av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
tors, 2017-04-20 - 06:33

är vad jag blev kallad igår. Jag var inne på frestelsernas marknad för att köpa en crocpot och passade på att köpa en ny telefon. Min gamla har trillat ur fickan en gång för mycket och har börjat bete sig lite underligt, så jag tyckte det var lika så gott att förnya mitt innehav av kommunikationsutrustning. Grejen är att den är dum. Jag har haft smarta telefoner, rätt många faktiskt, men på senare år har jag bara inte haft behov av att vara uppkopplad annat än när jag sitter hemma framför datorn. På den senaste smarta telefonen jag hade brydde jag mig inte ens om att aktivera en endaste app, den levde hela sitt liv som telefon, och enbart telefon. Så nu har jag tagit konsekvensen av detta mitt nya sätt att leva, och har en gammaldags telefon för ett par hundralappar som man enbart kan ringa och skicka sms med. Tydligen gör det mig till en hipster och lite av en snobb om jag har förstått det rätt. Frågan är om jag ska spela den rollen fullt ut.

I så fall måste jag för det första odla skägg vilket i mitt fall inte är helt lätt. Jag har försökt men det växer fläckvis, ungefär som en dåligt underhållen gräsmatta, och är delvis grått vilket bara får mig att se ovårdad ut, nästan som en lodis. En look som passade bra när jag drack, men som jag helst vill undvika numer. För det andra måste jag köpa mina kläder på Myrorna, vilket väcker helt nya problem till liv; jag är lång, och långa människor återvinner inte kläder: de sliter ut dom eftersom det är så urbota svårt att hitta nya i rätt storlek. För det tredje måste jag få tag i en gammal Remington reseskrivmaskin från sjuttiotalet att sitta på ett kafé och skriva inlägg i kulturdebatten på, helst på en uteservering där alla kan se mig. Det blir jobbigt på mer än ett sätt; det är långt till närmsta kafé här uppe och de få som skulle se mig sitta där har nog ingen aning om vad en hipster är; dom skulle bara se mig som en knäppskalle, dessutom måste jag ju knappa in mitt alster igen, på datorn, när jag kommer hem eftersom inga publikationer nuförtiden har sättare anställda. Så min karriär som hipster får nog bli begränsad till telefonen.

Jag har återupptäckt P. G. Wodehouse på sistone, just nu läser jag berättelserna om Bertie Wooster och Jeeves och deras gemensamma äventyr. Se där är en stil jag skulle kunna anamma, främst eftersom den förutsätter tweed, keps och en gammal engelsk sportbil. Hur cool vore inte det: att susa omkring på landbygden i en trettio hästar stark bil som man måste veva igång, en lång silkessjal runt halsen som fladdrar i fartvinden och en amerikakoffert fastspänd på bakluckan med läderremmar. Kanske till och med en läderhuva; en sådan som flygarna hade under första världskriget. Jag hade en chef en gång för länge sedan som envisades med att ha en sådan på huvudet varje gång han satte sig i bilen. Nu föll det sig tyvärr så att han körde en vanlig Volvo vilket fick honom att se ut som om han rymt från det lokala hospitalet, men det verkade han inte medveten om. Han var lite speciell, den gossen.

Ha en bra dag!

heueh
fre, 2017-04-21 - 06:45

riktiga jobb. Det var inte vad jag hade utbildat mig för och det var inte i den bransch där jag hade föreställt mig att göra karriär, men det var det jobb jag blev erbjuden så jag tog det. Lönen var inte dålig och arbetsuppgifterna var av den typen som växer med ens förmåga. Persongalleriet på arbetsplatsen var det vanliga antar jag; där fanns den förhatliga avdelningschefen som alla var överens om hade psykopatiska drag, där fanns nippertippan som bara pratade om discokvällar och nattklubbar, där fanns den styvnackade förmannen som alltid gjorde Det Rätta och där fanns den knäppa chefen. Just den här chefen ägde också företaget och var av det mer excentriska slaget. Han var av gammal finsk adel som gift in sig i gammal svensk adel en gång i tiden och som ärvt både företag, gods och pengar utan att för den skull vara kvalificerad att handskas med någotdera.

