av AlkoDHyperD

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Sisyfos
fre, 2017-05-05 - 08:10

Busshistorien var ju underbar. I med bromsvätskan bara. Gäller bara att hitta rätt sort. Tufft med flyttankar och ekonomi. Det är ingen brådska... det har tagit rätt lång tid redan. Är bromsvätskan påfylld?

Sisyfos
fre, 2017-05-05 - 08:12

Slog mig just att jag själv använder a som just bromsvätska. Det måste vara den dummaste idé man kan komma på.

AlkoDHyperD
sön, 2017-05-07 - 08:02

Ja, uppehållet har definitivt en sund orsak. Alkohol upptar inte mina tankar på samma sätt som för några veckor sedan och jag har inte känt något behov av att skriva här. Livet har innehållit så mycket annat. Känslor bubblar åt alla håll, både svåra och fina känslor i en enda röra. Jag kan ha dem alla, behöver inte fly in i dimman!
Men jag känner mig lite självisk i att inte gå in och stötta i andra trådar.
Våren lockar till utomhusaktiviteter. Simning i sjön, långa cykelturer, löpning i skogen. Hjärnan är upptagen med att spekulera om framtiden, oro och förhoppningar om vart annat.
Skrivandet pågår alltid, jag är en skrivare, dock inte a-relaterat.
Ha det fint!

Pi31415
tors, 2017-05-11 - 06:49

du blivit tryggare och säkrare i din nykterhet när man läser dina senare inlägg/texter AlkoDHyperD.
Det är bra. Och det är så det fungerar om man arbetar med, eller bygger på, nykterheten.
Det går att nå ett tillstånd där man känner sig helt säker. Sedan rullar tiden på.
Då räcker det med att avdela nån promille av uppmärksamheten mot felaktiga tankar, när
det gått såpass lång tid att allt negativt med tidigare aktiva perioder börjar falla i glömska.

Så fortsätt att bygga på tryggheten.

Önskar dig en bra dag AlkoDHyperD.

AlkoDHyperD
sön, 2017-05-14 - 08:24

Lever rubriken på min tråd just nu. Verkligheten, om jag skulle beskriva den med två olika uppsättningar av glasögen, den ena problemorienterad och den andra utifrån acceptans.
Den problemorienterade är - mycket förenklad och kortfattad - ungefär så här:
Jag är alkoholist och har ADHD, behöver höga doser av medicin både för att fungera dagtid och för att sova. Jag är i en skilsmässoprocess där mannen i fråga valt att inte medverka till någon som helst planering, inte delta i barnen eller hushållet, ligger passiv och deprimerad i soffan, som en manifestation över mitt svek, och missköter sin hälsa. Som ett resultat av det är de två yngsta barnen mer konfliktbenägna och överaktiva än vanligt och det är jag som måste lugna, aktivera, stötta och medla.
Äldsta dottern får ingen hjälp från soc eller BUP när det gäller psykiskt mående, skolgång, mm och allt som har med henne att göra hänger på mig. Nu ligger det dessutom ett hot om LVU som skulle vara katastrofalt för henne och ta henne tillbaka där hon var för ett halvår sedan, krossa det hon och jag byggt upp i form av framtidshopp och känslomässig kontakt. Yngste sonen flyr in i datorspelen.
Framtiden är oviss. Jag vet inte om jag klarar ekonomin som ensamförsörjare och ensam låntagare till huset, som dessutom är i stort behov av renovering. Mannen är passiv så jag måste ordna boende åt honom om han ska kunna flytta. Arbetsbelastningen är hög genom många politiska uppdrag och heltidsjobb på annan ort dvs dyr och tidskrävande pendling.
Jag skulle kunna välja att se det så. Och måste se det så för att kunna göra det som krävs. Inte blunda för verkligheten.
Så kommer vi till acceptans, leva här och nu och gå i min värderiktning. Jag gör det! Mår bra, är nykter, tar tag i det som krävs en sak i taget.
Vilar när jag kan, djupa andetag, bara vara i nuet, tanka kraft. Får energi genom träningen, vännerna och närheten till barnen. Valen i vardagen föregås inte lika ofta av en massa tvivel och tankekaos. Frågorna jag ställer mig är "varför inte? vad behöver jag göra just nu och vad kan vänta? vad är viktigast?"
Igår mekade jag med min cykel och fick damp hundra gånger, vrålade i frustration för att sedan återgå till verket. Och klarade av det. Förra veckan var jag på banken för rådgivning och lärde mig sedan betala räkningar, hantera konton - något jag delegerat till mannen men egentligen kunnat hela tiden. Gårdagen fortsatte med att fungera som sambandscentral, köra iväg för att låna lite verktyg av en kompis för äldsta sonens bilmekande, gymma med yngste sonen (vi hade två timmar med fin samvaro på gymmet, jag coachade istället för att fokusera på att träna själv, vilket är nytt för mig som aldrig kan missa ett pass) spontanhandla kläder med mellanbarnen (också nytt för mig som avskyr affärer och får kaos i hjärnan när jag går i ett köpcentrum)
Väl hemma laddade jag grillen trots halvkasst väder och belönades med nöjda barn som åt sig proppmätta. Därefter tog jag en promenad till sjön för en simtur i skymningen. Ut från huset där musik dånade och mannen plötsligt var på tillkämpat och alkoholinfluerat gott humör. Lite sorgsen över att barnen var glada över den tillfälliga förändringen, men ändå visste att det var något som skavde. Avslutade dagen med att boka bostadsvärdering och beställa skor till sonen via nätet, nattning av yngsta barnen och lite snack med äldste sonen som kom hem vid tio efter att ha flytt fältet efter middagen, i egen fin bil som han lagt ner möda på. Stolthet och tacksamhet genomsyrar mig när jag ser på min fina kloka nyligen vuxne son, som tittade på mig med medkänsla i blicken innan han tidigare stack iväg.
När jag väljer att se på livet så som jag vill se på det innehåller mina dagar mångfaldigt fler glädjeämnen än bekymmer. Jag följer mina värderingar och mitt hjärta i det jag väljer. Gör sådant som får mig att känna livslust, utan dåligt samvete, för om allt hänger på mig är det även omsorgsfullt mot mina närmaste att göra saker för min egen skull. Som att träna, träffa vänner, dra mig undan för att vila.
Kommer på mig själv med att räkna tomflaskor och kolla utgiftsposter till systembolaget för mannens del. Den senaste tiden slår det mig att alkoholisten i familjen alltid kan hämta på kvällarna, lugnar äldsta dottern om hon är orolig över att lillasyster varit ensam med pappa som druckit genom att kolla läget och återkoppla till henne, är både mamma och pappa som hjälper till med bilmekning, läxor eller sminkval, den stabila, den man kan luta sig mot.
Trots mina återfall de senaste åren är jag i barnens ögon den som alltid är nykter, den som aldrig viker undan eller sviker. Kanske har återfallen inte skadat dem. Nej, tiden däremellan värderas högre. Nu kan jag inte, och det finns inte minsta spår av önskan, ta ett återfall. Vem ska då stå för tryggheten?
Ser med tillförsikt på den nya friheten som väntar och all energi jag kan slösa med utan att bli dämpad av tungsinnet i hemmaluften. Självförtroende har alltid funnits, nu känns det även som självkänslan växer till sig. Jag är värd detta.

