Något som jag tänkt på, som slog mig igår när jag var bakis och inte ens gått och lagt mig från onsdagens fest och ännu en gång förbannade mig själv över varför jag håller på såhär, är: man vill ju inte? Jag stod tillslut och stirrade det slitna trötta ansiktet som mötte mig i badrumsspegeln och sa högt: Vad håller du på med? Den rationella, sunda, normala delen av en själv vill ju sluta för varför skulle man ha lust att göra något som förstör en psykiskt och fysiskt? Det tankemönstret finns ju endast kring det. Inte äter jag en viss typ av mat som jag inte tål, hänger med människor som är elaka etc.
Men det är väll just det som är grejen med alkohol/droger, direkt belöning och romantiserande och glorifierande kring skiten och man minns bara det som va bra.
Jag vill så jävla gärna bara kunna vara en normal person som dricker någon gång varannan vecka, ett glas till middagen, en aw med vännerna eller nån gång då och då en spontan kul utekväll som inte innebär köp av andra substanser och att man går och lägger sig i någolunda tid utan att vara skitfull.
Men jag antar att om man väl öppnat den dörren, missbruksdörren, så är den väldigt svår att stänga.
Jag har tidigare lyckats nolla all alkohol och det funkade bra, någon gång då och då drack jag men absolut inom vad som klassas som "sunt".
Dock hamnar man ju precis som alla andra människor i svackor och min direkt impuls då är alkohol. Och börjar jag väl dricka så blir det ofta så att det upprepas tätt inpå varandra och blir mer och mer. Tills jag tillslut bryter ihop och försöker vara nykter tills jag tröttnar på det, intalar mig själv att alla i Sverige har ett alkoholproblem med tanke på hur ofta folk går ut och varför ska då jag överdriva och behöva bli nykter?
Jag har så oerhört svårt att acceptera att jag har detta problemet, det tar emot. Jag är 26 år och vill leva livet och för mig innebär det att kunna släppa loss, festa och ha kul. Men iom mitt problem så går jag ut för hårt, det blir för mycket, för skadligt och gamla beteendemönster för destruktivt beteende luckras upp och jag mår skit.
Man känner sig utanför på något sätt. Hade vart så mycket enklare om belöningen för nykterhet kom lika snabbt som alkoholrus och att det kändes kul att "kämpa mot suget för jag mår ju så bra nu". Men ja känner mig bara tråkig och som ett loser som inte kan hantera alkohol osv. Och sådana känslor leder ju till låg sjävkänsla och självfötroende vilket leder en till att man lika gärna kan dricka ändå. Jag förstår såklart att håller man ut ett tag med nykterheten så kommer man säkert känna annorlunda då man skapat nya, sunda vanor man mår bra av.. Men kommer de vanorna man bytt ut alkohol mot vara lika kul?
förstår någon hur jag tänker? Någon i samma sits eller som vart i samma situation osv.
Tacksam för svar!