I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

Annars har jag en sån gammal gul retro tee som det står SPOLA KRÖKEN på.
Den kan du få :D
Grymt snygg!

Och vi älskar dig tillbaks :)

AlkoDHyperD

Lyteskomik och sanning på samma gång ?
Jag har så härliga kompisar IRL. Inga tabubelagda ämnen, inga skämt kan vara för grova. Inget tåtassande. Grabbarna jag tränar med t ex är underbart och okunnigt naiva. Typ, en dunk i ryggen = ett halvårs terapi.
Förra året när jag uppgivet berättade om att jag haft en suparperiod för en av dem svarade han "inte så konstigt, du är ju sån, allt är ju extremt" och fortsatte "äh, skit i whiskyn nu o drick folköl som oss andra gamla gubbar" så jävla skönt. Bara sådär, liksom.
Brännvinsskämten kommer lite då och då. Det är liksom ingen issue.
Men när jag visar att det är allvar, eller behöver stöd, är det empati och uppbackning till 100%. Uteblir jag från kvällsträning en längre tid kommer meddelanden med frågor om hur det är.
Idrottsvärlden, så som jag känner den. Raka puckar och ärlighet. Ickedömande och livsbejakande.
Den där t-shirten skulle gjort succé om jag hade på mig den i det gänget, MM!?

AlkoDHyperD

Idag var jag hos min terapeut som jag känt i tio år och själv gått i behandling hos sedan hösten 2014. Man kan undra varför det behövs flera års terapi, är den då inte effektiv? Hur kan jag ha så svårt för att förändra beteenden, hur kan det vara så omöjligt för mig att praktisera det jag själv med stor framgång lär ut till patienter. Hur kan mina patienter efter tio samtal tacka för hjälpen och få vidare ut i livet med lätta steg och ro i sinnet medan jag själv gång på gång hamnar i nya svårigheter eller saboterar för mig själv?
Någon sa, när jag uttryckte min frustration över hur små förändringar jag åstadkommit jämfört med tiden i terapi, att "Du har haft de här problemen i över fyrtio år, de har genomsyrat ditt liv och de är väldigt komplexa och införlivade i dig. Två år är väldigt kort tid i det sammanhanget." Men jag är otålig! utbrast jag. "Ja, det är ju en del av det hela, otåligheten och de ständigt pågående felsökningarna av dig själv"
Det är som att skala en lök. En väldigt stor och hal lök. Och varje samtal har varit värdefullt.
Idag berättade jag om alla val jag gjort den senaste månaden och hur nöjd jag är över dem. Vi kunde konstatera att jag tränat upp förmågan - med medicinens hjälp - att stanna upp och lyfta blicken för ta sikte på det jag värderar. När hjärnan fungerar är jag trygg i mina val och mina beteenden. Förändringen är påtaglig både för mig själv och omgivningen. Jag trivs med mig själv. Förstår mig själv. Kanske kan det räcka så. Men det finns en rädsla. För mig själv.
