, kanske hade vi levt ett gott liv. Hur meningslöst det än är kan jag inte låta bli att spekulera i det där ibland. Hade jag hittat ett brev då; omedelbart efter hennes bortgång, hade jag självklart läst det, men hade jag hittat något idag är jag inte lika säker på hur jag hade gjort. Jag hade väl inte kunnat förmå mig att slänga bort det, men det hade krävt en hel del styrka att åter besöka den där tiden. Vad jag vill komma fram till är att jag kan inte föreställa mig ett enda scenario där ett sådant brev hade kunnat göra någon nytta, varken för mig eller för barnen, varken då eller senare.

Ha en fin dag!

Jag tror att detta brev kanske mer påminner mig om vilken väg jag ska gå.
Jag är inte ens säker på att det är ett avskedsbrev eller liknande.
Förmodligen har det skrivits långt innan hans död.

Kanske han avslutade relationen i detta brev?
Kanske han friade?
Kanske han bara ville skriva av sig och dela sitt liv?
Kanske är det något han ville att jag skulle veta?

Men jag fick en riktning. Jag ska ärligt erkänna att dom dagarna när
jag tänker på honom och hans bortgång, inte finns i mina tankar dagligen längre.
Jag förstår. Och jag förstår bättre nu 10 år senare hur han slet med sin ångest.
Jag förstår. Nu har jag upplevt samma ångest....

Det oöppnade brevet blev en påminnelse om hur helt åt helvete det kan gå,
för mig och för andra, om man fortsätter.

Brevet kommer nog få vara oöppnat. Jag kanske köper en fin ram och ramar in det.
Sätter det på väggen och känner hans närvaro och genom det blir jag påmind att
inte tappa fokus.

"Något" kanske ville visa mig en riktning igen
(det händer ofta att jag får dessa små vägvisare som förmodligen går andra förbi helt)
Som du skriver, innehållet spelar mindre roll nu 10 år senare.

Ha en fin dag du med :)

heueh

är ett begrepp inom kvantfysiken som beskriver hur två partiklar är sammankopplade, oavsett avståndet mellan dem. Säg att den ena befinner sig här på jorden, den andra på en planet i ett annat solsystem flera ljusår härifrån och båda roterar med en viss hastighet. Om man då tvingar den som är här att byta rotationsriktning så kommer den andra också att göra det. Vad jag vet finns det ingen relevant förklaring på hur det där går till. På samma sätt upplever vi alla då och då händelser som vi inte kan förklara; ta till exempel den gången då jag och min hustru skulle träffas hos mina föräldrar. Vi kom från olika håll, hon hade väl en timmes resa från jobbet, jag var på tjänsteresa och hade ungefär fyra timmar dit. Vi hade inte kommit överens om någon speciell tid, bara att vi skulle träffas där under kvällen, ändå kör vi in på parkeringen från varsitt håll, exakt samtidigt. Sannolikheten för att det skulle hända är ganska liten.

Vid ett annat tillfälle hände något liknande, jag var i London med en grupp familjemedlemmar, själv skulle jag på ett möte i utkanten av staden medans resten av gruppen skulle ägna dagen åt sightseeing. Mötet gick snabbt så jag tog en taxi och sade åt chauffören att släppa av mig någonstans i centrum, varsomhelst gick bra. Jag kliver ur taxin på en liten tvärgata, när jag har betalat och vänder mig om så står min familj där och tittar i ett skyltfönster. Även där känns det som om sannolikheten är ganska låg. Jag är ingen religiös person; jag tror på vetenskap eftersom där finns den osäkerhet som jag tilltalas av. Medan religionen har skapat en "sanning" som man sedan desperat söker bevis för så gör vetenskapen tvärtom. Utan bevis - ingen sanning. Och osäkerheten är stor; allt är möjligt, man kan bevisa olika fenomens existens men man kan omöjligt bevisa att något inte existerar annat än om man starkt begränsar sig i tid och rum.