Malta
tors, 2017-05-25 - 08:28

Vad tuff du är! Jag hoppas att det löser sig med boende och allt. Ha en härlig torsdag!

AlkoDHyperD
ons, 2017-05-31 - 16:07

Livet på gränsen. Farligt för mig, men just nu nödvändigt. Varningsklockorna larmar, det här kan leda till återfall om du inte stannar upp och vilar!
Men hur? Just nu inte möjligt. Det jag kan göra är att att tillåta mig själv känna. Ge mig själv förståelse för att det är tungt nu. Se på situationen med självmedkänsla. Och det kommer att ordna sig.
Jag är nykter. Stark. Det håller.
Om man försatt sig själv i situationen får man inte klaga, eller be om hjälp.
Varje gång jag suckar, oroar mig eller känner mig överväldigad av belastning kommer rekylen i form av den tanken. Självvalt=hantera det själv.
Jag ångrar inte beslutet om skilsmässa. Kunde leva så här längre. Men. Eftersom även detta är mitt "projekt" är det jag som bär allt ansvar och jag som måste ta konsekvenserna. Säger ingenting om det. Men jag får inte gnälla, inte kräva någonting, inte tycka det är tungt eller sörja. Jag accepterar läget, men jag gillar inte läget.
Och om jag nu inte skulle klara av det? Inte ha råd att behålla huset? Inte orka jobba 100%, kvällsmöten tre ggr/månad, ta hand om alla barnen själv och sköta räkningar, underhåll av huset, vägen, tomten...
Nej, jag kommer ändå inte att ångra mig.
De tankarna får finnas, för de kommer automatiskt och jag kan ha dem och förstå dem. Men jag tror inte på dem längre. Skuldkänslorna får inte grepp om mig. Jag måste inte klara allt själv. Jag har samma rätt att be om hjälp som alla andra.
Om man tänker sig en värdemätare där 0 är att svika allt som är en själv och 10 är att leva efter sitt hjärta och sina inre värderingar klättrar jag högre och högre. Tänker ofta tanken: om jag hade ett år kvar att leva, vad skulle jag då göra och välja som jag inte gör idag?
Eller: när jag om trettio år (givet att jag lever då) ser tillbaka på mitt liv, vad kommer jag att ångra och vad kommer jag att känna mig glad och stolt över?
Om jag hade ett år kvar att leva skulle jag välja att våga. Jag skulle inte vilja leva bakom en mur av rädsla. Jag skulle följa hjärtat. Söka mig till människor som fyller på mitt energi- och glädjeförråd, släppa kontroll över sådant jag inte kan kontrollera, ge mig själv tillåtelse att bara finnas.
Jag har slösat bort allt för många år på att vara jagad. Flytt från hålet i själen, den där känslan av ingenting, av rädsla för att upptäcka att jag är maktlös, värdelös, hjälplös, övergiven.
Jag är fortfarande ganska maktlös, ibland hjälplös och ofta övergiven. Aldrig värdelös. Och jag kan överleva ändå. Inte bara överleva, utan leva, varje dag, hela tiden. Nykter.