Idag sa jag att jag vet att det som egentligen är det största hotet är alkoholen. Att jag känner mig nöjd och trygg för det mesta men det finns en svag länk.
Den svaga länken är som en pytteliten spricka i ett i övrigt robust betongbygge. Sätt en aldrig så liten dynamitladdning där så sprängs hela skiten. Innan vi avslutar vill jag hitta sprickan och täppa till den. Desarmera dynamitladdningen. Den svaga länken är när jag får "hjärnsläpp" och frikopplar mig själv till allt som är viktigt och värdefullt i livet, alla relationer, när jag ställer mig utanför alla lagar och normer. När orden "åt helvete med allt" vrålas i min hjärna.
Vi påbörjar ett arbete med detta som en början på avslut av terapin.
När jag sökte hjälp var det för att barnen påverkades av min impulsivitet och mina aggressionsutbrott och att jag höll på att köra mig själv i botten både psykiskt och fysiskt. Kroppen slets ut av all överdriven träning och oförmåga att vila, psyket höll på att stressas till utmattning, jag sov inte många timmar per natt och kunde inte varva ner. Jag hittade aldrig balans, ville inte ha balans, skydde ordet lagom som pesten och utsatte mig för risker. Allt eller inget, men helst allt.
Brakade ihop en dag. Kunde inte fokusera på patientsamtal, kunde inte skriva på tangentbordet för händerna skakade (inte av abstinens eller alkohol, kan tilläggas).
Samtalen utgick från min önskan att hantera ilska och att kunna varva ner. Jag fick frågan vad som händer om jag stannar upp. På den frågan svarade jag med ett 60 sidor långt brev där jag berättade min historia för första gången sedan jag stängde dörren och vände det livet ryggen. Terapeuten sa efter att ha läst att jag nog behöver några fler samtal...många fler blev det.
Och jag började periodsupa. Som om jag ville återuppleva min historia för att den skulle bli verklig för mig.
Nu har jag gjort det. Den är verklig. Den pågår fortfarande. Inte nu, nu är jag nykter. Jag har inga problem med att vara nykter. Gillar att vara nykter. Men det händer att jag plötsligt bara vänder ryggen åt allt. Dricker sprit i veckor.
Vi utforskade "hjärnsläppet". När händer det? Där blev det svårt eftersom de situationer jag kunde komma på var de då jag hade kontakt med logiken och därför kunnat göra bra val. Hjärnsläppet gick inte att utforska den här gången. Men det kommer. Tälamod var det, ja.
Svaret finns någonstans och jag ska hitta det. Det handlar om att se mig själv som värdefull av egen kraft. Vara lika omsorgsfull mot mig själv som mot andra. Vilja skydda mitt eget liv. Förstå att jag inte är odödlig. Jag står inte över naturlagarna. Min kropp är mänsklig och sårbar och det spelar roll om jag lever eller inte. När jag får hjärnsläpp skiter jag i det.