Jag kan till exempel med säkerhet säga att här i mitt kontor, just nu, finns det inte någon grizzlybjörn. Jag kan däremot inte med samma säkerhet säga att det inte heller, just nu, står en och lurar bakom husknuten, det skulle kräva att jag är både där och här samtidigt. Sannolikheten är mycket låg, men inte noll. Det där tilltalar mig eftersom det öppnar för oändliga möjligheter. Om man tar i beaktande universums oändlighet och hur mycket tid som förflutit sedan det uppstod, och hur mycket tid som återstår innan det försvinner igen så är allt möjligt; allt har hänt eller kommer att hända, någonstans. Kanske är vi alla sammankopplade via någon mekanism som liknar kvantkorrelationen, kanske är vi till och med sammankopplade med varelser miljoner ljusår härifrån, eller med hela universum för den delen. Det är en fascinerande tanke som tillåter oss att bilda oss en egen uppfattning av hur allt hänger ihop. Alla, oavsett uppfattning, har rätt eftersom ingen kan bevisas ha fel.

Ha en härlig dag allihop!

är en både intressant och förbryllande modell för att beskriva naturen. Att vi människor ännu inte lyckats beskriva naturen fullt ut med en enhetlig teori beror väl både på att våra hjärnor inte räcker till samt att naturen är mer komplex än vad vi klarar överblicka. Ett sätt att beskriva kvantkorrelation på kan vara att inför lokala variabler som ändrar värde vid en observation av den ena partikeln.

Man kan leka med fantasin lite och likna oss alkoholister vid kvantfysikaliska fenomen. När vi befinner oss ensamma inom hemmets väggar, vet en utomstående inte om vi är nyktra eller berusade innan en observation gjorts (jämför med Schrödingers katt), en utomstående vet inte vilket tillstånd vi befinner oss i.

När vi själva kommit till insikt och kapitulerat inför A, och påbörjar ett sunt arbete med oss själva, kommer vi förhoppningsvis att befinna oss i rätt tillstånd framöver. Det nyktra.

Ha en bra dag heueh

jag hakar på brevsnacket lite här.
När jag planerade mitt självmord pga skilsmässan skrev jag brev till barnen, jag lade de breven i en byrålåda, och ett till hon som kastade ut mig och som hon fick.

Inte en enda reaktion.

När vi sen satt hos den urusla familjerådgivaren så tog hon upp brevet med ett hånflin och sa att jag hotade henne med att jag skulle ta livet av mig. I brevet hade jag förklarat varför jag ämnade avsluta mitt liv och hon tog det som hot. Kändes som ytterligare ett fotavtryck i mitt ansikte.

Ett brev kan betyda så mycket sas det för många år sen men fan vet....

Min egen personliga åsikt idag är nog att jag skulle ta emot och läsa ett brev från nån som försvinner från detta liv om inte annat för att själv kunna sörja ordentligt. Alla svar kan jag nog inte tänka mig att få men en hänvisning kanske ?

Barnens brev ligger kvar men jag ska redigera dem och det inom en snar framtid eftersom förutsättningarna ändras med livets gång.

heueh

är ibland ingen trevlig känsla tycker jag. Jag skriver ibland, för det finns olika varianter. Nu på morgonpromenaden reflekterade jag över hur mycket häftiga grejor mina grannar har; traktorer, grävskopor, snöskotrar, och jag blev lite avundsjuk. Inte den negativa sortens avundsjuka, jag missunnade inte dom deras prylar, jag vill bara ha dom jag också. Tillsammans med den sortens funderingar kommer nästa steg i tankekedjan; vad skulle jag ha för nytta av en grävskopa, egentligen? Eller en snöskoter? Mina grannar har dom här maskinerna för att dom behöver dem, dom äger alla en massa skog, dom jagar, dom fiskar och använder inte sina grejor som leksaker, vilket jag skulle göra. Så när jag så småningom hade funderat klart var jag framme vid den oundvikliga slutsatsen: dom har vad dom vill ha och jag har allt jag behöver, inget att förlora sömn över.

