Hej,
Har letat på forumet men tycker min situation är lite annorlunda.
Är medberoende till min fru som började dricka för 5+ år sedan efter att ha varit nykter i många år.
Hon höll sig nykter tills grannarnas festande drog henne med sig, vilket hon förbannar i varje samtal vi har.
Hon har hållit uppe som längst ca 6 månader, men på sista tiden har det blivit extra dåligt. Jag tror hon dricker upp emot en halvliter starksprit varannan dag.
För det mesta sover hon när jag kommer hem från jobbet vilket ger blandade känslor, men mest skönt för mej då kvällen är "ledig". Förutom då att laga middag, hjälpa med läxorna, kolla vad barnen har för aktiviteter imorgon, diska etc.
I bakgrunden finns förstås oro vad som hände innan hon däckade, skällde på barnen, skadade hon sej, något som gått sönder, vaknar hon tidigare än midnatt...
Hon är helt införstådd med att hon är beroende, har frågat husläkaren lite löst för längesedan om medicin, men tar den ytterst sällan.
Hon vägrar söka mer seriös hjälp då hon inte vill ha det "i sin journal".
Hon hävdar envetet att hon ska bli ren på egen hand.
Ofta resulterar detta i en vit långhelg, där abstinensen slår till, kanske redan på fredagen, och giftiga diskussioner om minsta skitsak drar energin ur mej.
På sista tiden har mina försök intensifierats att påvisa att om det inte funkat i alla dessa år varför skulle det helt plötsligt funka nu, denna sjuttioelfte helg. Ska du inte försöka med något annat, såsom att söka hjälp?
På måndagen gör hon då som regel ett besök på det förhatliga systembolaget, men det är ju förbaskat bra att vi har det.
Och så kör vi om hela förloppet.
Det känns ju så fruktansvärt meningslöst att köra rehab över helgen, det är så svårt att vara positiv på söndagskvällen att det gick så bra utan sprit under helgen. "Du är alltid så negativ" är ju en energisugande kommentar på söndagskvällen.
På måndagen har barnen kvällsaktivitet vilket gör att det blir väldigt stressigt att hinna fixa middag och skjutsa efter jobbet.
Jag är inte skuldfri, flera gånger under åren har jag köpt ut åt henne efter olika slags vädjanden.
På sistone har hon sagt om man ska sluta måste man ändra på allt. Då drar hon fram att vi måste flytta, detta är något så energislukande att jag blir matt direkt. Vi har ju inte superstark ekonomi och att starta ett sådant kaos som flyttning gör att jag avstyr vidare diskussion. Och förstås tror jag ju inte att flyttning kommer att lösa ett skit.
Jag har aldrig ställt separations ultimatum då jag ansett att barnen skulle fara illa av hennes hatkampanj mot mej som skulle med stor sannolikhet hända.
Hon är inte våldsam och har svår ångest för sitt drickade, jag skulle så gärna vilja hjälpa henne.
Jag kastar bara ut frågan - vad ska jag göra?