Gladare - Tröt…

Du har gjort stort intryck på mig med dina inlägg till mig och många andra medmänniskor i dessa forum. Det visar också ditt hjärta, engagemang för medmänniskor, samhället och framförallt familj. Men samtidigt kamp då man börjar vackla för att fullfölja sina mål med alkoholen. Det jag spontant blev nyfiken på när jag läste din tråd var -När får du tid för bara dig själv? Vad brinner du då för och vad får dig att brinna av energi entusiasm och glädje och ingen annan människa är involverad. Efter många års eget politiskt engagemang ställde jag mig själv till slut frågan om det var tillräckligt kul med alla dessa speciella politiska gemenskaper, nomineringsmöten, förhandlingar och kompromisser. Det är en tuff miljö som är svår att sätta sig in i om man inte varit i den. Det är också en tuff miljö om man också går in helhjärtat och passionerat i detta. Jag valde att lägga av. Jag beundrar dig och andra politiskt engagerade för ert engagemang men fortfarande nyfiken när finns det bara tid för dig.

Skriver det av hjärtat och i bästa välmening med omtanke.

Trött och lite gladare

AlkoDHyperD

När jag simmar i sjön eller i bassängen, när jag cyklar långa utomhuspass, när jag springer i skogen. När jag träffar träningskompisar och arbetskompisar. Jag brinner för väldigt mycket och jag älskar livet. 90% av tiden är jag full av livsglädje. När jag gör någonting som intresserar mig är jag här och nu. Jag ger mig själv massor av möjligheter till glädje. Igår hade jag förmiddagen vikt för politiskt möte och eftermiddagen, innan barnen kom från skolan, var jag ute och cyklade 7 mil i vårsolen. Stillhet i hjärnan och styrka i kroppen. Livet när det är som bäst. Sedan tog jag en kopp kaffe och en snus, satt på altanen och njöt. Därefter lagade jag middag med musiken på högsta volym. På kvällen simmade jag en timme och låg i bastun en lång stund efteråt. Mör, varm och trött låg jag sedan och läste för min yngsta son, kliade yngsta dottern på ryggen innan hon somnade, njöt av att ligga nära den lilla varma kroppen.
Jag får så mycket mer än jag ger. Av vänner, barnen, träningen.
Kanske har jag mycket mer energi än man kallar normalt. Jag är på och av. Kan plötsligt bara stänga av och lägga mig, helt slut, för att sedan gå igång igen. Innan jag fick medicin för ADHD kände jag inte tröttheten och varvade upp tills jag bröt ihop.
Men, jag är väldigt snabb när jag väl gör något, därför får jag utrymme för att "maska". Politiska dokument kan läsas in på plats eller fem minuter innan, administration på jobbet gör jag med vänsterhanden. Så det blir tid över eftersom jag inte har ambitioner på att göra mer än jag måste och väljer att gå all in bara när det verkligen är något jag brinner för.

Gladare - Tröt…

Underbar läsning och den lust du beskriver det med, det gav mig en härlig kontrast.. Jag har alltid haft svårt med den fysiska motionen men älskar naturen på olika sätt. Ser projekt framför mig med skogsarbete och en rolig bil som jag tidigare helt lagt åt sidan tidigare då det inte på något sätt är förenligt med alkohol. Soffan blev alternativet. Tack för din bild som du delade med dig. Du fortsätter att inspirera. Godnatt!

Lärarinnan

Fastnade i den här tråden. Ej hunnit läsa allt, men det ska jag verkligen.
Har börjat fundera om det är något sådant som adhd för mig också. Känner igen så oerhört mycket och kan
inte begripa varför jag straffar min kropp som jag gör med drickandet. Blir fullständigt gränslös. Utsätter mig för enorma risker.
Älskar mitt nyktra liv, men det är som en självuppfyllande profetia att få sabba till det.

Idag är en nykter dag.

Lärarinnan

handlar inte bara om alkohol, utan om träning, mat, godis, relationer. Så fort jag känner att det är bra, så skapar jag kaos av allt. Förstör och
straffar min kropp. Så tröttsamt.

AlkoDHyperD

Sitter i sonens rum och lyssnar på musik. Han är inte hemma så jag passar på att använda den gigantiska musikanläggningen och låta mig uppslukas av ljudet från tung rock och fet bas.
Noterar att ölflaken bakom byrån inte nallats på i överkant, bra, han är måttlig. Samma enlitersflaska med whisky som jag såg för ett par månader sedan står där också. Oöppnad. Bra, tänker jag först. Fan, tänker jag sedan.
Jag s-k-a inte, k-a-n inte ha sprit i huset. Vi har aldrig sprit i huset. Det, och att vi bor 15 km från systemet, är min broms, min buffert. Jag måste köpa och planera om jag ska dricka. Och den startsträckan har räddat mig hundra gånger.
Jag kunde lita på min heder förut. När jag är mig själv skulle jag aldrig stjäla sprit från min egen son. Men frågan är, kan jag lita på min heder nu? Idag kan jag sitta här, en meter från whiskyflaskan, mineralvatten i glaset, snusdosan och chipsskålen bredvid mig. Lugn och välbefinnande i kroppen efter ett härligt långpass. Idag är jag säker i min nykterhet.
Frågan är, vad bör jag göra nu? Ska jag be honom gömma flaskan? Låsa in den någonstans? Vill jag skrämma honom genom att avslöja min osäkerhet, göra honom orolig för hur svårt mitt beroende är.
Han var ju inte född när jag var som värst. Han vet, för jag har sagt åt honom att jag inte kan hantera sprit, men blir det för verkligt för honom om jag talar om att han inte ens kan ha sitt rum ifred om jag skulle få ett infall?
Det vill mycket till för att jag ska öppna den flaskan. Eller väldigt lite. Det kan ske på en sekund.
Får fundera på detta.

