Hur kommer det sig att man "inte kan" dricka alkohol, ens en enda gång, om man är alkoholist och valt att sluta?
Jag menar hur fungerar beroendet på den punkten? Jag var rökare för flera år sedan och har vid ett par tillfällen, sedan jag slutade röka, feströkt men har ju inte fallit tillbaka i mitt fd cigarettberoende för det.
Vad är det som är så speciellt med alkoholen? Hoppas ni förstår frågan :-)
Det är många tankar som snurrar kring just alkohol nu när jag inte druckit. Försvinner suget helt någonsin eller går man omkring resten av livet och längtar? Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag längtar efter. Det var länge sedan alkoholen hade en positiv effekt för mig. Brukar bara bli trött och seg och inget mer. Hur kan man längta efter det? :-)

Jag fick lära mig av missbrukarvården en gång att jag fått en form av "defekt" i hjärnan som gör att den alltid kommer att ropa tyst efter giftet, att den vant sig att snabbt gå igång och vilja ha mer om den får känna av det igen. Ett spår hade körts upp. Så är det väl med allt som ger välbehag? Att cigaretterna inte triggar igång dig måste väl bero på att den teorin inte stämmer till 100%? Själv har jag slutat med tabletter som har liknande, ja värre, beroendeskapande effekt än a, men känner inget större sug efter dem. Kan ta en vid behov och sedan sluta. Ds gäller alkohol. Vad säger ni andra om detta?

Orkidé

Intressant Dionysa! Så den "defekten" får man i princip den dagen man blir missbrukare? Eller har man den från början? Är det kanske den "defekten" som man ibland säger är ärftlig? Jag tror, men vet inget om det, att man kan vara en "beroende-personlighet". Jag är övertygad om att ifall jag hade provat tyngre droger än alkohol så hade jag blivit narkoman. Jag är svag för "kickar". Så du kan dricka ibland utan att falla dit?

Ja, det lär ju finnas en ärftlighet i det där med missbrukarhjärna. Ramlar man dit och börjar missbruka, kanske blir beroende, så anses det vara väsentligt att undvika droger av alla de slag (gäller alltifrån överdriven träning till socker, sex, spel, etc, etc) och spec den drog man haft ett missbruk av. Rätta mig om jag har helt fel, Ikaros, m.fl!
I mitt fall har det som sagt gått rätt bra hittills. Kanske har jag något substitut? Kanske åker jag dit igen om jag råkar i kris? Får givetvis inte bli övermodig, alltid tänka mig för.

AlkoDHyperD

Om jag inte tar helt fel har ditt ökade alkoholbruk startat ganska sent och bestått av ganska mycket vin flera dager i veckan (hoppas jag inte blandar ihop personer nu). Det skulle kunna vara så att ditt beroende är mer psykiskt/beteenderelaterat är att det det blivit bestående förändringar i hjärnan.
Ju större mängder man dricker varje gång och ju yngre man var när man började intensivdricka desto mer spår sätter det i hjärnan i form av drogens mångfaldigt större välbehag i långtidsminnet samt färre dopaminreceptorer. Det kan ju även vara så att en person som från början har sämre dopaminupptagningsförmåga söker sig till kickar och kraftigare berusning och därmed ökad risk för beroende av olika slag.
Om ditt missbruk smugit sig på och du började dricka mer i t ex trettioårsåldern (har läst en del olika forskning som påvisar att risken ökar med varje år under 21 som man börjar berusningsdricka) är andelen vana högre än kemiskt beroende jämfört med om man redan som tonåring drack sig berusad ett par tre gånger i veckan.
Därmed är inte sagt att det skulle vara riskfritt att försöka dricka måttligt eftersom vanor lätt kommer tillbaka och det fanns en anledning att det eskalerade innan.

Orkidé

AlkoDHyperD, du skriver till Dionysa som har kommenterat mitt inlägg. Kanske det är mig du egentligen skriver till för du har rätt, jag håller mig till vin. Fast det kanske D också gjort/gör? :-) Tack iaf för ditt svar. Väldigt intressant. Mitt riktiga beroende startade i 25 års åldern men vart som värst mellan 30 till 35, sedan hittade jag "mitt sätt å dricka" och allt drama försvann men inte alkoholen. Jag lärde mig "tänka smart" när det gällde mitt drickande. Fick veta att ett par kollegor pratat med min chef om att de oroade sig för mitt drickande (har aldrig druckit på jobbet eller så). Min chef ville inte beblanda sig och jag blev bättre på att dölja. När jag läser här så kan jag känna att jag inte borde få skriva här, mitt missbruk är inte "tillräckligt". Jag behöver dock stöd.