Han hade ett märkligt sätt att kommunicera; han kunde påbörja ett resonemang för att plötsligt avbryta, ibland mitt i en mening, och försvinna iväg. En halvtimme senare kunde han komma tillbaka och bara fortsätta där han slutat, exakt där han slutat. Det blev lite förvirrande ibland eftersom jag själv ägnat mig åt annat under den tid han varit borta och inte omedelbart kunde erinra mig vad vi pratat om. Han var också noga med att vi alltid skulle veta var han var och vad han gjorde, så han hade för vana att för varje steg han tog på sina räder runt staden ringa och informera oss. Det här var före mobiltelefonernas tid, så han fick lägga ner en del möda på att hitta en telefon han kunde låna, ibland kunde ringandet ta mer tid än själva det ärende han skulle uträtta. Nästan varje morgon ringde han från postkontoret och informerade oss om att han nu hade hämtat posten och snart skulle vara på sitt kontor. Postkontoret låg bara femhundra meter från jobbet, så det tog sällan mer än några minuter innan han klev genom dörren. Kanske var det av hänsyn till oss han ringde; så att vi skulle hinna lämna fikarummet för våra arbetsplatser innan han dök upp.

Han var tämligen disträ och hans meddelanden kunde ibland vara nog så kryptiska, som den gången han ringde och meddelade att "elektrikern är här och jag har inga kläder på mig så jag kommer sent idag" och sedan bara lade på luren. Hans förmåga att tappa tråden kunde ta sig riskabla uttryck ibland, som den gången hans son och dennes hustru skulle gå på teatern och han skulle passa det halvårsgamla barnbarnet. När de kom hem var lägenheten renons på farfader men barnet låg och sov i sin säng. Dom hittade honom senare på en restaurang i närheten; han hade gått ut för att köpa cigarretter och blivit hungrig. Eller som den gången han skulle på tjänsteresa, hustrun satt på balkongen och halvsov i solskenet medans han packade; när han var klar stängde han balkongdörren och åkte till flygplatsen. Hustrun satt där hon satt, det fanns inget dörrhandtag på utsidan så det hela slutade med att brandkåren fick komma dit och plocka ner henne med en stegbil.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
fre, 2017-04-21 - 08:58

– du är speciell, men på ett helt diametralt motsatt sätt som din fd chef var. Dig skrattar man med, – inte åt!

heueh
lör, 2017-04-22 - 05:59

det har varit många tillfällen då det har funnits anledning att skratta åt mig, jag gör det ofta själv när jag drar mig till minnes alla de stolligheter jag har gjort. Som den gången som tonåring då vi var och körde våra mopeder på skolgården en helg. Det var vinter och vi roade oss med att köra med full fart in i snövallarna så att vi hoppade en liten aning med våra fordon. Jag skulle naturligtvis vara värst och valde ut den största snövall jag kunde hitta och vred på gasen så mycket jag kunde. Jag hörde rop i bakgrunden men trodde det var hejarop, inte varningsrop. Mitt inne i snövallen stod en betongsugga, mopeden stannade tvärt men jag fortsatte som en av de där mänskliga kanonkulorna man ser på cirkus ibland och landade i ett cykelställ. Eller den gången jag var nere i Spanien för att köra motorcykel och hade bytt däck. Jag glömde dra åt muttern som håller hjulaxeln på plats så halvvägs in i racet trillade bakhjulet av och skickade ut mig i periferin. Det blev ett dyrt misstag.

