Jag har länge läst här, några år tror jag.
Jag dricker själv inte alls, tidigare nog menväldigt sällan. Kunde vara länge utan utan att tänka på det. Min man mådde inte så bra, stress på många fronter lch plötsligt var han inne i dagligt alkoholbruk, trots att han inte var våldsam eller slocknade, och skötte nog jobbet. Vi tog verbalt ihop redigt några gånger, först då barnen inte lyssnade, men då inget hände tog jag varje gång upp saken trots barnen var på plats. Nu har det gått ettår sen han drack regelbundet.
Det känns jobbigt med tanke på barnen, att jag är den som oftast "tar till strid" trots det är min partner som dricker. Barnen kanske inte alltid ser hela mönstret. Jag för min del är oftast "nöjd" eftersom mina "anfall" får min partner att öppna ögonen och vara mer närvarandeför sina barn. Det får mej att tänka detändå "var värt bråket". Han har ändå alltid haft viljan och oftast varit en bra pappa. Det jobbigaste just nu är, som jag nog gissade i förväg, att han varit ett år utan och det året varit oerhört jobbig och vi fått hitta vardagen på nytt. Att ha en man som är mer närvarande pga att han inte dricker, eller lika icke-närvarande trots han inte dricker utan istället tänker bara på jobb, upplever jag tungt. Jag förstår att det inte bara är det att jag inte skulle gilla att han inte dricker, utan förändringen som tar sin tid att vänja sej vid.
Han tycker dessutom själv att det är fint han klarat det så bra. Men jag klarar inte av att berömma, för mej känns det som om allt kan börja från en öl igen. Första halvåret bråkade vi mycket om dethär, att han inte förstod att jag såg på honom som en tidsbomb, och hur tungt det var för mej att hålla andan, att tolka varje rörelse. Det fick ju mej att explodera regelbundet, och gör ännu fast inte lika illa. Men hur förklara det här för barn och andra. Barnen förstås, antar jag, är mera fundersamma över mina exploderanden än över sin pappa som inte dricker mer. Speciellt som han inte var aggressiv som full eller slocknade, bara frånvarandeoch väldigt fokuserad på när öppna nästa öl.
Just nu saknar jag mest att vi slutat se framåt, inte planerar gemensamt program. Många skulle nog säga vi är mycket tillsammans, men mer bara av vana eller pga vardagens måsten. Sällan så att vi skulle planera något i förväg och säga åt varann vi vill göra något med familjen eller jag och min man på tumis nån viss dag. Barnen är i skolåldern, och också detatt de börjar mer söka sej till egna grejer gör det lättareatt "släppa allt" fast jag ser att de allra hellst skulle vilja göra något tillsammans fast de inte är så bra på att delta i planeringen. Jag upplever ofta jag försöker planera gemensamt, men de andra inte engagerar ser, och jag vill ge upp. Min man upplever nog lika de gånger han är aktiv. Men tycker alltså att tidigare alkoholbruket och att han nu är utan ännu spökar i hela vårt förhållande. Har läst mycket här på alkoholhjälpen och många gånger känt igen mej, speciellt i det att aldrig vara på första plats, tack alla ni som delat med er. Just nu, trots alkofritt, upplever jag jag är på andra plats, första platsen fylls av "inte dricka alkohol". Är det någon som förstår?? Eller så går jobbet före eller något projekt. Känns ofta det inte kan vara familjen eller bara vi två. Eller är jag bara så skadad av de tidigare åren och kontrolleradet att jag inte hittar tillbaka till att njuta av livet?
Samtidigt tycker jag ett år är en kort tid, att jag gärna jobbar vidare. Men just idag, ikväll, inatt orkar jag inte med detta icke planerande. Att man inte kan säga "jag vill vara med dej". Att jag känner mej skyldig som krävt alkoholfritt, fast jag vet min man absolut står bakom sitt beslut. Han har testat att dricka och säger suget finns där direkt, att det fungerar rätt avskräckande.
Det blev lång text , men skönt att få tankar på papper.