Har gått tre år nu sedan jag jag fick fly mitt hem med våran då yngsta son som då var 15 år.
Han ringde hem och var väldigt full och hotade både mig och sonen att han skulle komma hem och att det skulle göra väldigt ont.
Vi höll på att separera och han hade flyttat till en lägenhet.
Vi fick bo hos min syster i 3 månader innan vi sålde huset.
Det var bara som ett stort mörker och jag hade tur som hade min syster som tog mycket ansvar för sonen då när jag mådde som sämst.
Efterklok är man alltid,men jag förstår inte hur jag kunde låta mig behandlas som jag gjorde under dom sista 4 åren tillsammans som var riktigt jobbiga.
Rasade 15 kilo ,tappade självkänslan och levde bara i ett stort kontrollbehov för att göra allt för att försöka få mannen att bli som förr igen. Han var totalt ansvarslös vad det gällde jobb,ekonomi,hushållssysslor och ansvaret för barnen.ALLT kretsade bara runt honom.
Det jobbigaste var också att se honom så förändrades .Allt han tidigare tyckte om byttes ut mot att allt skulle kretsa till att man kunde dricka.Idag känner jag min otroligt stark de flesta dagar.Men ibland dippar jag fortfarande.Men de är korta stunder.
Tittade i helgen på gamla filmer från våra tidigare semestrar vi haft som var helt underbara utan några bekymmer.Men kunde faktiskt känna glädje för första gången för det vi hade en gång,men det var då och idag skulle jag aldrig vilja leva med honom.Har min nya kille som jag har ett särbo förhållande med som passar mig bra som det ser ut i livet just nu.Har också så otroligt många fina vänner som betyder så mycket.