Eller den gången jag fastnade i en solstol. Den var av den där sorten som ser ut som en sax med ett tygstycke att sitta på, den där sorten som är så svår att fälla upp på ett korrekt sätt. Jag hade suttit i den en stund och njutit av solens varma sken när jag blev medveten om ett trängande behov av att besöka toaletten. Jag tog stöd med händerna på den undre delen av saxkonstruktionen och började häva mig upp. Just då släppte den träbygel som håller stolen uppe från de urgröpningar den vilar i och den kollapsade under mig. Mina tummar var vända inåt och kom i kläm mellan de två ramar som bildar själva saxen. Där satt jag; jag kunde häva mig upp och lätta på trycket på tummarna men hade inte kraft nog att helt frigöra mig från stolens grepp, så fort jag släppte efter så var dom åter fast i saxen. Jag rannsakade min hjärna efter en lösning på problemet allteftersom smärtan i tummarna blev mer och mer intensiv och lyckades till slut välta mig själv och stolen på sidan och på så sätt reda ut situationen, men till pris av ett par väldigt stora tummar.

För att inte tala om den gången jag åkte vattenskidor. Jag satt på bryggkanten, skidor på, medans båten sakta puttrade utåt. När linan var sträckt gav föraren full gas och jag förväntade mig att fara ut på viken som ett jehu, men det gick trögt. Jag blev medveten om att det liksom stramade runt midjan, det var mina badbyxor som hade fastnat på en spik i bryggan och nu agerade gummisnodd. När dom hade nått gränsen för sin elasticitet gick dom sönder och snärtade mig i rumpan som om en ilsken Indiana Jones stått på bryggan med sin piska. Själv accelererade jag iväg som en märla ur en slangbella men lyckades på något sätt hålla balansen och såg fram emot en behaglig åktur, min ömma bakdel till trots. Jag kunde se folket i båten skratta och styra mot den närliggande badplatsen, men insåg först efter en stund att resterna av mina badbyxor fladdrade för vinden nere vid mina fotleder. I paniken som följde låste det sig i mitt huvud så jag kom aldrig på tanken att bara släppa linan och sjunka ner i vattnet; i stället kämpade jag med att dölja min manlighet med ena handen och hålla balansen med den andra, allt medan folket på badplatsen hurrade och klappade händerna.

Så nog kan man skratta åt mig allt, det bjuder jag på.

Dionysa
lör, 2017-04-22 - 09:27

mellan dig och din besynnerlige chef är bl.a att du kan berätta och skratta åt dina eskapader tillsammans med oss. Det kunde inte han.

Gunda
lör, 2017-04-22 - 09:43

Du har verkligen berättandets konst.
Det är så härligt att läsa.
kram och ha en skön helg!

heueh
sön, 2017-04-23 - 06:07

väderprognoserna det senaste dygnet. Jag ska gjuta grindstolpar och idag är sista chansen på tre veckor; om en vecka ska jag till USA, sedan, dagen efter att jag kommer hem, åker sonen iväg ner i Europa för ytterligare minst en vecka. Problemet är att temperaturen behöver ligga på plussidan medans betongen brinner och det är lite klurigt att få till så här års. Men om prognosen stämmer så kommer vi att ha minst tolv timmar med plusgrader idag, och betongen utvecklar ju värme medans den brinner, så om vi kommer igång vettigt tidigt och lägger isolering ovanpå så fixar det sig nog. Hoppas jag i alla fall, det vore trevligt att ha en riktig grind. Just nu har jag en väldigt temporär lösning; två stolpar som stängselnätet är fäst vid och som jag får dra upp ur marken och flytta åt sidan när jag ska in eller ut. Det går väl an, men att utföra den operationen med en hund i koppel som är ivrig att komma ut på promenad blir lite trassligt. Så om en halvtimme får jag nöjet att ringa och väcka sonen så att han kan köra upp hit och hjälpa till.

Jag får lite märklig post hit ibland. Jag har de första fyra bokstäverna i mitt efternamn gemensamt med den person som flyttat in i min gamla lägenhet och ibland blir hans post eftersänd hit. Tydligen så nöjer sig postens automatiska adressläsningsmaskiner med att den första delen av namnet stämmer, om bara gatuadressen är densamma och så skickas det hit. Lite knöligt är det, samma brev kom hit ett par gånger innan jag kom på hur jag skulle göra: jag tar en tuschpenna och svärtar nedre delen av kuvertet, där dom trycker på min adress, på så vis tvingas dom läsa adressen manuellt. En liten tröst är ändå att än är inte maskiner smartare än människor även om det i visa fall kan verka så. Men det är klart, ibland är det tyvärr på det viset; jag har träffat människor i mitt liv som står på samma intellektuella nivå som en grävmaskin. Oftast är det lyckliga människor det handlar om, dom traskar på genom livet utan att tyngas av existentiella grubblerier, vilket kan vara en välsignelse ibland.