Så finns det den andra sortens avundsjuka, den som inte leder någonvart. Min son har en väldigt fin och väldigt dyr bil och jag vet att många, till exempel på jobbet, ser snett på den där bilen. Vad dom inte tänker på är att han bor i en liten etta med kokvrå, han dricker inte, han röker inte, han åker aldrig på semester, överhuvudtaget lever han ett ganska asketiskt liv. Bilen är hans stora intresse men troligen lägger han mindre pengar på den än dom gör på sina hus, på sina semestrar och på sitt festande. Ändå tycker dom att det är fel att han ska ha en såpass fin bil när dom själva åker omkring i en femton år gammal Skoda. Den sortens avundsjuka skadar ofta den som har den känslan mer än den som är föremål för den.

Jag är väl medveten om detta men jag kan ändå inte undvika att själv falla offer för de här fenomenen. Det är det knepiga med känslor, man har dom vare sig man vill eller ej. Det som skiljer människor åt är hur dom handskas med de negativa delarna av känslolivet. För mig ligger svårigheten i att identifiera en känsla som negativ innan jag hinner sjunka ner i den och låta den ta över mitt sinne. Att skämmas för en känsla jag har, och att då försöka undertrycka den, är att ge efter och låta den styra mig. Ibland poppar det där upp här på forumet, jag läser om folk som har lyckats dra ner och som dricker måttligt och jag blir avundsjuk, varför kan dom men inte jag? Om dom misslyckas känner jag en slags skadeglädje, en "vad var det jag sade" -känsla. Det är inget jag är stolt över, men heller inget jag kan göra något åt. Vad jag kan påverka däremot är vad jag gör därefter. Jag kan analysera varför de här känslorna alls uppstår och försöka resonera mig fram till ett bättre mående. Och framförallt kan jag undvika att agera på dom. För hur jag än vrider och vänder på det så är det ju mig själv jag skadar mest när jag känner så här.

Ha en fin dag!

Modigt och konstruktivt tar du tryggt tag i ett – även för mig – brännande problem; hur handskas med avundsjuka av olika slag.

heueh

Jag laddade kaffebryggaren som vanligt men filtret vek sig på något sätt och kaffet blev vattnigt. Jag hann ta några klunkar innan jag insåg problemet och hällde ut innehållet i muggen. Det där rubbade mina cirklar och även om jag gjorde nytt, drickbart kaffe så hade jag tappat rytmen; trots att jag såg att det hade snöat under natten så tog jag inte på dubbarna så jag fick gå med försiktigheten hos en konståkningsdomare. Jag kortade ner promenaden för att undvika en hal backe så hunden gjorde inte ifrån sig som vanligt. Och nu sitter jag här med en vag obehagskänsla i maggropen. Lankigt kaffe har den effekten på mig; magen kommer i uppror. Inte bara kaffe förresten, jag har aldrig kunnat dricka folköl, inte ens i mina mest desperata ögonblick, den lilla gnutta alkohol den innehåller har inte en chans att överrösta hur sjuk jag blir. Det är märkligt hur en liten sak som svagt kaffe kan ge mig en dålig start på dagen.

Igår stod jag bra länge och höll upp knoppen till spolningen på toaletten. Jag har en spindel som tycker om att sitta på toastolen, det är en jaktspindel så jag antar att han sitter där och spanar efter potentiella byten, ungefär som en jägare i ett jakttorn. När jag spolade så passade han på att krypa intill stången till mekanismen, så jag kunde ju inte bara släppa knoppen i huvudet på honom. Jag försökte valla undan honom med fingret, men då kröp han bara ihop så nära stången han kunde. Badrumsskåpet sitter en bit från toaletten så det blev lite gymnastiska övningar innan jag fick tag i en tandpetare som var bättre lämpad som vallningsverktyg. Spindlar är välkomna i mitt hus, framförallt de som inte spinner nät överallt. Jag minns min barndom då vi hade en inneboende spindel som hette Rudolf. Han var skapligt stor och hade för vana att korsa golvet framför våra fötter när vi satt och tittade på Aktuellt på kvällarna. Kanske var han på väg till jobbet, kanske ville han bara visa oss att han hade situationen under kontroll. Trevligt var det i alla fall, vi visste att vi var i goda händer när det gällde andra, långt obehagligare kryp.

