Hej
Jag är ny här och har inte riktigt förstått mig på forumet riktigt, men istället för att skriva på min dator (som jag alltid gör) så tänkte jag skriva av mig här och jag hoppas att det är okej. Jag är också ganska trött och min grammatiska förmåga kan ändras en del på grund av det, jag hoppas (om någon ens läser detta) kan ta mig med en nypa salt.
Jag ska försöka börja från början men jag vet knappt själv när och var allt startade. Min mamma och pappa drack ofta grovt mycket på helger och trots att man aldrig ska jämföra missbruk så tycker jag själv att jag haft tur som sluppit deras supande på vardagar som många andra får uppleva. Men på helger drack dem iallafall flitigt, det började oftast redan vid 5-6 tiden (ibland tidigare) och slutade på lördagen vid 03/05 någon gång på natten. Deras missbruk gjorde att jag ofta stannade hemma istället för att umgås med kompisar för att se till så att min lillebror som var kring 8års åldern då inte skulle vara ensam eller (om det skulle hända något, som det nästan alltid gjorde) skulle känna sig övergiven. Jag minns och ryser fortfarande av känslan av att höra de dunka rösterna som kom nedifrån och musiken som jag alltid fick be pappa sänka då den överröstade min egna när jag pratade med kompisar i Skype trots att jag bodde våningen över.
Det var alltid några som kom för att dricka med mina föräldrar, och det var alltid samma visa. Mamma hamnade på något sätt alltid i något egentligen helt oprovocerat argument som gjorde att den höga musiken sänktes och skrik och gap hördes nu istället för glada men högljudda röster. När musiken tystnat helt och "gästerna" åkt hem av olika anledningar så satte sig pappa med hög musik i hörlurarna och mamma stod alltid bredvid och tjatade om att han skulle komma och lägga sig, hon kunde även sitta däckad på toan eller ligga avslagen i soffan. För mig var detta lugnet efter stormen, jag visste att jag alltid behövde vara på min vakt med pappa då han bara hade två sidor som full. Den ena glad, social och förstående. Den andra irriterad, arg och lättretlig. Jag brukade samla alla ölburkar, vinflaskor/boxar, glas och stänga av tvn.
Det blev som en slags rutin att efter musiken tystnat, gå ner och kolla till min bror, samla all disk, kolla så ingen utav plattorna var på, stänga kylen som någon glömt stänga och till sist släcka alla lampor. Detta ledde till slut till tvångstankar som gjorde att jag inte kunde lämna huset eller gå och lägga mig utan att kolla spisen, trycka till kylen, låsa upp och stänga och låsa dörren, kolla alla kranar så att ingen stod på och kontrollera alla kontakter så att inget skulle kunna fatta eld så vi skulle brinna inne. När min bästa vän sov över hos mig så så var det det enligt henne det värsta med att sova över hos mig och jag förstår henne, det tog tid och jag kunde göra om det minst tre gånger innan jag helt fick ro i huvudet. Just då trodde jag bara att det var mig det var fel på, att jag bara var extra försiktig eller kanske extra rädd för att något skulle ske. Nu vet jag bättre och ser sambandet med att se till att dörren var låst så att ingen skulle kunna komma in och väcka pappa och börja dricka igen (vilket hade skett) eller att spisen eller några kontakter skulle bidra till att min familj brann inne.
På söndagarna var allt som vanligt, om mamma och pappa bråkat var allt glömt, alla ord var som borta och alla tårar hade inte existerat. Att jag stod och skrek samtidigt som tårarna forsade och min röst var helt förändrad på grund av att jag var så uppgiven var som att det aldrig ens hänt och jag klarade det inte mer. Jag klarade inte av att vara hemma mer, av att se dem ligga som lik förstörda av ett gift. Hur kunde de vara så svaga och hur i helvete kunde de låta sina barn gå igenom all skit? Jag hamnade i fel kretsar och mådde ytligt betydligt bättre äv vad jag någonsin gjort men inombords hade jag aldrig mått sämre såklart. Mina vänner visste ingenting om mitt liv hemma och jag ville inte heller låta dem veta, den enda som visste något alls var min bästa vän och det fanns för henne ingenting att berätta.
Sedan kom en kille in i mitt liv och allt blev plötsligt lite mindre jobbigt, min lillebror började isolera sig allt mer och jag tror det var bra då han istället för att sitta med idioterna som drack och se hur dem betedde sig som as nu kunde sitta instängd på sitt rum (säker, enligt mig) och prata med sina kompisar (I Skype såklart, vi bjöd aldrig hem några kompisar om vi visste att dem skulle dricka). Då kunde jag vara hos min pojkvän och förutom tankarna på hur min lillebror hade det, faktiskt lämna mina föräldrar och deras missbruk åt sidan. Och jag mådde så oerhört bra under den här tiden, min pojvkväns mamma blev allt mer och mer som den mamma jag aldrig haft. Den mamma jag borde haft och den jag faktiskt förtjänade att få ha. Min mamma var den jag bad om skjuts (i tid såklart så att hon kunde bli full enligt schema) och vad om pengar.
Det var inte mer än så förutom att jag faktiskt kunde ha konversationer med henne. Med min pappa har det aldrig varit mer än skjuts och knappt pengar, jag tror att han var lite utav en idol för mig när jag var liten men jag minns inte riktigt helt säkert. Jag vet bara att han aldrig fick den kärlek han hade behövt ha från sina föräldrar och att det är anledningen till att jag aldrig fått någon från honom.
Det kanske låter hemskt, jag förstår det, Men när jag minns alla skällsord jag hört honom kalla mamma, den höga musiken han aldrig sänkte utan bara istället skrattade hånfullt åt när jag bad honom sänka, hans stapplande steg och hans gap riktat mot mig för att jag sänkte eller hällde ut hans sprit... Så känner jag absolut ingenting, möjligtvis en känsla av att tycka synd om någon men som man ändå har ett starkt förakt mot.
Jag skulle aldrig och kan komma ihåg senast jag sa jag älskar dig till honom. Senast vi kramades var en framtvingad från min sida, mest för att se hur han reagerade... det var en kall en.
Till mamma kan jag inte uttala orden Jag älskar dig, senast jag sa det var när jag var liten och skulle sova. Jag skriver det ibland när hon gör det, men om jag menar det vet jag inte ens själv då alla minnen med henne kommer upp och jag plötsligt får ett stort hat för henne. När hon sökte bråk med vem som än fanns i närheten av hennes "kära vänner" och gjorde tillvaron horribel för mig och min lillebror. När hon däckade på golvet och min kompis (vi var 13 eller 14) försökte bära henne in för att jag vägrade ta i henne då jag chokarat stod och kollade på för att jag hade slutat bry mig om henne redan då. När hon bar in min lillebror och kunde (råka) slå i hans huvud i väggen. När hon skämde ut sig och mig totalt framför mina vänner och pojkvän. För att hon alltid sa förlåt och sa att hon och pappa skulle skilja sig när han gapat saker som "hora och slampa" efter henne och slagit sönder glaslyktor och dylikt för att sedan förlåta och glömma.
Jag kommer aldrig glömma detta ska ni veta, jag kommer aldrig någonsin att förlåta
men för mitt egna bästa så ska jag försöka ta itu med all skit som ni har orsakat och för
en gångs skull så ska jag försöka stänga detta kapitel och lämna det bakom mig.