Jag har levt med alkohol sen jag föddes och sett missbruk och bruk på alla nivåer. Vet att jag har en alkoholistgen och är därför livrädd för att hamna där. Har under de senaste åren levt singelliv och det har blivit mer och mer partyn, tjejfester, krogen och andra aktiviteter och alltid med alkohol som givet inslag. Jag försöker hitta på alla möjliga ursäkter för att kunna vara med utan att dricka men det är skitsvårt. Nu när jag verkligen inser att alkohol mest är ångest och jag vill ändra mina mönster så möter jag patrull. Jag ser att folk tycker det är jobbigt, de tycker att de inte kan slappna av, de saknar mina galna infall och jag ifrågasätter hela samhällets acceptans för att folk tycker det är ok att bli korkade och förgiftade.
Vad upplever ni? Ska man orka vara " kärringen mot strömmen" eller ska man bara acceptera att ok då, jag tar väl ett glas då...?
eftersom jag aldrig umgåtts direkt som inte är partymänniskor har jag svårt att tänka mig att hitta " roligt umgänge" på annat håll. Har många vänner som inte dricker men ofta är de så pretto och ordentliga så jag får mindervärdeskomplex...