Gladare - Tröt…

Tror din son gärna hjälper dig med detta dilemma. Det är kanske så att det inte är osäkerhet du blottar utan snarare säkerhet. Dvs jag är trygg i min nykterhet men för att vara 100 procent säker i denna så hade jag helst inte velat haft någon för mig känd alkohol hemma.

Jag hade nog kunnat be min vuxna dotter om samma sak och fått massor med hjärtan tillbaka. (Kommunicerar mest via Messenger ?) Jag fick ett dilemma igår en anhörig kom hem från semester och hade tagit med sig riktigt god alkoholhaltig dricka som en gåva och tack för hjälp till mig. Det placerades i bagageutrymmet i partnerns bil och partnern informerades. Jag hade egentligen varit bäst tillfreds om det hade varit inlåst i ett skåp i mitt hem med något kombinationslås där jag inte kan koden. Vill att min partner skall kunna konsumera oavsett mitt dilemma. Litar dock inte på min heder när det gäller lätt tillgänglig sprit i närheten och om jag råkar hamna i obalans. Min heder låter mig iallafall inte göra inbrott i eget hem, än så länge ? Själv skall jag strax göra mitt fjärde "chaufförsuppdrag" stärkt av citron te med en halv citron och en matsked honung. Ha en skön kväll

Sige

efter att han läst din tråd. Dina dagar, i ett för mig rasande tempo med otaliga problem att lösa gör mig helt matt. Mitt eget liv, utifrån sett lugnt och tryggt, mina problem känns futtiga i jämförelse. Lik förbannat problem som måste lösas. Min hjärna är trött och trög, orkar inte ta tag I något, fattar inga beslut, skvalpar viljelöst omkring. Önskar jag hade ett uns av din energi.
Ha en bra dag!

AlkoDHyperD

Finner mig själv åter finkamma nätet efter bevis på att alkoholism är livslång, att man kan vara beroende trots långa perioder utan önskan om att dricka, att varje återfall kommer att vara värre än det senaste. Varför gör jag så?
Om det nu, tvärt emot all logik, skulle visa sig att min ungdoms svåra alkoholism kan "läka ut", att mina tre långa och tunga återfall de sista två åren bara varit uttryck för min allt-eller-inget peronlighet. Vad skulle jag göra med den kunskapen?
Ta ett nytt aterfall? Knappast en lockande tanke. Eller, är den det?
Är jag så jävla korkad att jag redan nu planerar att supa skallen av mig så fort sommaren är över? Eller ännu tidigare? Redan efter träningslägret om två veckor? En liten helgfylla för att passa på innan hegerna är uppbokade med tävlingar. Fan tro't. Jag kan faktiskt se mig själv göra det och sedan strunta i allt annat och bara fortsätta. Sabba allt.
Och det jävligaste med den tanken är att jag MÅR SÅ BRA NU!
Ok. Säger till mig själv här och nu, du behöver inga mer bevis. Under tio års tid var du i sista stadiet av alkoholism enligt alla "modeller". Spelar ingen roll om det varit en platå med hyfsad kontroll i tjugo år. För jag ramlade tillbaka igen även om det tog tid och nu har mönstret ändrats, jag kan inte backa bandet och radera de sista två åren. Det är allvar. Att söka bevis på motsatsen är bara ytterligare ett bevis på ett redan vedertaget faktum. Behöver du sätta in dig själv i ett fack, ok, gör så. Beroende, kronisk, svårtighetsgrad hög, periodisk.
Det positiva är iallafql att jag aldrig lurar mig själv att tro jag kan ta ett glas vin, för det vwrken kan eller vill jag göra.
Synd att man inte kan bli portad från systembolaget. Då skulle jag i dessa stunder av klarsynthet kunna göra det och sedan, när fan far i mig, kunna bli hindrad genom ett högt larm så,fort jag går över tröskeln till gröna skylten.
Idag vill jag inte. Inte imorgon heller. Inte nästa vecka. Jag är nykter och ska så förbli

att porta dig själv från bolaget AlkoDHyperD. Det jag menar är att om någon annan portar dig, så är det någon annan som bestämmer att du inte får dricka. Det är mycket tryggare om du fortsätter att vara övertygad om att du INTE KAN dricka. Då är du automatiskt portad från alla möjligheter till A-intag.

