av Stienna

Nu har jag varit nykter i 5 dagar, efter mer än 3 månaders daglig fylla (före det hade jag nyktra dagar ibland) Det talas om behandlingshem på soc. Det börjar smyga sig på tankar som "det går ju så bra det här, du behöver inte hjälp!" Och "du kan ju vara nykter bara du vill, behandlingshem är väl onödigt i ditt fall. Någon annan behöver platsen bättre än dig".

Mycket förvirrande. Jag har ju lyckats vara nykter i 5 dagar på egen hand, ska jag åka på behandlingshem ändå?

Ellan
lör, 2017-05-13 - 23:56

vill säkerligen inte åka på behandling. Det är ju ett hot. Inte alls ovanligt att tankar på att klara av det själv dyker upp nu. Se tillbaka på hur det egentligen sett ut. Tror du att du klarar av att vara nykter på egen hand?
Kram!❤️

Stienna
sön, 2017-05-14 - 09:10

Ja... Jag har haft vita perioder flera gånger förut, i varierande längd. Tänker alltid att "den här gången kommer att gå bra" och sen börjar det med ett glas vin på en restaurang och rullar vidare i vindunkar, öl och sprit gömda i skåpen. Så nu är ju den där tanken om att det är annorlunda den här gången. Åka nykter till ett behandlingshem liksom?

Känner mig... dum på nåt vis. Om jag lyckas hålla mig nykter de veckorna fram till behandlingen, behöver jag då verkligen behandling?

Och samtidigt, jag vet hur det slutat alla gånger tidigare... och det har bara blivit värre med tiden. Gud vad det bråkas i huvudet!

Ikaros
sön, 2017-05-14 - 10:53

Jag tror att de flesta som åker på ett behandlingshem gör det nyktra åtminstone gjorde jag så. Perioden mellan att jag bestämt mig och fram till avresan var mycket viktig för mig. Jag vande mig vid tanken att hat tagit ett beslut. På behandingshemmet kommer du att finna många som har det som du. Precis som du nog känner igen dig i flera här på forumet.
Lycka till
Ikaros

Ellan
sön, 2017-05-14 - 13:16

Jag var oxå nykter eller snarare promillefri när jag åkte. Ca två veckor efter mitt senaste (vågar inte skriva sista) intag. För mig är det skillnad på att vara nykter och att vara promillefri. Det handlar om så mycket mer än bara alkoholen. Jag var oxå nykter (promillefri) perioder men det blev värre och värre precis som du beskriver och jag har oxå barn. Att ansvara för sitt tillfrisknande är ju bara positivt.
Söndagskram!?

Janne
mån, 2017-05-15 - 13:12

Jag är precis nybliven nykter, dag 5. Idag träffade jag läkaren för nya leverprover (har en lättare leverinfammation) och hon frågade om jag ville ha hjälp.

Då jag aldrig försökt sluta förut och känner mig stark i min övertygelse att detta kommer gå bra så tackade jag nej. Hade jag däremot försökt själv förut och trillat dit igen hade jag inte tvekat att ta hjälp. Att skriva in sig på behandlingshem känns som ett oerhört stort steg som känns som det allra sista man vill göra. Men det är som jag tänker nu.

ledsen1
mån, 2017-05-15 - 23:26

Jag har varit "nykter" i lite mer än en månad nu sedan jag kom hem från en veckas abstinensbehandling.Före det en period av ca en månads ordentligt drickande, en box om dagen på slutet, tog kål på mig ordentligt.
Jag var nergången fysiskt och psykiskt. Innan dess arbetade jag heltid och studerade samtidigt på distans på helfart. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli så illa däran. Visst har jag druckit mer än genomsnittligt normalt emellanåt och visst hade vänner och familj märkt och särskilt barnen markerat att de mådde dåligt över mitt drickande. Jag kunde ta mig i kragen och vara "normal" och mer än så, med en överväxel i. Mycket skadligt för mig som dessutom är bipolär. När jag började dricka för mycket denna gång, så gick det med en väldig fart utför. Jag tappade kontrollen och blev gränspsykotiskt, oklart om det orsakades av sjukdom eller alkohol, eller troligtvis en kombination. Jag blev tvungen (jag bad om det själv, mina ben bar inte längre och jag kunde inte styra mina händer) att be om abstinensbehandling, detta fanns inte på min mentala karta ett par månader tidigare då jag lade ner mycket energi på att vara "duktig". Men, nu var jag på botten på alla plan. Jag vände mig också till kommunen och bad om inneliggande behandling, d v s behandlingshem. Beslut om detta tas på onsdag, men preliminärt är jag lovad en plats på Kvinnohemmet i Hudiksvall. Jag tänker grabba tag i chansen med båda händerna. I väntan på detta så går jag på AA-möten, träffar en drogterapeut och för att få lite mental vila tar jag Antabus. Inte för att jag är sugen på att dricka, men för att inte ens behöva oroa mig för att överväga det. Jag är så, så trött på alkohol. Jag vill inte börja igen med att sluta, torka upp efter en dryckesperiod, oavsett om den varat en dag eller två eller veckovis. Jag är trött på kontrollförlusten och på att se mig i spegeln och undra vem det är som tittar tillbaka, inte någon som beter sig respekt- och kärleksfullt emot de som jag älskar mest iallafall. Jag kapitulerar. Jag inser att jag inte visste bäst, då skulle jag ju inte vara i detta läge, eller hur? Jag hoppas innerligt att jag druckit min sista droppe alkohol. Alkoholdjävel! Nu ska jag förvalta det goda som faktiskt, trots att jag just nu inte känner att jag förtjänar det, finns i mitt liv.