Dionysa
tors, 2017-06-01 - 07:17

Det kanske inte är viktigt för dig att reflektera över just nu, eller så har du reflekterat färdigt, men hur kom det sig att ni två blev ett par och att ni hållit ihop så länge? Jag blir undrande, efter som jag själv befinner mig i en liknande situation med "projektledarskap", få eller inga fördelar med relationen, men desto fler nackdelar. Ett beroende som, i mitt fall, mest verkar bestå av slentrian och osäkerhet över hur det nya livet kan bli. Eller är det så att vi ändå kompletterar varandra?!

AlkoDHyperD
tors, 2017-06-01 - 14:08

Båda är/var känslomässigt "skadade. Vi har aldrig pratat om vår relation. Ingen av oss hade språk för det. Jag har nog aldrig förväntat mig kärlek, eller konkreta uttryck för kärlek, den känslan var allt för starkt förknippad med att bli sårad och övergiven. Ett skydd mot avvisande är att aldrig komma riktigt nära. Vara känslomässigt oberoende och självständig. Det är först på senare år som jag jobbat igenom allt med mig själv och förstått vad jag längtat efter och att det till och med skulle vara möjligt för egen del. Det diffusa obehaget fick konturer. Ensamhet, brist på kontakt och närhet hette det.

AlkoDHyperD
tors, 2017-06-15 - 08:20

Singel. Ensamstående med ansvar för fyra barn, varav tre minderåriga, och med ett alldeles för stort hus i behov av renovering. Jag tar det dag för dag. Paniken kommer då och då. Hur ska jag orka jobba heltid och ha extra uppdrag kvällstid och samtidigt finnas för mina barn? Och jag vet att jag kommer att orka!
Vaknade i morse med en sprängande huvudvärk och inser att det går lite för fort, det är lite för mycket. Jag behöver bromsa. Saknar de långa sommarledigheterna när barnen var yngre och jag kunde ta föräldraledigt nästan hela sommarlovet. Saknar de där dagarna av ingenting, av bara njuta av dagen och sommaren och dofterna och fågelkvitter. Jag räcker till, men nätt och jämt, och på marginalen finns ingen tid för "ingenting". Eller är jag på högvarv igen och ser till att inte skapa luckor för tomrum som även skulle vara den vila jag behöver?
För första gången på över en månad kom en längtan efter "att radera hårddisken" över mig igår. Det är ännu långt till återfall och bara omöjligheten i detta fungerar som mentalt antabus. Dricker jag rasar allt. Så jag dricker inte.
Prat om, och tankar på alkohol är ett varningstecken jag känner igen. Jag kan inte hindra att tankarna kommer. Igår när jag och en kollega gick förbi systembolaget under en promenad uttryckte jag både min längtan och fruktan. Sa att jag borde gå in dit nu och prata med alla som jobbar där. Se till att de kommer ihåg mig och be dem neka mig att köpa om jag någon gång kommer dit. Lite skämtsamt, men med ett allvar bakom.
Flera ensamma kvällar har passerat senaste månaden. Kvällar utan barn och utan jobb dagen efter. Jag har vilat då. Ingen alkohol, ingen längtan efter det. Så säker i nykterheten. Tills nu.
När det går för fort. När jag märker hur hjärnan kokar igen. När stressen tar över. Då är det fara.
Så hur hanterar jag detta?
Läser. Skriver. Tränar. Det kommer att gå bra. Kanske måste jag be om några extra semesterdagar för att förebygga.
Idag är jag ledig. Ska simma i sjön och köpa lite fröer och planteringsjord. Njuta av sommardagen med min yngsta dotter.

Bedrövadsambo
tors, 2017-06-15 - 10:21

Så skönt att höra att du landat i ditt singelskap, åtminstone fysiskt. Allt löser sig. Det värsta är över. Gå igenom din kalender och avboka allt som inte är absolut nödvändigt. Prioritera sådant som ger dig energi. En lugn och trevlig sommar önskar jag dig och dina barn!

