av Vive

Min pojkvän går i behandling för alkohol och spelberoende.
I december bestämde jag mig för att flytta samt tvingade honom att kontakta arbetsgivaren för att få hjälp.
Han har klarat behandlingen bra och verkar acceptera situationen.
För min del är det värre, jag känner inte igen honom och vår relation fungerar dåligt. Han engagerar sig inte i oss och bryr sig inte hur det blir mellan oss. Han säger att han är i fokus och allt annat får komma i andra hand, rimligt tycker jag men det känns så jobbigt att inte "förstå" vilken resa han gör. Han säger att livet känns tråkigt utan alkohol och att inget är roligt, han vill inte planera något, göra något och har tappat all lust till mig så också sexlusten.
Är det vanligt att det blir såhär ? Hur ska jag förhålla mig till detta och är det vanligt att relationen tar slut under pågående behandling ?
Han skuldbelägger också mig och säger så fort vi diskuterar något att jag gjort hans liv till ett helvete och att han hade ett kontrollerande drickande.
Jag mår sämre och sämre i detta trots att det gått snart sex månader sedan han började behandlingen.

Ullabulla
tis, 2017-05-09 - 21:16

Min sambo sen 20 år behandlade också mig så när jag ställlde ultimatum. Trots att han såg nödvändigheten i det så blev jag fienden som stod mellan honom och alkoholen. Jag har inga goda råd. Vill han gå,skapa avstånd mellan er så kommer han att göra det och ser troligen inte vad som händer.
Nykterheten ska ju egentligen alltid komma från den som dricker för att det ska vara fullt verksamt.
Men välkommen till forumet och läs allt du orkar. Det brukar ge bra plingar i hjärnkontoret i takt med att man orkar ta in det.

Bedrövadsambo
tis, 2017-05-09 - 21:20

Ta ingen skit! Kan han inte bete sig bra mot dig förtjänar han inte dig. Säg att du vill ta en paus från honom helt ett tag. Ni har väl flyttat isär? Då får han gott om tid att fokusera på sig själv! Och du får tid att fokusera på dig själv. Du är inte hans morsa!

Vive
tis, 2017-05-09 - 21:23

Tack.
Jag är medveten om att nykterheten ska komma ur egen vilja och att han inte nått botten när han började behandlingen.
Jag var övertygad om att det skulle ta slut att han skulle be mig dra åt helvete men istället tog han tag i det, lovade mig att allt skulle bli bra och att vi skulle fixa det ihop......tyvärr så blev det tvärtom och vi är längre från varandra än någonsin. ?

Vive
tis, 2017-05-09 - 21:51

Jag önskar att jag kunde gå för livet hade känts mycket lättare men jag kan inte....
Ja, vi är särbos numera och det steget tog jag för att han skulle ta tag i allt.
Det är också en smärtsam process som jag har svårt att anpassa mig i, han däremot säger att det är skönt att bo själv utan mig.

Ullabulla
ons, 2017-05-10 - 11:14

Ditt medberoende som talar.
Jag i alla fall var lika beroende av min alkoholist som han var av alkoholen.
Det blev liksom en katten på råttan, råttan på repet.
När jag var ifrån honom som särbo så hade jag ett konstant sug efter att få vara honom nära och höra av honom,kolla honom osv.
Inte alls friskt och det tog länge att förstå att jag var lika sjuk som honom.
Nu går jag på alanonmöten och håller sakta på att frigöra mig själv och bli starkare som egen person.
Men det är en lång och mödosam vandring.

Vive
tors, 2017-05-11 - 20:41

Jag kan delvis hålla med dig men jag har inte något behov av att kolla honom osv. Däremot så saknar jag honom och tycker att det är jobbigt att kastas tillbaka till särboskapet trots att det var mitt val.
Ullabulla var ni sambo och blev särbo ? Är ni fortfarande tillsammans och hur kände du när han gick i behandling ?
Hur var han mot dig när han gick i behandling och hur var ert förhållande ?

Ullabulla
fre, 2017-05-12 - 08:29

i cirka 18 år.
De sista två åren så hade vi det kämpigt tillsammans och han var mycket nere i stugan för att få hämta kraft.
Han fick diagnosen utbränd och det var nog delvis en sanning då vårt liv tillsammans var väldigt ansvarsfullt av olika anledningar.
Men samtidigt fick han chansen att dricka vilket han dyrt och heligt lovat mig att det var slut med.
Dvs de sista två åren skulle han egentligen vara nykter men klarade det bara ett halvår innan han började smygdricka.

Vi bröt på riktigt våren 2014 och har hållit kontakten men inte haft en riktig relation.
Jag har själv gått vidare och in i en ny relation som tyvärr inte höll pga mitt medberoende och mitt stora kontrollbehov.
Och min oförmåga att bryta kontakten helt med mitt drickande ex.

Jag skulle vilja råda dig till att söka hjälp av Alanon eller medberoendeterapeut om ni har någon sådan att tillgå där ni bor.
Det har tvingat mig att ta tag i mitt liv och förbättrat relationerna till mig själv,mitt ex vänner barn osv.

Men det har samtidigt varit fruktansvärt tungt arbete med mycket självanklagelser och grubblerier.

Just nu är han faktiskt inne på en femveckors behandling och har sen jag träffade min nya kärlek velat tillbaka till vår relation.
Men som det känns för mig så är min kärleksrelation till exet förbrukad och över men omsorgen om honom finns fortfarande där.
Om du orkar så läs i min tråd och ta till dig det du känner igen och låt det andra vara.

Vive
sön, 2017-05-14 - 11:39

Tack Ullabulla.
Du har rätt, jag behöver stöd då det äter upp mig att vara ensam i detta. Det har blivit värre med tiden och ju längre avståndet mellan oss blir desto mer ångest har jag och tiden som sambo,alla fyllorna, sveken osv plågar mig mer och mer....

Vive
tis, 2017-05-23 - 13:25

Igår gick jag till vc för att få något att sova på samt remiss till någon att prata med. Jag gick hem med det jag kom dit för samt tre veckors sjukskrivning med ev förlängning.
Var snälla mot er själva och varandra.