Hej alla.
I en vecka har jag gråtit av ilska, rädsla och uppgivelse. Jag tog, efter flera års tjat, beslutet att i juni 2016 be mamma välja mellan mig eller spriten.
Sen dess har vi inte pratat.

Mamma bor på landet med min lillebror. Vi är 4 syskon. Både hennes pappa och bror var/är alkoholister.

För en vecka sedan fick jag veta att mamma låg på sjukhus och hade försökt ta livet av sig. Jag fick dessutom veta att hon kört rattfull och bilen blev beslagtagen.

Hon har förnekat att hon druckit i flera år men nu kunde hon inte ljuga. Det visade sig att hon kört rattfull redan för ett halvår sedan och blivit dömd till samhällstjänst och blev av med körkortet. Hon fick domen från tingsrätten.

För en vecka sen började jag ett nytt intensivt jobb efter ett par års studier. Samtidigt försöker jag få tag på instanser för att dels få tillbaka mammas bil men att jag har den, och dels för att veta om hon får köra traktor och vad som kommer hända med henne nu.
När jag helst av allt vill skrika åt henne så kan jag inte. Jag tycker synd om henne trots allt. Och jag vill hjälpa henne.
Men jag är så matt. Jag är ensam i detta då mina bröder inte orkar eller vill.
Jag är uppgiven och igår ringde jag både polis, transport och åklagare för att få svar men blev bara runtskickad. Jag bröt ihop.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte om jag klarar detta. Jag går sönder.

Bedrövadsambo

Förstår att du är vansinnigt arg på din mamma och känner dig vanmäktig. Men nu kanske hon äntligen kommer till insikt? Och får den hjälp hon behöver? Hur är det med din lillebror, klarar han sig själv nu? Fortsätt skriv här och berätta hur det går. Forumet är ett bra sätt att tvingas sätta ord på vad man tänker och känner. Och glöm inte - din mamma är ansvarig för sitt liv, och du är på inget sätt ansvarig att reda upp det här. Men du kan förstås stötta din lillebror om han är mottaglig för det.

Annaidaelisabeth

Min lillebror tar studenten i juni men har svårt för skolan och jag är rätt säker på att han kommer flytta och sen ser vi inte honom mer.
Han dolde mammas självmordsförsök "för att hon får göra vad hon vill".
Han mår uppenbarligen inte bra.. men det gör ont i mig.

Nu när jag har börjat prata med mamma pga rattfyllan så ringer hon flera gånger om dagen och pratat som om allt är som vanligt. Som om vi har världen s bästa relation. Och jag har inte hjärta att säga att jag inte orkar.
Jag får och låtsas hela dagen på nya jobbet att jag mår bra.. sen kommer jag hem till en tom lägenhet och bryter ihop. Jag är så rädd att gå sönder.

Annaidaelisabeth

Och tack för att ni skrev ❤ kramar

Bedrövadsambo

Djupandas och ta en dag i taget. Det är väldigt vanligt i dysfunktionella familjer att man inte pratar ut om det jobbiga, bara låtsas som ingenting. Just nu är det inte läge att vara hård mot din mamma, men när tillfället känns okej ska du ändå stå upp för dig själv och din rätt till ditt liv. Markera var dina gränser går. Min pappa var alkoholist och i vår familj la vi så mycket tid på att "låtsas som ingenting". Har försökt få en relation mer på djupet med min mamma, men har gett upp. Vi har en prata-väder-och-vind-relation, och så får det vara. Hur blir din lillebrors student om er mamma inte kan fixa med den? Inte lätt för dig att hjälpa till och fixa heller om du bor på annan ort. Fortsätt skriva här och använd forumet som din ventil, så du kan orka hålla masken på nya jobbet.

