Jag lever sen ett år tillbaka med en helt fantastisk man. Han är inkännande, empatisk, intelligent, kreativ, handlingskraftig, i kontakt med sitt känsloliv, humoristisk, social, öm, tuff, mjuk....ja, jag kan fortsätta, men kort sagt har han allt jag vill ha i en man. Nu ligger han inlagd på en sluten avdelning p.g.a. delirium tremens.
Hans alkoholproblem började för c:a 20 år sen när han kom hem efter utlandstjänst inom försvaret. Han fick ingen hjälp att bearbeta de hemska saker han hade upplevt där, så han tog till flaskan. Efter en tid hamnade han på behandlingshem, kom på rätt köl, slutade i försvaret och sadlade om. Det gick bra för honom.
När vi blev ihop drack han vin till maten ibland. Starköl om vi gick ut på restaurang. Han "hade kontroll", och sa att han ville inte leva ett liv där han aldrig kunde unna sig nåt gott att dricka, och nåt att slappna av med. Det funkade. Tills i höstas när han sa upp sig från ett jobb där han var mer utnyttjad än nyttjad, och inte fick fria händer att utföra allt det fantastiska han faktiskt hade kunnat utföra. Vi flyttade en bra bit ut på landet, jag fick ett jobb efter flera års sjukskrivning. Ett jobb jag inte hade mycket erfarenhet av och var nervös för mest varje dag de första månaderna. Han stöttade mig i allt, gav mig idéer och förslag, planerade tillsammans med mig, hjälpte mig med ledarskap - allt. Men han var inte i händelsernas centrum, och inte aktiv på det sätt han behöver vara för att må bra. Utan körkort satt han här i stugan medan jag var på jobbet. Skötte huset och så, men blev väl ganska understimulerad och kände sig säkert inte "nyttig". När jag pratade med honom om det sa han att det inte var någon fara, men....det var det nog. Han har också upplevt en förlust av ett (vuxet) barn under tiden vi har varit tillsammans.
Jag tror det var allt detta som ledde till att drickandet eskalerade med början för ett halvår sen. Det märktes sällan på honom att han drack. Han har hög toleransnivå, och förblir fokuserad, koncentrerad, trevlig och social även med en hel del sprit i kroppen. När han ibland på helgen söp till lite extra var det som märktes att han blev ostadig. Och lite extra känslosam.
Men jag började bli orolig efter ett par, tre månader, för han drack mer och mer. Det gick mycket pengar, och jag kände mig orolig för hans hälsa. Jag pratade med honom om det ibland, men han snackade bort det. Till saken hör att han är väldigt stark och bestämd i allt han säger, och förbaskat bra på att argumentera. Han har dessutom många erfarenheter som jag inte har. Och jag har lätt för att känna mig "liten och dum".
För en dryg vecka sen slutade han tvärt att dricka. Jag visste ingenting. Trodde att kräkningarna och svettningarna berodde på magsjuka. Men efter drygt ett dygn berättade han att han hade bestämt sig för att nu hade han tagit sin sista sup, och att det förmodligen var därför han var dålig. Sen kröp det fram att han hade börjat få hallucinationer. "Det är vanligt när man slutar tvärt" sa han, och det visste jag också. Jag ville inte gå till jobbet men han propsade på att jag skulle gå. När jag kom hem från jobbet 2,5 dygn efter att han hade slutat dricka, var han helt inne i sina hallucinationer och vanföreställningar. Jag ringde en gemensam vän jag litar på och han sa "det går över, men står du ut?" Det visste jag inte, men jag ville försöka. Nästa dag stod jag dock inte ut längre. Hans förvirring började få för stora konsekvenser och jag var också allvarligt orolig för honom. Inte bara p.g.a hans mentala tillstånd, utan för att han då och då krampade i hela kroppen. Jag ringde ambulans. Eftersom jag inte visste om han skulle följa med frivilligt kom även polisen. Det gick bra, han var lugn, han följde med. Han var helt på det klara med att han hade slutat dricka tvärt och berättade det för ambulanspersonal och polis. Samtidigt som han var totalförvirrad i övrigt.
Väl inkomna till sjukhuset fick jag lära mig att delirium tremens kan vara livshotande och förbannade mig själv för att jag inte hade researchat tillståndet. Han sövdes ner och las in på deliriumavdelning. Där de upptäckte att han hade lunginflammation och då förflyttades han till intensiven. Där fick jag besöka honom, och han reagerade ibland på att jag var där. Tryckte min hand, rörde på ögonbryn och ögonlock. Försökte säga något.
I söndags väckte de honom. Han pratade en del, men mycket tyst och otydligt. Något vi kunde höra att han sa var "det här är ingen vanlig lunginflammation,va?" Då förklarade sn sjuksköterska för honom att han hade haft delirium. Jag tror inte han hade något minne av det. Sen flyttade de honom tillbaka till deliriumavdelningen, och där får han inte ta emot några besök. När jag ringer får de inte lämna ut någon information till mig p.g.a. sekretessen. Han har inte sagt till dem att det är ok att de berättar något för mig. Detta kan bero på att hans tal kanske fortfarande är svårförståeligt, eller på att han hör väldigt dåligt och missar en (hel) del av vad de säger eller på att han kanske fortfarande är förvirrad. Men andra tankar far förstås runt i min hjärna. "Anklagar han mig för det här? För att jag inte satte stopp? För att jag drack med honom då och då?" Självanklagelser av olika slag ansätter mig. Varför i helvete satte jag inte ner foten??? Jag ser på bilder av honom för ett år sen och tidigare, och ser hur mycket fräschare han var då, hur mycket han har gått ner sig på den här korta tiden, och jag gråter av sorg, och av skuld och skam.
Jag ringer avdelningen varje dag och hälsar till honom. Jag skriver brev. Jag tänker inte överge honom. Jag vet vem han är, och att han är värd att stanna hos. Jag tror på ett tillfrisknande och en förändring, även om vägen kan bli lång. Jag älskar honom.
Men just nu vet jag inte hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. Min skuld och skam, min oro, min ånger. Hans son, två gemensamma vänner samt en familj jag känner vet om det. Men jag kan inte vänta mig nåt stöd från dem. Ringde alkohollinjen ikväll, men där var stängt trots att det fortfarande var telefontid. Nåt tips?