Fortsätt att jobba på att ditt sunda förnuft och intelligens (som du har mycket av) ska ha kommandot över beroendecentrat i hjärnan. Fortsätt att tro på dig själv, och var hoppfull. Du fixar det här.

Ha en bra söndag AlkoDHyperD

AlkoDHyperD

Jag har ju levt i en illusion de senaste 18 åren. För varje år i den för mig relativa normaliteten har illusionen blivit mer sann. Tillfälliga blackouts, sporadiskt helgdrickande, enstaka fylleslag har under åren jämförts med vad jag tänkte mig "riktig" alkoholism - alltså sådan jag var mellan 17-27. Jag vet ju att det hållit så länge på grund av rigid kontroll, aldrig köpa hem mer än det som går åt, allt seriösare träningsambitioner, ammande och födande av fyra barn som gett långa nykterheter. I bakhuvudet har jag alltid vetat att jag inte kan hantera sprit och därför inte haft det hemma. Men eftersom jag har dubbeldiagnos (eller trippel) har jag tänkt att jag nog aldrig var alkoholist på riktigt utan bara självmedicinerade och nu när jag mår bättre kan jag dricka som vem som helst. Vilket har fungerat rätt ofta, med de begränsningar jag satt upp (egentligen utan att tänka så mycket på det).
Faktum är att det är efter återfallen jag börjat få sug på ett mer beroendelikt sätt. Och det får mig att inse en sak jag inte tänkt så mycket på mer än frågat mig själv vad det är som hänt med hjärnan efter så många år utan att reflektera så mycket på att dricka eller inte ur beroendesynpunkt utan mer utifrån vad jag ska göra nästa dag och om det finns tillfälle.
Varje återfall har föregåtts av småskaligt drickande ett tag. Oftare och oftare för att sluta med sprit från fm till kväll åtta dagar av tio (förrförra påsken), nästan nykter sommar, varje eller varannan helg hela hösten och sedan julhelgerna drygt två veckor i samma mönster som det första. Andra gången drack jag mer än jag gjort på 25 år de sista dagarna och hade blackouts. Fick en tankeställare och dessutom ADHD-medicin som lugnade rastlösheten och höll mig helt nykter i ett år. Och nu senast höll jag på att dricka ihjäl mig och överträdde många gränser. Körde bil med tre promille, tränade innan jag blivit nykter, halsade sprit i bilen på väg hem från träningen, körde bil till och var ordförande för ett kvällsmöte efter att ha hällt i mig en kvarting, drack betydligt mer och under längre tid än jag planerat och tog en återställare på morgonen sista dagen, som dessutom fick fasas ut av rädsla för svår abstinens. Och visst var jag darrig på jobbet de sista veckorna, dock inte minsta bakis som illamående eller huvudvärk. Kan tillägga att jag även blandat med olika läkemedel, både för att öka ruset men även för att minska abstinensen och komma igång på morgonen.
Och det är ju självklart så att beroendehjärnan som legat i halvdvala två decennier nu är klarvaken! Det är så overkligt fast ändå inget nytt. Just detta att det inte försvinner efter så lång tid utan tar vid nästan där det slutade (livet ser helt annorlunda ut nu så riktigt så illa skulle det nog inte kunna "ta vid" men väl sluta om jag inte förstår allvaret.
För om jag fortsätter rycka på axlarna och tänka, ok, jag är periodare, än sen, om jag super till någon vecka i halvåret och lever resten av tiden nykter är det väl ingen issue. Allt jag gör eskalerar i raketfart. Fullkomligt exploderar. Så om jag tittar på mönstret från de tre nämnda återfallen...vad skulle nästa kunna innebära?
Men en gång bara, en kvarting och sedan inte mer? Eller hur? Funkar ju skitbra ett tag. Och inte kommer suget minska direkt. Vill jag tänka på nästa möjlighet att dricka varje dag? Nej.
När man kan sniffa på handspriten på jobbet och känna sig alldeles salig av lukten, nja, då är nog suget ganska lättriggat.