Annaidaelisabeth

Åh jag börjar gråta av att du svarar här. Tack. Jag är så matt. Ringt runt överallt för att kunna fixa allt praktiska. Min morfar körde rattfull och jag kommer ihåg hur mamma svor... nu sitter hon där själv.
Min lillebror säger att han inte vill ta studenten. Rektorn på skolan ringde mamma och frågade om hon behövde ekonomiskt stöd för att sebbe inte köpt studentmössa etc men det handlar mer om att han inte vill. Han tänkte tillochmed hoppa av skolan 3 månader innan studenten.
Min andra bror, R, hjälper mig så mkt han orkat men han har hela tiden förnekat att mamma varit så sjuk som hon är. När detta hände blev han otroligt besviken och såg verkligen ledsen ut när jag tittade på honom..men han pratar inte...
Min tredje bror, D, pratar bara med R. Inte oss andra. Mamma grät i helgen när hon berättade och frågade "tror ni att D kommer nu?". Men han är så arg på allt och alla.

Så jag drar det här. Hur ska jag orka? Och alla jävla instanser som inte hjälper mig. Känner mig så jävla handlingsförlamad

Bedrövadsambo

Förstår så väl er besvikelse och ilska. Uppmuntra din mamma att ta emot den hjälp hon får via vården, men hon måste själv inse att hon har problem - och vilja göra något åt det! Har inte själv syskon så jag har svårt att råda i den frågan, men missbruk i familjen brukar snarare söndra än ena. Tyvärr.

AliceAlice

Det låter som om du är helt slut! Ta ditt mående på allvar. tar du ett för stort ansvar över din mamma, det låter inte som det är att hjälpa till utan mer att du tagit över hennes ansvar, är det nödvändigt?

Låter som ni alla barn reagerar väldigt olika, oavsett så behöver ni hjälp! har din mamma en läkare som är kunnig inom missbruk/psykiatri? Be att få prata med hen i så fal, alla barnen men din mamma måste ge sin tillåtelse.

Socialtjänsten har ofta stöd till anhöriga, al-anon mfl. kan också stötta upp anhöriga. Du kan också prata med vårdcentralen och få remiss till en samtalskontakt, det låter som om du behöver det! det låter som om du behöver vara sjukskriven men det kan vara svårt med nytt jobb.

Det är inte farligt att stressa men man måste vila, hur vilar du? När får kropp och själ vila och hur? Försök att prioritera sådant du mår bra av, ta inte på dig mer än nödvändigt, det är ok att säga nej. Jag har skrivit ett inlägg om sjuk som anhörig, man befinner sig i en utsatt situation som anhörig och det är lätt och vanligt att krafterna tar slut!!!

Mycket styrka!!!

Hej Annaidaelisabeth!

Du har verkligen ansträngt dig för att försöka hjälpa din familj, och det låter som att din energi börjar ta slut. Du har redan fått flera kloka svar från andra forum-medlemmar så jag vill egentligen bara hälsa dig ett stort välkommen hit till forumet! Det kan många gånger hjälpa att skriva för att sortera upp olika tankar och känslor man har när man känner sig överväldigad.

Utifrån att du är så matt, och jag får intrycket av att du med stor omtanke har försökt lösa problem åt andra i din familj, så undrar jag om det är läge att samla tillbaka energier till dig själv? Vad tror du skulle vara bäst för ditt eget mående i denna situation? Finns det saker som kan vara viktigt att prioritera? Och finns det saker som du kan prioritera bort eller avvakta med?

Återigen, välkommen hit och tack för att du delar med dig!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Annaidaelisabeth

Ringde advokaten idag vilket stolpskott! Är så arg. Han sa att han ska försöka göra så att jag får bilen och i så fall kanske jag kan köra henne till domstolen och ngn utvärdering man gör så slipper han "för han var trött på att köra henne" (han körde henne förra gången det här hände).

Vi ska till domstolen 17 augusti.. Det finns en risk att mamma får fängelse så han och det skulle fan knäcka henne. Hon har dessutom en gård med djur. Jag ska vittna och berätta vad jag tycker och att jag är med och hjälper till nu och tycker att det ska bli skyddstillsyn istället.
Mår så illa nu. Vet inte hur jag ska berätta detta för henne...hon har försökt att ta sitt liv och jag är så orolig att hon kommer försöka igen nu. Känner mig så jävla ensam. Jag vet inte vad jag ska göra och vilka rättigheter vi har. Jag bara skickas runt...