Jag får också direkt skum post hit en gång emellanåt. Det dyker ibland upp brev från transportstyrelsen till en person som aldrig har bott här men som uppenbarligen har uppgett den här adressen. Det här har pågått i flera år enligt den gamla damen, men på myndigheters vis kan inte heller transportstyrelsen göra fel. Man accepterar glatt den adress som står på ägarbytespapperen, utan att dubbelkolla mot personnumret och när den väl har matats in i systemet är den huggen i sten. Troligen rör det sig väl om en bilskojare eller en så kallad målvakt men det finns inte mycket jag kan göra åt det; jag börjar bli så trött på att returnera brev att jag seriöst funderar på att bara slänga dom. Det är inte den enda, det finns också en engelsk byggfirma som påstår sig ha sitt säte här, troligen en av de där skojarföretagen som säger sig lägga asfalt billigt på uppfarter och sedan tar hutlöst betalt för dåligt eller inte alls utfört jobb. Inte heller där finns det mycket jag kan göra, myndigheter är som dom är; den värld dom lever i har inte mycket gemensamt med den vi andra kallar vår.

Ha en härlig söndag allihop!

heueh
mån, 2017-04-24 - 06:01

aning om vad jag pysslar med ute i trädgården. Några få saker har jag lärt mig alldeles själv, som till exempel att det inte är en god idé att räfsa löv och frakta bort i skottkärran om det blåser halv kuling. Några saker har jag läst mig till, som hur man beskär ett äppelträd, men de artiklarna är naturligtvis bara vaga anvisningar med gott om utrymme för tolkningar. Jag är övertygad om att om jag frågade författaren varför mitt äppelträd, trots att det i beskuret skick ser precis ut som på bilderna i boken, fortfarande står naket och synbart dött, utan ett enda skott eller annat livstecken, skulle han svara: "men du skulle naturligtvis ha använt en grenrätvinkelsekatör, det säger sig självt" eller "om månen står i rät linje med Ganymedes så ska beskärningen ske i juli i stället, det vet ju alla". Så jag har bestämt mig för att introducera en helt ny variant av trädgårdsarbete, Destructive Gardening ska jag kalla den: allt som inte har knoppar i slutet på april klipper man av jäms med fotknölarna, det som sedan växer upp igen får leva vidare. Det som förblir dött förpassar jag till glömskans korridorer med en bödels okänslighet. Det blir mycket enklare så.

En sång ur operetten Sköna Helena poppade upp i mitt huvud igår när jag gick och släpade ris. Melodin var nog rätt men texten inte riktigt något som Offenbach hade sanktionerat. Första gången jag hörde den var i nådens år nittonhundrasjuttiofem i en av Sveriges högskolors matsal där min dåvarande flickvän var elev. Hon hade en klasskamrat som var lite udda i mångas tycke, men som jag beundrade djupt. Den här flickan hade inte särskilt gott om pengar, faktum var att hon hade praktiskt taget inga medel alls, men hon hade gett sig tusan på att skaffa sig en utbildning, så hon tog sig igenom skolan på en väldigt begränsad budget. Detta innebar att hon bodde i ett tält ute i skogen någonstans i två och ett halvt år, vinter som sommar. Hon var väldigt noga med att inte leva på allmosor, så bara när termometern kröp under minus femton accepterade hon den inbjudan till någons hem som så många gav henne, och då mest för att få tillgång till duschen. Hygienen var naturligtvis hennes största utmaning; vintertid stod hon allt som oftast vid porten till skolan när vaktmästaren kom till jobbet, för att hinna fräscha upp sig lite inför dagens lektioner.