Jag skriver i din tråd, mitt liv har förändrats extremt under de sista veckorna och det känns inte relevant att skriva i min egen tråd.
Jag läser inte så mycket här längre, men din tråd, din person, det känns så bekant på något sätt, en del har vi antagligen gemensamt, vem vet.

Förut skrev du väldigt mycket om det att ditt drickande var kontrollerat. Att du planerade och hade koll. Vad vi är duktiga på att lura oss själva. Det framkommer inte av ditt sista inlägg längre. "Körde bil med tre promille, tränade innan jag blivit nykter, halsade sprit i bilen på väg ..." Hårda ord kanske, men det är inte ett kontrollerat drickande. Du utsätter dig själv för fara. Onödigt.

Jag kollade på min app idag, jag har inte gjort det på länge. 128 nyktra dagar och jag är inte periodare, jag drack hela tiden, de sista 10 åren. Nu vet jag att jag inte kommer att fortsätta. Jag är 40, vältränad (tränar varje dag), BMI på 19 och det visar sig att jag är sjuk. Mer än jag trodde och inte på grund av alkoholen. Det är an tankeställare. Jag kommer inte att dö under närmaste 5 år kanske, men mitt livslängd är förkortad, betydligt. Man blir häpen, förvånad, ställd? Vad ska jag göra med resten av livet? Kommer det inte att vara för evigt? Shit. Jag som trodde att jag blir 90. Shit.
Jag tänker och analyserar och vet att jag vill leva långsammare och för mig själv. Då kan jag ge mer för andra, men jag vill fokusera på mig själv. Njuta av mig själv. Och jag vill definitivt inte dricka mer. Det känns liksom inte relevant just nu, det känns som ett icke problem.

Du lever snabbt. Hemskt snabbt och det mest sorgliga är att du kan inte dra ner på tempot, för att du har barn och en man som inte orkar. Jag skulle nästan vilja skicka dig någonstans, där din familj kan inte nå dig :) Bara några dagar. Intensiv träning har med stressen att göra, hjälper så klart, men höjer aktiviteten i sympatiska nervsystemet, höjer det allmänna tempot. Så klart, ADHD... Jag vet inte, om diagnosen hjälper i någonting. Jag har extremt mycket energi, hinner göra dubbelt så mycket som andra, är också rastlös, kanske borde få en diagnos också, ha ha.
Hur kontrollerar man ett energiflöde? Finns det någon bra sätt?