Idag får jag besök av den gamla damens son, han vill hämta några minnessaker efter sin mor. Förra gången han var här och hämtade sina grejor levde hon fortfarande och han sade att han hade tagit allt han behövde och att jag kunde slänga resten om jag inte ville ha det själv. Det är lustigt det där; jag hade samma reaktion när mina föräldrar dog. Så länge dom lever tänker man inte så mycket på det, men när dom är borta så dyker plötsligt vissa föremål upp i minnet, saker som man starkt förknippar med dom, saker som man vill ha kvar eftersom dom väcker ljusa minnen till liv. För min egen del är det mössor; en lila luddig sak som min mor alltid hade på sig när hon gick ut och en gammal brun basker som var min fars ständiga huvudbonad. Så jag har lovat att han får gå igenom hela huset och ta vad han vill ha, jag hoppas att han hittar något som ger honom lite tröst.

Ha en skön fredag allihop!

och folköl, fy f-n! Jag håller med som vanligt, Heueh. Men nu tar vi nya tag med nytt starkt, gott kaffe, eller hur?! Ha en skön fredag du också!

heueh

för att sitta inne och vara butter. Ett par grader varmt visserligen, men snön som kom igår har nästan helt regnat bort, det är disigt och grått, vattendropparna letar sig in under kragen och nedför ryggen och leran på vägen är nästan lika hal som snön var igår. Mitt problem är att jag är på bra humör ändå, det känns som om jag kommer att slösa bort en alldeles utmärkt melankolisk dag på att studsa omkring och bara vara glad. Nog för att jag skulle kunna sätta mig ner och tänka dystra tankar, eller bara läsa nyheterna, men på något sätt och vis känns det lite fel, det också. På samma sätt känner jag de dagar då solen skiner, fåglarna kvittrar, gräset är grönt och jag bara inte har lust att skutta omkring med blommor i håret och solsken i blick. Jag får dåligt samvete för att jag inte utnyttjar tillfället och så blir jag än mer insjunken i min egen misär. Underligt det där egentligen, normalt brukar mitt humör vara i fas med vädret och miljön, men inte alltid, uppenbarligen.

Jag ska i alla fall ut och mörda växter idag, det kanske kan ge mig känslan tillbaka. Det finns en slags växt som jag inte vet namnet på, men som har frökapslar som är som små runda bollar med hullingar på. Dom där står beredda att ställa till med elände för hundägare hela vintern och nu har jag upptäckt att jag har dem på min tomt. Min hund är långhårig och om jag inte upptäcker de där bollarna i tid så hinner dom jobba sig in i pälsen och blir ett elände att försöka få bort. Så fort man börjar pilla på dom så delar dom sig i tiotals små frön, vart och ett med sin egen personliga hulling och jag får stå och plocka dom ett och ett. Eftersom hunden är lite extra känslig på benen och det är där fröskrällena helst sätter sig så blir det en utdragen och besvärlig process, med sprattlande hund och stressad husse. Så nu åker trimmern fram och jag ska med ett hånleende på läpparna se mina fiender falla för dess vilt snurrande plastsnöre.

Min yngsta son var på besök igår, han hade fått låna en bil som han ville visa upp. Det verkar som om han funderar på att byta. Bilaffärer är sällan lönsamma, men de bilar min son håller sig med är samlarobjekt så den han har nu får han mer betalt för än han gav för två år sedan. Bilen han visade upp igår är dock inte en sådan, den har karaktär av familjebil även om den är sportig och jag misstänker att något är på gång. Hans flickvän bor på fel sida om pölen men jag anar att en förändring är på gång, han har börjat prata om hur han skulle vilja bygga ett hus och hur det i så fall skulle se ut och nu kommer han dragandes med den här bilen som är ganska långt från hans tidigare preferenser på det området. Inte för att jag när några som helst förhoppningar om att få byta blöjor på ett barnbarn i den närmaste framtiden, men ett steg är ett steg, hur litet det än är.

Ha en fantastisk lördag allihop!

