Det är söndag och ångesten väckte mig tidigt......."The botten is nådd". Jag är en "max-person" det är full fart oavsett riktning. Det kan vara en ganska kul egenskap, som ett chockrosa får bland alla vita, men gränslösheten har ett högt pris. Jag har kämpat mot mitt alkoholmissbruk i 2,5 år. Under den tiden har jag haft många återfall, alla börjar med tanken "det kommer bli annorlunda idag".......men det blir det aldrig. Jag dricker tills det är slut eller att jag somnar och morgonen efter får mitt ångestfyllda, nyktra jag städa upp allt jag ställt till med. Kolla telefonen, kolla datorn.......paniken som infinner sig när man hittar förvirrade meddelanden till folk som man skickat.
Jag har varit medicinberoende i många år och tror själv att det varit ingången till mitt alkoholmissbruk. Jag drack i stort sett inte överhuvudtaget förrän jag var i mitten på trettioårs-åldern. Jag har alltid varit extremt skötsam. Men den förälskelsen min hjärna upplevde när den fick morfin första gången, var nåt jag började jaga. Avslappning, fri från smärta och högt humör. Och att sitta på en flott uteservering, snyggt klädd sippandes rosé är ju snudd på glamour.
Jag var i relation med en nekande alkoholist, och istället för att tjata började jag dricka i samma takt. Ett beteende jag tyvärr behöll när relationen tagit slut. Jag skulle säga att jag blev alkoholist på en sommar. En kväll kombinerade jag mina morfintabletter med ett stort alkoholintag. I mycket drama hamnade jag på akuten där läkaren var övertygad om att jag försökt begå självmord, med tanke på mängderna tabletter och vin. Då insåg jag mitt problem. Det var i juli 2014.
Sen dess har jag kämpat. Vunnit och förlorat. Har Antabus, men äter dem inte regelbundet.
Innan denna fredagen som gick, hade jag varit nykter i 2 mån. Mitt längsta är 6 mån.
Jag brukar dricka ensam, de flesta av mina vänner vet om mitt problem vilket omöjliggör öppet drickande, men igår drack jag på krogen och känslan av att ha gjort bort mig är hemsk.
Drickandet har BARA orsakat mig sorg de senaste åren, men ändå vill jag fly in i dimman emellanåt. Trodde aldrig att denna kampen skulle vara så svår.

Jag tycker att ditt brev är öppet och du har självinsikt vilket är en bra start! Det finns nog inget annat sätt än att bryta helt med alkoholen. Det är så lätt att dricka på känslor! Man kan fråga sig vad man flyr ifrån? Men nog borde vi bara värda något mer än att må så här?? Relationer som gått till spillo och otaliga bortkastade dagar när man varit bakis! Jag tänker att det finns ett självförakt som bara bygga på och mera dricker vi för att döva smärtan! Jag vill verkligen inte ha det så! Vill du? Det kan faktiskt gå riktigt illa! Stöttar dig gärna!

Fröken Lagom

Stort tack för ditt stöd, det betyder så mycket. Det var ett stort steg att skriva inlägget från början. Du har helt rätt i jag måste bryta helt med alkoholen, vilket jag tror jag gör efter varje återfall.....Min största skräck är att fördärva förhållandet till min familj, jag sviker ju dem varje gång. Mitt intag är nog en form av självskadebeteende, att jag utsätter mig för fara bortom min kontroll.
Men att ha hittat denna sida kommer nog göra en stor skillnad. Att få stöd, och själv få stötta när man kan.

LillPer

Toppen att du hittat hit, det är ett stort steg och det hjälper att skriva o läsa tillsammans om vår gemensamma kamp.
Jag blev väldigt rörd av ditt brev och som vanligt finns det delar i en berättelse man alltid känner igen eller som träffar precis mitt i prick vad man själv upplever eller gjort. Jag har själv en väldigt lång historia med eskalerande problem och ständigt såra någon nära mig för att sedan ta veckor att reparera hyfsat. Det är en märklig situation vi sätter oss i. Jag har också ett självskade betende och dricker väldigt ofta på starka känslor som då blir kraftigt överdrivna givetvis.Lugnet och känslan av att duga och vara bra har för mig varit en kombo jag fått så fort jag dricker.
Dagen efter?
Helvetes ångest hela dygnet.
Ganska lätt kan tyckas att vi bara ska ta bort detta ur våra liv, eller hur?
Stor kram till dig!
Du är på rätt väg nu.
Lp

Fröken Lagom

Jag har aldrig vågat mig iväg på någon form av gruppbehandling, men redan nu börjar jag inse hur mycket det betyder att få dela erfarenheter med andra som verkligen förstår. Jag är en empatisk person, men innan jag själv föll ner i alko-hålet kunde jag aldrig föreställa mig hur stark dragningskraft det hålet har, och hur ont det gör att både ta sig upp och falla ner.
Vi går tillsammans, så blir vägen mindre lång!
Kram tillbaka

Liten stor

Bra att du ventilerar här, verkar hjälpa många och är på väg att hjälpa mig.
Det här grejar vi!

Jag tänker att det är så lätt att hamna i skuld och skam och så dricker man för att döva smärtar. Jag tror de flesta av oss här inte tycker så speciellt bra om oss själva! Din familj tycker ju om dig oavsett Vad! Förlåt dig själv och ta den hjälp som finns att få! Vet att det är svårt! Jag stöttar dig gärna här! Och du! Du duger som du är! Kom ihåg det! Du kan förändra!

Fröken Lagom

Förlåtelse är så svårt, inte andra, men mig själv precis som du beskriver. Jag kan gissla mig själv som en medeltida munk när jag tycker att jag misslyckas. Jag får lite tårar i ögonen av dina ord och tar dem till hjärtat. Tack!

Fröken Lagom

Vaknade och mådde ok, men någonting sa mig att jag inte borde göra det och - BAM! så var ångesten där. Märkligt nog så kändes det nästan bra, så välbekant i all sin hemskhet. Visste ju varför jag hade ångest, det var ju på grund av mitt beteende i lördags. Är det månne därför jag väljer att dricka med ungefär åtta veckors mellanrum, för att ha en konkret anledning för ångest? Att ångesten blir lättare att acceptera när den har en konkret anledning? Jag vet inte, för jag har aldrig tänkt tanken innan.
Är det så att jag måste köra i diket för att sakta ner farten, för att jag aldrig lärt mig bromsa något i tid? (Symboliskt menat)
Jag vet att jag förra veckan kände ett behov av att "rasa ut" och när allt det hemska hände, först bussolyckan med skolbarn och sen terrorattacken, så kändes några glas vin inte som en stor grej. Men det ÄR en stor grej! För mig och mina närmaste.
Jag har så stora känslor och alla intryck tröttar ut mig, vinet släcker ner intrycken och det får mig att uppleva avslappning.
Men med sanningens ögon så ser det inte ut så. En i min familj sa "Du vill slappna av - men det blir kaos"

Jag har alltid haft ett stort behov av att fly från verkligheten. Som barn flydde jag in i fantasin och dagdrömmar (det gör jag fortfarande). Som vuxen finns det andra "krockkuddar" att ta till, som A. Det finns hälsosammare sätt att hantera verkligheten på, men inte enklare. Och ibland följer man minsta motstånds lag. Problemet är att när jag tagit återfall så tycker jag inte att jag är värd att må bra alls, varför jag skippar träning och andra bra vanor ett tag som ett slags straff.
Hade önskat att jag kunde konservera ångest i en burk och varje gång jag känner suget efter A. kunde jag öppna locket och sniffa på bakisångesten som en påminnelse om var jag inte vill vara.