Är nere på botten just nu. Känns som det. Har enormt mycket ångest över allt skit jag ställt till med, kan inte titta på mina barn utan att fundera kring vad jag utsatt dem för. Älskar dem så oändligt mycket.
Den senaste veckan har jag börjat läsa här igen. Blev medlem för ungefär 18 månader sedan och var då så peppad och tänkte vända skutan och lyckas gå ner till något slags "normaldrickande". Så klassiskt. "Om jag lyckas hålla min under riskkonsumtion så kan jag fortsätta dricka" liksom. Tjena.
Tänk att det inte är förrän idag jag på riktigt är beredd att erkänna att jag har ett problem. Jag arbetar ju för fanken inom socialtjänsten, arbetar med familjer och stöter på alkoholproblem titt som tätt. Inte förrän idag vågade jag på riktigt erkänna för mig själv att jag håller på att kasta bort allt som betyder något för mig. Släpper nu gradvis fram varje tanke som legat och väntat på att jag ska våga tänka den fullt ut. Ångesten. Jag dricker för att slappna av, för att känna att livet har någon slags mening, för att jag förtjänat lite vin, för att glömma att jag är och varit en ganska usel mamma osv. Jag har lyckats dölja mina problem utåt. Än så länge.
Slå upp "allvarliga alkoholproblem" och du hittar en bild på mig. Jag insåg det idag. Jag har inbillat mig att suget som kommer efter ett par vita dagar inte är ett beroende utan mer en harmlös och lite fånig vana.
Druckit barnens hela liv. I olika mängd och med vita perioder emellan, men alkoholen har alltid varit närvarande. Så sjukt. Så pinsamt. Så svårt att ha ett uns självkänsla när dessa tankar nu väl fått ta plats i huvudet. Min stora pojke är nu sju år. Har jag förstört honom? Det kan jag inte leva med. Min lilla pojke är fem. Har jag förstört honom också? Det kan jag inte heller leva med. Men det finns ju inga utvägar. Jag måste ju leva med det om det är så. Jag måste stå kvar och finnas till hands. Måste orka. Måste bli vuxen på riktigt. Försöker tänka och hoppas att jag kommer att bli modig av att gå igenom det här och att mitt mod kommer att räcka till för att reparera den smärta och oro jag åsamkat dem.
Jaja. Jag är tillbaka iallafall. Känns fint att skriva här, om så bara för mig själv liksom. Tankarna och självföraktet blir som lättare att bära när de formuleras i skrift. För stunden iaf. Tänker också att det kan vara bra att skriva för att sedan kunna gå tillbaka och läsa och påminna mig själv.