Efter en lång period med problem relaterade till pojkvännens alkoholvanor har jag nu satt ner foten och sagt att jag inte vill fortsätta vara tillsammans om han inte tar tag i sina problem och slutar dricka. Jag har försökt hinta om det här innan men har aldrig riktigt vågat säga något rakt ut då han mått väldigt dåligt och 'behövt' alkoholen för att orka. Samtalet slutade i tårar från bådas sida och han sa att han verkligen inte kan tänka sig ett liv utan mig. Han säger nu att han verkligen vill sluta och att han ska ta tag i och lösa detta med detsamma. Jag är rörd och glad att han vill försöka men undrar nu vad jag kan göra för att hjälpa honom? Jag vet att han har en tuff vår framför sig på jobbet och massor med annat som kräver mycket av honom. Hur kan jag underlätta för honom för att ge honom de bästa förutsättningarna att lyckas? Finns någon som hjälpt en närstående att bli nykter och som lyckats med detta?

Bedrövadsambo

Att du ställt ultimatum är det enda rätta, och det viktigaste du kan göra för honom. Att ni kan prata om det öppet och ärligt är svinviktigt i framtiden. Det allra bästa är om han söker läkarhjälp, på vårdcentral eller beroendemottagning. Följ med honom dit. Ta en dag i taget, men var tydlig med vad som gäller. Han måste vara nykter om ni ska leva ihop. Skriv här och berätta hur det går!

Vinter999

Jag föreslog både beroendeklinik och kbt för att ta tag i problemen han har som får honom att dricka men han var inte positivt inställd. Han säger att han vill klara det på egen hand. Ska jag låta honom försöka eller är jag naiv som tror att man kan lyckas på egen hand?
Vi sågs inte igår (bor isär) men pratade i telefon och han sa att han inte hade druckit men sen när jag sa att jag tyckte det skulle bli jobbigt att sova själv så föreslog han att han skulle ta en taxi till mig. Han har bil.. Varför ta en taxi om man inte druckit?

Bedrövadsambo

Han måste vilja bli nykter själv. Det enda du kan göra är att säga var dina gränser går för att ni ska fortsätta vara ihop. Du skulle frågat honom "varför ska du ta taxi om du inte har druckit?"

Som anhörig eller partner till en som dricker är att man på något sätt med sitt beteende,eller sin kärlek kan hjälpa.
Att man om man når fram,eller räcker till eller argumenterar tillräckligt så ska alkoholisten få kraft.
Kraft att stå emot och kraft att vilja detta på samma sätt som du som anhörig vill det.
Säkert vill han det också,i sina svaga stunder eller för er skull eller sin egen.

Problemet som man som närstående ofta går in i är just detta medberoende som anhörigssidans inlägg ofta handlar om.
Vår vrede och vanmakt och våra tappra försök att stå ut eller hjälpa den vi älskar så mycket.

Det du måste inse är att det går inte.
Inget du gör kan påverka honom åt det håll du vill om han inte är redo,eller tar tag i sig själv.
Det du kan göra för att stå ut så länge som möjligt om det är det du vill,
eller hjälpa honom så mycket som möjligt det är att stå kvar i dig själv.
Ta reda på vad du vill,vilka gränser du vill sätta för er relation och för dig själv.

Ju mer du närmar dig honom,hans liv hans problem ju mer kommer du att tappa dig själv.
Håll huvudet så kallt du kan och försök att inse att du inte kan påverka hans val,hans lögner och hans drickande.

Däremot kan du ta dig en ordentlig titt i spegeln och fråga dig om du är beredd och villig till denna resa.
Som kommer att innebära störd själsfrid,lågt självförtroende och alltmer psykiskt dålig hälsa om du har otur.

Men om du kan klara att hålla dig själv intakt och hålla hans hand när du är beredd att göra det och på dina villkor.
Så önskar jag dig stort lycka til.
Du kommer förmodligen som vi andra att svaja mellan lycka och olycka.
Hopp och vanmakt.
Men bara du kan avgöra om det är värt det,ingen annan.