AlkoDHyperD

Uppdelningen i olika typer av beroenden säger ingenting om problemets svårighetsgrad. Värdering eller bedömning av problem är onödigt. Tanken om kemiskt och/eller psykologiskt är egentligen bara intressant utifrån hur man kan förstå och behandla det.
Jag, som har ett tidigt alkoholmissbruk och inte är vardagsdrickare har mindre svårigheter i det dagliga livet när det gäller att vara nykter, men löper kanske större risk för stora konsekvenser om jag skulle trigga långtidsminnet med ett enda glas. En som sakta drukit sig till en vana kanske har svårare att bryta den men längre sträcka tills det blir katastrof om nykterheten bryts.
Man kanske kan ha nytta av att dela in olika typer av beroende för att hitta en modell för tillfrisknande som passar.
Så, tolka inte mitt inlägg som att jag tycker att vissa är mer berättigade till stöd eller skulle ha det mindre jobbigt än andra. Vi som vänder oss till det här forumet gör det av en anledning. Just nu kan jag skriva pretentiösa råd och analyser för att jag mår bra och är stadigt inne i mitt nyktra spår. Nästa sekund är det kris och då ropar jag på hjälp. Tack för att du deltar i den kollektiva kraftsamlingen mot ett heterogent men gemensamt problem, Orkidé!

jag debuterade sent och det har säkert underlättat när jag började moderera drickandet. Men – och det är viktigt – det finns en orsak till att jag började dricka, och den anledningen finns kvar, om än i annan form. A var en farlig kavaljer jag bjöd upp, hen ställde allt på sin spets, blev till en absolut gräns mellan liv och död. Jag glömmer aldrig varför jag tog hen till mig och jag har den största respekt för hen. Jag vill ju helst leva.

Orkidé

Väldigt bra skrivet AlkoDHyperD, du är så himla bra! <3 Inte enbart för vad du skriver utan för ATT du skriver och att du är så klok är ju en bonus :-) Jag har fallit tillbaka. Önskar man liksom kunde ha en egen sida här så att man kan gå in och peppa eller få pepp. När denna tråd blir inaktuell så har jag ju inte länge er till stöd :-( Å tack Dionysa för dina ord <3

Anders 48

Dina svar är sååå mycket balsam för själen. Du är så klok, besitter en sådan kunskap och livserfarenhet. Jag tar till mig varenda uns av vad du skriver. Det skall du veta. Jag förstår att du är en enorm tillgång i ditt jobb - där du hjälper andra människor. Jag hoppas bara att du inte hänger här som obetald terapeut - för det är du verkligen. Har du tid, ork, energi att även ge oss dina kloka tankar? Du bränner inte dig själv i båda ändar.....? I så fall - ta det lite lugnt här, för din egen skull...... MEN: Om du vill, orkar och känner att du vill skriva här - och komma med kloka, och ibland sanningens ord, så fortsätt för guds skull med det. Det känns som att du på alla sätt är en professionell terapeut som vi alla har MYCKET att lära av. Men det skall vara på dina villkor - helt dina egna. Inget annat. Du måste vara varsam med dig själv och dina problem - något som jag tycker att du är. Och om du räcker till för oss andra här så är det såååå oerhört uppskattat. Ville bara säga det. Du i första rummet.......

Orkidé

Ja, precis som jag skrev Anders 43, AlkoDHyperD är så himla bra och klok. Och som du skriver: "Du i första rummet". Man ska vara rädd om varandra!

AlkoDHyperD

Jag fastnar i saker och skriver verkligen inte av plikt utan för att jag brinner och överdriver allt jag går in i.
Kände ett tvång (sug?) att svara genast...
Nu blir det uppehåll tills ikväll, fullt upp.
Faktum är att jag får tillbaka lika mycket, både genom att läsa och skriva själv. Kanske hade jag inte lyckats hålla mig nykter dessa två månader om jag inte varit aktiv här. Eller så hindrar det mig från att släppa alkoholtankarna...
Vem vet. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte sabbar min kropp, hjärna och tillvaro genom att missbruka skrivande ?
Hade det inte varit här inne så hade det varit för mig själv. Och det är så mycket mer givande att kunna skriva för andras ögon!
Bloggen jag har är tyvärr väldigt tyst sedan flera månader tillbaka. Jag vill inte lämna ut allt med hänsyn till barn och anhöriga. Vilken tur jag har som kan använda det här forumet att skriva om de tyngsta och svåraste sakerna, de som betyder något.
Tack för att ni läser!❤

Skrivandet är det enda beroende jag själv tillåter fullt ut. Det skadar ingen. Jag hade en gång en skrivlärare som sa: "om du inte kan låta bli att skriva: skriv! Om du kan låta bli att skriva: låt bli! Att dessutom skriva om alkohol tror jag är att bra sätt att hålla a fysiskt borta. Viss funkar det så?!

AlkoDHyperD

Ibland tänker jag att det också är ett sätt att hålla sig kvar i det psykiska beroendet. Innan jag tagit återfall har jag märkt av att tankarna börjat kretsa kring alkohol och att jag även pratat mer om det. Kanske är även uttalandet och skrivandet en trigger för mig på något sätt. Egentligen skulle jag vilja glömma det helt och hållet och koncentrera mig på all annat i livet.
Samtidigt vet jag ju att jag provat den varianten i tjugo års tid, med viss framgång. Men bortträngningen lämnade mig försvarslös när det blev skarpt läge. De tre senaste återfallen har nog tyvärr tagit mig tillbaka till där jag var innan, så om det är klokt eller inte att påminna mig själv hela tiden vet jag inte. Hur som helst är jag ju nykter idag, imorgon, nästa vecka och troligtvis resten av sommaren. Sedan jag gick med i forumet har åtminstone inte suget ökat. Tankarna på hur missbruket såg ut i ungdomen och att det förmodligen är ett livslångt beroende är kanske nödvändiga.