AlkoDHyperD

Jag har helt enkelt analyserat sönder betydelsen av okontrollerat drickande på samma sätt som jag analyserat sönder alla definitioner på alkoholberoende. Okontrollerat, ser då framför mig hur man utan att kunna hejda sig dricker allt som finns i närheten. Och säger till mig själv, nä, så gör ju inte jag. Jag bestämmer ju mig för att dricka en viss mängd på viss tid (även om det är väldigt mycket mer än måttligt) och kan spara en halv vodkaflaska till nästa dag när jag känner mig tillräckligt berusad. För att kunna fortsätta, för att inte få baksmälla, för att inte missbruket ska få konsekvenser som bevisar att jag är alkoholist för då måste jag ju sluta för gott.
Konsekvenser, ja. Bilkörning. Passerade en gräns senaste perioden. Trots att jag visste att jag skulle köra bil senare på kvällen drack jag ändå. För jag kunde inte låta bli, kunde inte vänta tills det blev tillfälle. Sket i det helt enkelt. Just då sket jag i alla risker. Kände mig inte full. Bara lagom avtrubbad. Sista två veckorna spelade det ingen roll vad jag skulle göra på kvällen eller nästa dag. Inbillade mig själv att allt var som vanligt, jag var som vanligt fast lugnare. Lögnen bekräftades genom att ingen sa något, ingen tycktes märka att jag druckit. Varken då eller i efterhand. Inte förrän jag berättade det för maken sista dagen.
Beroendegrejen sönderanalyserades genom att jag inte behöver alkohol i vardagen. (Nä, för jag är periodare och orkar inte vara packad dag ut och dag in...och vill inte dricka om jag inte blir tillräckligt påverkad)
Återställargrejen analyseras sönder eftersom jag inte dricker för att komma igång på morgonen, jag mår ju inte särskilt dåligt, bara lite skakig och svag. Fast börjar nästa dag så fort det är möjligt. Lägger träningspassen tidigt för att sedan kunna börja dricka direkt efter jobbet, innan jag lagar middag. Och har ju concerta, nikotin och kaffe nu som kickar igång mig på morgonen.
Återfallet i julas kommer jag ihåg en morgon i bilen till jobbet, var så paranoid och darrig att jag fann mig själv treva i väskan och fiska upp några atarax. Såg mig själv utifrån när jag slängde i mig dem och tänkte, Fan, det här är inte bra.
Det är chockande och nytt. För det här beteendet har funnits i två år och eskalerat för varje gång. Jag har inte smält det ännu, eller är i någon slags klarsynt förnekelse. Vet hur det är, samtidigt som jag gör allt för att motbevisa och blunda för faktum.
När jag sätter ord på det och sedan läser vad jag skrivit, den nakna brutala sanningen, blir det verkligt. Och jag kanske behöver sörja lite också. Trots att jsg inte behöver dricka socialt, eller behöver alkohol i vardagen. Att mista den tillflyktsorten som jag haft, den där sista utvägen när allt känns oöverstigligt och jag bara vill försvinna in i mig själv en stund. Kanske är det den jag är så rädd att förlora när jag försöker förminska problemet med att "ha en period då och då".

AlkoDHyperD

En upplevelse av att inte bli förstådd, inte få kontakt, missförstås för att vilja illa och den självpåtagna skulden. En hög sensitivitet för stämning, det outtalade missnöjet, tankar om att det måste vara mitt fel när någon signalerar negativa känslor.
Jag tvingades utveckla känselspröt för stämningsläge och snabb analytisk förmåga för att kunna bete mig rätt, göra rätt, röra mig rätt, ha rätt minspel, säga rätt saker. Min mamma var oförutsägbar till humöret och verkligheten blev ofta väldigt bisarr. Som barn lägger man skulden på sig själv. Förvirring och rädsla. Känslor sprungna ur oförutsägbarheten.
I min nuvarande så kallade relation retraumatiseras jag gång på gång genom tystnaden och bristen på känslomässig kontakt. Allt jag gör och säger kan tolkas som anklagelser hos en person vars upplevelser av värdelöshet och misslyckande är cementerade.
Jag förstår att roten till min alkoholism är samma som triggern till återfall. "To hell with it! Ingenting jag gör når fram ingenting förändras och jag är låst, isolerad genom bristen på adekvat spegling."
I helgen ska jag tala om för honom att jag vill skiljas. Plötsligt märker jag obehaget i kroppen. Jag vet inte hur jag ska närma mig ämnet, jag vet inte hur jsg ska säga det RÄTT. Och reaktionen från honom kommer att vara fullkomlig tystnad och tillbakadragande. Där har jag svaret på min känsla. Han kommer inte ge respons ens när jag släpper bomben. Och min tolkning är att jag är så oviktig för honom att jag inte ens är värd att strida för. Vet stt sanningen snarare är hans totala brist på handlingskraft och hans uppgivenhet. Men ändå. Obehag i kroppen och direkt en tanke - jsg måste tala om stt jag vill skiljas, för jag kommar fortsätta dricka så länge jsg lever i tystnaden. Och för stt klara av det måste jag ha sprit! Fan. Nej! Jo!
Det är värt ett återfall för att komma ur det här. Nej, ingenting är värt ett återfall.