Ellan
mån, 2017-05-15 - 23:08

Jag kan förstå att det låter som den sista utvägen, dvs att åka på behandlingshem.
Så här i efterhand kan jag ibland tänka att jag skulle ha börjat där. För åren innan sänkte mig helt och hållet. Kampen var för mig vidrig. Alla misslyckade försök, besvikelsen, ångesten, planerandet, besattheten. Men det är enkelt att vara efterklok.

Ledsen1; vilken insikt du har landat i. Ta all hjälp du kan få. Du är så värd att få må bra. Och är det något vi i fortsättningen ska vara duktiga på är att ta hand om oss själva. Resten får vara.
Stor kram!

ledsen1
tis, 2017-05-16 - 06:49

Ännu en dag då jag vaknar nykter och idag ska jag åka på studiebesök till behandlingshemmet som kommunen avser att skicka mig till i början på juni. Jag är hoppfull och tacksam. Jag tänker på dig Stienna och dina farhågor om att åka iväg på behandling.......kan det verkligen bli värre än alla psykiska och fysiska konsekvenser av drickandet? Skammen över saker man gjort och sagt? En kropp som mår så dåligt när alkoholen till slut måste lämna kroppen? Oförmågan att kunna se sina nära och kära i ögonen och vara ärlig? De vet , även om de inte säger något... och i värsta fal har de givit upp... Ta chansen att lägga om kurs het och gör anspråk på ditt liv. Ge dig själv möjligheten till att få hjälp av de som är duktigare än oss på att lära sig leva utan alkoholen...och bli fri! Stor styrkekram

Stienna
tis, 2017-05-16 - 19:17

Tack <3

Ledsen1,Jag läste i ditt förra inlägg att du ska få komma till Kvinnohemmet i Hudiksvall, det är dit som soc pratat om att jag ska åka :)

Jag har hamnat så jävla långt i mitt missbruk så jag känner faktiskt att det vore bra för mig att åka på behandling. Problemet ligger ju i det där " Men någon annan kanske behöver det bättre än jag". Drickandet går ut över hela mitt liv. Jag har supit bort min familj, mitt jobb och min ekonomi. Helt sjukt, jag fattar inte hur jag hamnade här...

ledsen1
tis, 2017-05-16 - 22:02

Hej igen, Stienna!
Precis som du beskriver din situation, där är jag också....nästan! Jag har nu ett hopp iallafall. Ett hopp om att få bli beviljad behandlingen på Kvinnohemmet i Hudiksvall. Imorgon tas beslutet i kommunens socialnämnd. Blir det ett ja från dem, så hoppas jag på att komma iväg i mitten på nästa vecka eller veckan därpå. Jag var i Hudiksvall idag på studiebesök och det verkar vara ett varmt, litet och engagerat behandlingshem. Om du får chansen till behandling, så ta den fina du. Tänk på dig själv nu och inte på andra, andra har lika stor möjlighet att få åka iväg som du, om de behöver det. Ge dig själv en möjlighet till ett annat sätt att handskas med livets uppgångar och djävligheter än att dränka dem. Jag tänker som så att så sjuk som jag har varit nu, trots att jag in i det längsta inbillade mig att jag hade koll på mig själv och mitt drickande, så är det bara att inse att alla mina snillrika lösningar på att handskas med allt som triggar igång drickande, med att ta hand om bakfyllor och försök att täcka att jag faktiskt inte minns allt som jag eller andra gjort och sagt, min repertoar och mina tricks för att fungerande som en alkis som klarar att dricka socialt och i längden få livet att fungera, faktiskt inte - hur mycket jag än önskar eller inbillar mig - är möjlig! Fungerar inte! Mitt sätt är uppenbarligen fel sätt och jag är som en törstande (ursäkta liknelsen!) i öknen efter någon lösning på det här djävla problemet som faktiskt fungerar! Jag vet nu att jag inte vet! Högmodet som jag har dragits med är numera i smulor och jag är redo att ödmjukt lyssna på precis alla råd från de som vet bättre och jag är beredd att göra jobbet! För jag är lika mycket värd det som alla andra och det är du också Stienna!

Ellan
tis, 2017-05-16 - 21:05

och samtidigt så vidrigt ärlig beskrivning Ledsen1. Jag kände likadant, mitt sätt gick inte längre. Det fick vara slut. Jag gav upp och kände liksom hjälp mig någon. Hjälp mig ur detta. Jag tror på dig!❤️

Stienna, DU är värd platsen. DU är värd hjälp och behandling. DU är värd att få känna dig levande.
Styrkekram!❤️

Stienna
fre, 2017-05-19 - 23:43

Gud var glad jag blir av allt stöd!

Det är så jääävla svårt att veta vad som är vad i all det här kaoset. Men det är en sån lättnad att vi kan finnas för varandra och stötta i en värld av helt sjuka tankar och handlingar!