Ibland är man lessen ibland är man glad (som Martina Montelius brukar säga. – Titeln på hennes senaste bok.)
När ska du Heueh förresten ge ut en bok? Fler borde få läsa dina djupa och samtidigt lätta, humoristiska iakttagelser.

heueh

och i morgon lär jag inte skriva något alls. Jag har två ganska ansträngande dagar framför mig; idag på förmiddagen kommer sonen upp hit för att hjälpa mig att fälla ett träd som står lite dumt till. Lite förnuft har jag kvar, det vore enfaldigt att vingla omkring ute i skogen med en motorsåg när jag inte kan springa ifrån en skogsmus ens. Skulle det falla åt fel håll och jag är ensam så har jag bara två alternativ; stå still och hoppas att det inte träffar mig eller ta ett steg åt sidan och hoppas att det inte träffar mig. Sonen har i alla fall alternativet att springa för glatta livet.

Sedan, efter lunch, ska jag sätta mig i firmans lastbil och köra sextiofem mil. Jag lär komma fram rätt sent, det är ingen snabb bil det där, och så i morgon har jag fyra möten, det sista börjar klockan tre varefter det blir att äntra min springare igen och starta färden hemåt. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det, men vad ska man göra; jag är oumbärlig tydligen. Det är väl trevligt att veta att man kan göra lite nytta fortfarande, men samtidigt hade jag ju räknat med att varva ner i stället för att varva upp så här på ålderns höst. Nåväl, det finns i alla fall en sak som talar för att resan inte kommer att bli en total katastrof: det blir ingen barrunda ikväll.

Vi hörs på tisdag!

heueh

med bara ett par minuter tillgodo på midnatt. Det var den sortens resa som jag gjorde regelbundet förr i tiden, men nu kändes det tungt. Det verkar som om jag har blivit en vekling på gamla dar, gnälla över några timmar i bilen, tänka sig. På vägen ner drabbades jag av en släng nostalgi, jag har åkt den här traden många gånger förut och den är också starkt förknippad med den tid som var, när ungarna var små och livet var besvärligt. Så jag satt där i förarhytten och med ett fånleende på läpparna förlorade jag mig i de tider som flytt. Väl framme gick jag en sväng för att kolla om mina gamla vattenhål var kvar, och det var dom; där fanns sportbaren där jag brukade sitta och låtsas vara intresserad av vad som visades på tv-skärmarna, där fanns kvarterskrogen där jag frotterade mig med stadens kulturelit och med en viss ansträngning avhöll mig från att stirra när någon kändis gjorde entré.

Efter en stunds botaniserande bland mina gamla favoritställen slog det mig hur många av dom som var barer. Bara några få av de ställen jag frekventerat serverar inte alkoholhaltiga drycker, och dom har jag inte besökt annat än på dagtid. Jag har aldrig haft för vana att supa på stan, men jag har haft en slags inverterad sekvens: i motsats till vad vanligt folk brukar göra så har jag gått ut på stan och grundat för att sedan festa till ordentligt hemma framför tv'n. Det fanns fördelar med det; det blev först och främst billigare, jag hann inte göra av med så hemskt mycket pengar innan det var dags att ta plats vid hemmabaren plus att risken för att jag gjorde bort mig offentligt var tämligen liten. Följaktligen har jag aldrig vaknat i en fyllecell eller i en fontän, eller upptäckt att plånboken var borta när jag vaknat på morgonen. Det finns nackdelar också, konsekvenserna av mitt drickande blev mindre och kom senare så det tog lång tid innan jag hittade rätt i livet.