Hon var en glad och sprallig tjej med få sociala hämningar; hon var som hon var, de som accepterade det blev hennes vänner, övriga ignorerade hon. Inget verkade kunna få henne på dåligt humör, hon tog det mesta livet slängde åt henne med jämnmod och järnvilja. Själv hade jag just påbörjat min karriär och försökte, utan större framgång, växla till ett mer vuxet socialt liv, så för mig var hon som en starkt lysande fyr, hög och stolt över den omgivande grå massan. Problemet var att få henne att acceptera en liten gåva då och då när det var skralt i kassan hennes, men vi kom på ett sätt: hon kunde inte motstå en utmaning så vi började då och då slå vad med henne; de pengarna tog hon glatt emot. Och så kom det sig att jag den där dagen för så länge sedan, där i skolans matsal, såg henne stå på ett bord och dansa en alldeles egen variant av cancan samtidigt som hon med hög och klar stämma, på äkta Stockholmska, sjöng:

Ja e Sköna Helena
smutsig om bena
ända till knena
men där dom sig förena
där e ja ren och fin

Ha en fin dag allihop!

heueh
tis, 2017-04-25 - 06:17

Jag har letat hela morgonen, till slut dök han upp på egen hand, tack och lov. Det har varit en väldigt jobbig natt och morgon, och jag ligger långt efter schemat, så jag slutar här.

Ha en bra dag!

heueh
ons, 2017-04-26 - 06:59

av dagens skriverier. Jag har alltid hävdat att jag skriver för mig själv, och det är naturligtvis sant, men självklart är jag medveten om att andra läser och anpassar mina skriverier därefter. Just idag däremot, lägger jag alla sådana hänsyn åt sidan, jag behöver reda ut vad som hände de här två senaste dagarna. I förrgår snöade det, rejält, det kom minst en decimeter under dagen. Eftersom det samtidigt var varmt så hann det inte bli mer än någon centimeter snö på taket förrän det rasade. Hunden är ju livrädd för takras och i och med att de kom med jämna mellanrum hela dagen så var han genomstressad, konstant. Det är som en fobi, den må vara grundlös men den är verklig för honom, och det faktum att man inte kan resonera med en hund gör det hela så mycket mer frustrerande. Jag har tidigare varit igenom hela paletten av metoder som experterna rekommenderar, utan resultat, så allt jag kan göra nu är att själv uppträda lugnt och oberört och hoppas att han vänjer sig. Men det är oerhört frustrerande att se honom lida utan att kunna hjälpa.

Framåt kvällen slutade det snöa och när vi gick till sängs hade hunden lugnat ner sig något. Efter ett par timmars sömn drog det igång igen, strax efter midnatt, sedan höll det oss uppe större delen av natten. Jag försökte vara lugn och bara ligga kvar i sängen, men självklart kunde jag inte låta bli att oroa mig, sådant märker hundar så jag gjorde nog ont värre är jag rädd. När det var dags för morgonpromenaden hade det lugnat ner sig och eftersom jag behövde skotta innan vi kunde komma iväg så släppte jag hunden; han verkade ha lugnat ner sig. Det tog inte många minuter förrän han hade krupit under staketet och var iväg ut på egna äventyr. Jag gick och letade längs de leder vi brukar gå, utan resultat, snön var ett par decimeter djup men jag var för orolig för att bry mig där jag gick i mina lågskor. Jag kunde se hans spår då och då och han verkade hålla sig till skogen runt oss. Till slut skottade jag fram bilen och hann inte mer än utanför grinden förrän han dök upp. Inget konstigt med det egentligen, men det tog mig hårt.

Jag mådde uselt hela dagen igår. Jag hade ett möte inbokat som jag genomförde, men utan entusiasm, i övrigt gjorde jag ingenting. Jag hade en diffus smärta i magen och en obehaglig känsla i hela kroppen, en slags matthet som gjorde att jag tappade lusten för allt. Jag ignorerade hunden, till hans förtvivlan, och ignorerade mig själv. Jag försökte läsa lite men bokens ord ville inte fastna; jag läste samma mening om och om igen. Jag försökte titta på tv, men inte heller det gav mig något; jag tittade lite så slog jag av, en halvtimme senare slog jag på igen bara för att överge tv-fåtöljen ännu en stund senare. Jag vankade fram och tillbaka, försökte sova en stund men låg mest och vred mig i sängen, så återtog jag min planlösa vandring runt, runt i huset. Jag åt konstant; godis, frukt, vadhelst jag kunde hitta i kökets skrymslen och vrår, det hjälpte med att hålla magen i schack.

