Det här kommer att bli mitt andra försök att sluta detta år. Förra gången höll det i drygt en månad.
Då jag kommer hem från jobbet så känner jag mig alltid helt slut. Det känns som att jag måste dricka för att kunna släppa tankarna på alla krav och förväntningar som jag upplever. All stress. All ångest.
Och det här blir ju bara värre och värre. På morgnarna känner jag mig alltid motiverad: NU ska jag minsann börja ett nytt sunt liv! Men på eftermiddagen så har jag tappat all motivation och vill bara, typ överleva. Och det känns som att jag måste bedöva mig för att kunna stå ut med mitt liv.
Jag har ett arbete och jag är väldigt bra på det. Det är ytterst sällan mitt missbruk påverkat mitt arbete. Men troligen skulle jag vara otroligt mycket mer effektiv om jag var nykter. Jag funkar väl såpass bra tack vare att jag har hög intelligens.
Jag skulle vilja gå med i AA men jag är så rädd. Jag brukar må väldigt dåligt av att prata om känslor med andra människor. Och så skammen förstås, delvis för att jag har det jobb jag har, dels för att jag är förälder. Och jag skäms för att jag är så ensam. Det finns verkligen ingen jag kan prata med om mina problem - jag tänker inte främst på missbruket utan om andra problem också. Jag har försökt! Jag känner mig så totalt värdelös. Orsaken att jag väljer att leva är att jag trots allt tror att jag skulle skada mina barn ännu mer om jag tog livet av mig.
Jag tänker nu göra ett nytt försök, med start imorgon. Ska försöka vara ute i naturen så mycket som möjligt för det är vad jag mår bäst av.
Men jag blir så fruktansvärt trött av att jobba, trots att jag har ett bra jobb på många sätt. Ofta dricker jag på vardagar men inte på helger. Och det är kopplat till att jag är så slut efter jobbet.
Oj, det här blev långt! Imorgon startar jag i alla fall. Det är så härligt att vakna pigg på morgonen. Särskilt nu när det är så underbart vackert ute. Det vore så härligt att kunna uppleva våren utan att bara känna skam och sorg.