Finns nog inte RÄTT sätt att säga att jag vill skiljas, så jag tycker inte du ska lägga så mycket mera krut på att fundera över det.
Att han är uppgiven och avstängd, av sig själv, vet du också. Du längtar efter reaktion från honom men förväntar att det blir noll. Och? Du verkar ju redan att han inte visar reaktioner som respondenter med dig. Det är bland annat därför du vill lämna. Allt det där vet du redan, du sörjer och kommer till beslut. Du behöver INTE alkohol för att fixa det här, det är som du försöker lura dig själv! Tänk ut praktiska lösningar nu istället, har jag förstått det rätt så är det ändå på dig den bördan kommer att falla.
Vem ska bo var och hur ska barnen bo, ekonomi och så vidare? Klura på det nu och presentera sen paketet för mannen. Svart humor vore väl att skriva ner allt och lägga pappret i ett påskägg som han får imorgon?
Nä ADHD, kära du ❤kick it on!! Det blir bara svammel och galet om du blandar upp den här situationen med sprit. Använd dina tillgångar smart nu, var logisk när du löser hjärtats bekymmer! Jag tycker du är strong som lyssnar inåt och tar hand om det som kommer fram. Du använder uttrycket självmedkänsla, var nu snäll, varm och klok med dig själv!
Stor kram från H ?

ihop med en person som har otrygg anknytningsmönster och adhd, alkoholism och kanske lite till ;) är känslomässigt svårt. Man har inte så många val, så många möjligheter. Förstå mig rätt: det är absolut ingenting emot dig. Jag gillar din personlighet, älskar din inställning till livet.
Men jag skulle aldrig klara av att var gift varken med dig eller med mig själv, ha ha. Fast med mig själv måste jag stå ut så länge ;)
Jag menar att din man är ihop med dig. Han dras med dina känslomässiga stormar, energi sprutar, du är uppe, nere, ibland även i mitten, din personlighet är stark, färgglad, tydlig, du är överallt, det är inte en ström, en älv, du är en vattenfall.
Ja, hur länge en lagom normal människa klarar av det? Om han älskar dig vet jag inte, men antagligen det ända sättet för honom att överleva, klara sig och inte drunkna var att stänga av känslor. För att jag misstänker, att det är nu som du är klokare än förut, inte tidigare :)
Dvs. kanske förut var det inte möjligt att prata med dig lika enkelt som idag. Du var kanske en aning mer kaotisk.
Och du behöver en stabil, men känslomässigt öppen person, som vill spegla, lyssna, krama, finnas med, som har möjlighet att känna samma som du, men istället för att stänga av känslor för att skydda sig själv, kan öppna dem och lära dig att reglera känslorna. De är inte många, men de finns.

"Och reaktionen från honom kommer att vara fullkomlig tystnad och tillbakadragande. Där har jag svaret på min känsla. Han kommer inte ge respons ens när jag släpper bomben." : Jag ser: ambivalent anknytningsmönster. Kan vara sant. Behöver inte vara sant. Han mår kanske för dåligt för att kämpa om dig, det är absolut inte någons fel. Allt kretsar kring "ambivalenta" barnets känslor, vi är små, egocentriska varelser. Samtidigt som vi försöker ge oss själva till andra så att vi tappar andan. Samtidigt som vi känner dåligt samvete att vi inte ger tillräckligt mycket. Var ligger sanningen? Finns det en sanning?