Igår kväll hade det lugnat ner sig lite, bara lite, men jag började kunna tänka igen och den första tanke som dök upp var varför? Varför reagerade jag så starkt på en så trivial händelse? Jag kanske har byggt upp en illusion här; jag har i mitt sinne skapat ett paradis här ute i skogen och nu har jag vaknat upp till verkligheten. Allt har varit perfekt hittills, inget ont har kunnat hända här, inget har kunnat gå fel. Jag har lunkat på som i en sagobok, utan att vilja se att även här finns en verklighet; en värld med fel och brister. Jag har förlorat min oskuld.

Nästa fråga som dök upp var: varför har jag inte drabbats av några sug? Inte någon gång har tanken på att dricka dykt upp, det vore ju normalt det första som skulle hända i en sådan situation. Kanske passerade jag det stadiet så snabbt att jag aldrig hann märka det, vad jag kände igår var närmast som en mild version av de bakfyllor jag har varit igenom så många gånger. Fortfarande, nu när jag sitter och skriver det här, har jag den där obehagliga känslan i maggropen parat med svårdefinierade olustkänslor, som om jag är inne på dag två av de tredagars bakfyllor som var standard förr i tiden. Jag får nog se det som en fysisk påminnelse om de tider jag inte vill återuppleva och en uppdatering av min verklighet: jag är fortfarande sårbar, det gick bra den här gången, men vågen tippar över mycket lättare än jag har kunnat föreställa mig. Jag vill inte gå omkring och vara dyster hela tiden, men jag behöver nog förbereda mig bättre för alla de små bakslag som kommer hela tiden i mitt liv såväl som i alla andras.

Ha en fin dag allihop!

heueh
tors, 2017-04-27 - 06:46

en paus för att jobba med mig själv ett tag. Jag har varken lust eller ork till något annat just nu. Ändå måste jag ju, jag åker till USA på lördag och behöver förbereda mig, dessutom har jag andra saker som står på kö. Jag önskar att det fanns något ställe man kunde åka till för att fokusera på sig själv ett tag. Det senaste behandlingshemmet jag var på var ett perfekt ställe för det, i den situation jag var i då. Idag skulle det nog inte vara optimalt att bo ihop med ett gäng människor som tar de första darrande stegen mot ett nyktert liv. Jag tänker mig någon form av helpension där man kunde bo en vecka tillsammans med andra alkoholister som har en tids nykterhet. Där skulle finnas diverse olika aktiviteter som man kunde välja att delta i, där skulle finnas platser där man bara kunde sitta och snacka, där skulle finnas en liten dunge där man kunde sitta för sig själv och filosofera. Bara att veta att alla runt omkring mig är i samma situation skulle innebära en enorm lättnad; inget ämne skulle vara tabu, jag skulle inte behöva hålla reda på vem som vet vad, vem jag kan prata öppet med och vem jag inte kan det.

Jag vet att det finns ställen där man kan snacka bort en stund, Länkarna är en av de organisationer som har den typen av verksamhet, men det känns inte tillräckligt plus att närmaste ställe är så väldigt långt bort härifrån. Det här har naturligtvis inte bara sin grund i att hunden sprang bort häromdagen, jag har nyligen fått en handfast påminnelse om hur mänsklig enfald, envishet och prestigejakt kan leda till svåra konsekvenser för helt oskyldiga medmänniskor, och jag är gruvligt besviken. Har vi verkligen inte kommit längre? Är vi så egoistiska och fokuserade på att kapa åt oss egna fördelar att även i organisationer som av tradition alltid har månat om den lilla människan, de svaga i samhället, har det elitistiska tänkandet helt tagit över? Vad har hänt med empatin? Vad får människor att totalt strunta i att deras jakt på makt och prestige drabbar dem som de är satta att hjälpa?