Resan i övrigt blev bra, jag fick för mig att besöka en gammal bekant innan jag anträdde hemfärden (vilket var anledningen till att jag blev så sen). Han har brottats med cancer under en längre tid men har tagit sig igenom med flaggan i topp. Jag såg det tydligt på honom, han var visserligen mager och tärd, men han hade en inre varm glöd, en slags harmoni som man ibland ser hos folk som har fått livet tillbaka efter att ha gett det förlorat. Han har valt att fortsätta som vanligt men jag märkte att han uppskattar de små sakerna mer, han tar sig tid att leva. Han brukade vara den där personen som alltid var i farten, som aldrig riktigt hade tid att bara sitta ner och prata, men igår satt vi vid köksbordet och diskuterade ditten och datten tills klockan var alldeles för mycket, han var avslappnad och rofylld. Det är märkligt att det ska till något så drastiskt för att vi ska inse vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Ha en bra dag allihop!

heueh

häromdagen och jag vann: hela trettio kronor. Självklart bytte jag den mot en ny lott, jag tror det är hela vitsen med de där små vinsterna, dom kan ösa ut hur många sådana som helst och får ändå tillbaka pengarna eftersom man hela tiden köper nya lotter, tills pengarna är slut i alla fall. Spelbranschen är en ganska cynisk verksamhet, man tjänar stora pengar på människors svaghet och längtan efter ett bättre, rikare liv. Monetärt rikare i alla fall. Det skulle inte förvåna mig om det har lagts mer pengar på forskning kring hur man tjänar pengar på spel än det har på att utforska hur man hjälper människor att undvika att förlora hus och hem vid spelborden. Och i bakgrunden står pappa staten och gnuggar händerna. Nu har det lagts fram ett förslag att privatisera spelindustrin, tanken är att man inte kan få stopp på online-spelandet i alla fall; så man kan lika gärna tjäna lite skattepengar på det hela. Cyniskt, som sagt.

Jag har varit i alla de stora spelmetropolerna; Las Vegas, Reno, Atlantic City, Monte Carlo, Macao men jag har aldrig förlorat skjortan. Jag är ju väl medveten om min beroendepersonlighet så jag har aldrig haft något kreditkort med mig ner i spelhålorna, jag brukade ta med en summa kontanter som jag är beredd att förlora och när slantarna är slut så är kvällens nöjen slut. Att spela på de enarmade banditerna är faktiskt ett billigt nöje; sett till kostnad per timme i alla fall. De där maskinerna är programmerade att hålla penningförlusten per tidsenhet på en lagom nivå; precis när man har förlorat under en stund och börjar tröttna så vinner man lite lagom mycket, tillräckligt för att vilja fortsätta. Sedan har ju de amerikanska spelföretagen för vana att bjuda på drinkar, så länge man spelar är drickat gratis. Det där är himmelriket för en alkis, det är billigare att sitta och spela bort någon hundralapp vid en av de spelautomater som står på varenda bardisk är att betala för fyllan vid en vanlig bar.

Min son och jag fällde det där trädet i söndags, när det var omkull och uppsågat i kutsar åkte jag iväg på min resa och sonen lovade att ta hand om resterna. När jag inspekterade igår såg jag att han hade kört upp kutsarna (och bucklat till min nya fina skottkärra av bara farten) men riset låg kvar. Så jag frågade honom om det och fick en glasklar förklaring: hunden hade tröttnat och ville in och mysa framför tv'n. Självklart var det så. Hunden ville inte vara ute längre, jovisst. Nu råkar det ju förhålla sig så att sonen har ingen tv medans jag har en stor och fin en och en förskräcklig massa dvd'er så jag misstänker ändå att kanske, bara kanske, var det inte hunden som ville in och sitta framför tv'n. Men det är honom väl unt; han jobbar hårt och har inte mycket tid över för sig själv, så jag får väl se mellan fingrarna med att han stjäl sig en eftermiddag i lugn och ro en gång emellanåt.

Ha en fin dag!

AlkoDHyperD

Hooka två beroenden på en gång...yeah, nu ska vi se till att de super och spelar så de blir riktigt fast och kommer tillbaka...the american dream.
Snart kommer det väl finnas godisskålar i privattandläkarmottagningarnas väntrum. Allt för att säkra kundåterväxten ?

Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Sett det på nära håll i 3 år.
Folk som spelar bort hem hus och relationer...Det var riktigt mentalt tungt barjobb.
Och det är bevisat att de som arbetar i denna miljö (spelberoende)
trillar lättare dit på eget missbruk.

Sorry att jag snodde plats åt mitt inlägg i din tråd :)