AlkoDHyperD
lör, 2017-06-24 - 09:28

Hur jobbar jag med nykterheten i en vardag där den är så naturlig att jag inte behöver kämpa för den?
Genom att förstå mina tidiga triggers och förstå hur just min personlighet fungerar. Genom att gå igenom tidigare fallgropar och förebygga redan innan jag kan se faran. Och genom att ta alkoholberoendet på största allvar. Även om jag säkert skulle kunna dricka en cider, eller ta mig en punktfylla utan att direkt tappa kontrollen måste jag förstå hur mitt beroende fungerar och har fungerat tidigare. Aldrig väcka rovdjuret. Aldrig mata det med minsta lilla. Låt vara att min försiktighet kan verka överdriven - här kommer min mammas röst inom mig om att jag bara vill vara speciell och få uppmärksamhet (äh, slappna av, det kan väl inte vara så preciiiiis...) och jag lyssnar inte på den, vet att det inte stämmer efter åratal i terapi.
Livet just nu går fort och långsamt. Utmattning varvat med eufori. Då och då kommer tanken att jag ligger alldeles för nära gränsen. Jag märker det genom att det plötsligt kan komma ett starkt sug. Suget ser inte ut som lojt sippande på ett glas vin, utan hävande av ett dricksglas med sprit. Jag ser det framför mig, kan till och med känna smaken och känslan i kroppen, men det stannar där, för jag har kopplat ihop den tanken med en stor stoppskylt. Kan vilja hur mycket som helst, men gör det inte.
Ändå. Det är ett tidigt varningstecken att ta på allvar genom att täppa till alla tänkbara möjligheter.
Här hjälper det att redan vara färdig med skammen. Alla jag känner, inom alla områden, vet att jag är alkoholist. Att inte kunna dricka någonting någonstans utan att det blir reaktioner från omgivningen är en bra livförsäkring, även om alla vet att de inte kan stoppa mig om jag vill dricka.
Mina äldsta barn vet också. Jag kan dessutom använda mig själv när jag pratar med dem om deras egna alkohol och drog-"vanor".
Igår var det dryckeshelgen med stort d, och sonen på 18 skulle på fest. Innan hade vi varit hos min snart fd man (och barnens pappa) på midsommarlunch. Jag rörde inte ens 2.25% cidern som dracks av ungdomarna och dem som körde. Däremot förbjöd jag 9 och 12-åringen,något som det till och med höjdes på ögonbrynen åt. Vadå, det är väl inget i den? Jo, en burk motsvarar en halv starköl, och jag vägrar mata barnens såbara gener med detta!
På hemvägen ville sonen att jag skulle stanna till hos en kompis för han skulle hämta en grej. "Sprit,eller?" frågade jag. Jo, det var det ju. Moraliskt dilemma, sa jag till honom, jag vill inte att du dricker sprit och du vet varför. Samtidigt är han vuxen, så, jag lät honom hämta sin flaska.
När jag såg enlitersflaskan med vodka sa jag till honom att jag skulle ge vad som helst för halva. Han kunde ge mig halva, sa han, men nej, jag vill och ska inte. Därför är jag tjatig på dig, svarade jag, för jag vill inte att du ska behöva känna det begäret som så lätt väcks i unga år, under resten av ditt liv och jag vill att du ska kunna tvätta händerna med handsprit utan att riskera en suparperiod.
När vi kom hem hällde han över lite av spriten i en petflaska - då jag bad honom vara försiktig och inte ta med för mycket till festen. Så frågade han, ska jag behöva gömma resten nu också!?! Ja, svarade jag, jag vill helst att du låser in den i din bil och gömmer nycken. Jag är övertygad i att vara nykter och skulle inte stjäla av dig, men just nu vågar jag inte vara ensam en hel kväll med den.
Så han låste in flaskan.
Och det fina i detta är otvungenheten i samtalen. Jag är ärlig och det kommer naturligt. Det blir så enkelt. Så sakligt. Jag förminskar inte mig själv och jag vet att min auktoritet är intakt. Barnen har inte förlorat tillit eller respekt för mig. Och för tonåringarna finns det ingenting de måste dölja eller skämmas över när det gäller sina egna snedsprång. Sonen ringde vid midnatt för att bli hämtad, för att vara midsommar i rätt gott skick.
Vad vill jag säga med det här inlägget?
Respekt och ärlighet inför sig själv och utåt ger samma gensvar tillbaka. Att visa sårbarhet är en styrka och en nödvändighet för beroendepersonen i hjärnan lever och växer när den får verka i skymundan. Det är i hemlighet som tankarna får fäste och i det undangömda beroendet hittar sina kryphål.