Jag är djupt besviken på vår art just nu och visst är det frestande att bara dra sig undan, att bli en eremit som sitter med korslagda ben på en bergstopp, högt över vardagens småaktiga käbbel, men det skulle nog inte fungera det heller. Allt det skulle resultera i är en värkande rumpa och stela leder. Jag skulle behöva träffa människor som bryr sig, som visar mig att det fortfarande finns lite hopp. Som så många av dem som finns här inne på forumet; tänk om vi kunde samla de många lysande stjärnorna här inne på ett hotell någonstans, för att i lugn och ro kunna diskutera allt mellan himmel och jord och komma hem med en ny syn på tillvaron. En utopi, jag vet, men nog hade det varit gott för själen. I stället ska jag åka till USA, enfaldens förlovade land. Suck.

Ha en bra dag!

heueh
fre, 2017-04-28 - 06:56

för att ta en paus i skrivandet här. På senare tid har det känts mer som en plikt än som en hjälp, syftet med mina skriverier har i större utsträckning varit att underhålla andra än att hjälpa mig själv och det är knappast meningen med det här forumet. Jag kommer också att göra en del andra förändringar i mitt sätt att leva. Jag har byggt upp ett tämligen inrutat liv, en fast rutin som jag har hållit mig till vilket har varit en mycket viktig faktor i mitt arbete med att bygga upp en stabil nykterhet, men den har också gjort mig sårbar. De senaste dagarnas händelser har gjort det uppenbart; jag överreagerar på små händelser som rubbar mina cirklar. Mitt liv är stundtals ganska oförutsägbart och ibland direkt kaotiskt och jag måste lära mig att handskas med det som det är i stället för att dra mig undan till min lilla bubbla av harmoni, jag måste finna sinnesro även mitt i livet. Att tillbringa en hel dag här inne när livet blir jobbigt är ju också en slags flykt. En positiv sak har kommit fram dock; jag har inte haft en tanke på att dricka trots tumultet i mitt inre; det säger mig att jag har kommit tillräckligt långt i min nykterhet för att våga ta steget ut i verkligheten, att släppa taget om en av mina livlinor för att prova på att stå på egna ben.

Jag kommer självklart inte att lämna forumet, det kommer nog alltid att vara en del av mitt dagliga liv, men jag kommer att försöka hitta en bättre balans, någon punkt där ingen enskild del av mitt liv blir den enda, allenarådande faktorn i min nykterhet. För att nå dit måste jag plocka bort mina stödben, ett efter ett, för att ge mig själv möjlighet att förstå vilket som är viktigast och vilket som har blivit en oproportionerligt stor faktor i arbetet med mig själv. Jag vill sprida riskerna helt enkelt, om ett stöd brister vill jag ha fler att ta till. Jag försvinner som sagt inte, när inspirationen drabbar mig kommer ni även fortsättningsvis att hitta mina inlägg här, men just nu blir det som sagt en paus; hur lång vet jag inte än.

Ha en fin dag allihop!

AlkoDHyperD
fre, 2017-04-28 - 07:37

Tog själv en paus i mitt bloggande för det hade blivit tvingande att skriva minst ett eller två inlägg i veckan och till slut fick jag nästan leta efter tillräckligt intressanta händelser "bara för att".
Spontana inlägg när andan faller på låter som en bra väg, mer avslappnad, om du börjar märka att det blivit mer av ett jobb än en ventil.
Ha det gott

mulletant
fre, 2017-04-28 - 12:44

och trösterikt att du inte avser att lämna helt. Jag ser fram emot ett och annat inlägg när du verkligen känner för det. Under mina år här har det även hänt mig att jag insett att jag skrivit mer för att - inte underhålla, kanske mer upprätthålla andra och då blir det fel.
Allt det bästa och lycka till med att hitta och hålla balansen i dill liv! / mt

Sinnituss
fre, 2017-04-28 - 21:07

all lycka. Skriv när det känns bra, eller när du behöver det.
Kram