Hej!

Jag har just blivit medlem här.

Jag har idag haft ett möte med min socialhandläggare som tyckte att jag ska åka till ett behandlingshem. Jag ställer mig inte direkt negativ till det, är bara väldigt fundersam. Vad händer på ett behandlingshem? Jag vet att det är väldigt olika, men som jag förstår det är chansen stor att det blir Lingården eller Kvinnohemmet i Hudiksvall. Kanske har någon av er erfarenhet därifrån? Och hur fan berättar man något sådant för familj och vänner? Det är bara min f.d sambo och hans mamma som på riktigt vet. Sen kanske andra misstänker nåt men min pappa, mamma och syskon vet ingenting om det här. Och INGEN vet om hur mycket jag dricker egentligen. Socialen och min terapeut tycker att min alkoholkonsumtion som jag uppgett till dem är illa nog, men de har ingen aning om att det i själva verket är dubbelt så mycket som jag säger, kanske mer ändå. Jag har en son som är 8, han bor nu mest hos f.d sambon då jag självklart inser att han inte ska vara med en full mamma. Det är så som socialen blev inkopplad, min terapeut gjorde en orosanmälan, så jag vågar inte vara helt uppriktig. Men de är väldigt snälla och vill hjälpa mig, så det känns bra ändå. Nu spårade jag ur från ämnet, men det är bakgrunden iaf. Jag har läst på nätet om olika behandlingshem, men jag hittar ingenting om vad som faktiskt händer där, bara info om själva hemmet. Jag undrar över typ tider, regler, kör man samtal varje dag? Får man gå ut själv? Hur funkar det med besök? Får man ha telefon eller dator? Har så mycket tankar som snurrar just nu...

Tacksam om någon kan ge mig en inblick i livet på ett behandlingshem :)

Det låter som om det är ett alldeles utmärkt erbjudande du fått! Verkligen en chans för dig att vända en bekymmersam utveckling. Jag har själv inte varit där, men kan tänka mig att du får stöd att i lugn och ro ta tag i dina problem. Ha människor omkring dig som förstår din situation, stödjande rutiner, samtal, sysselsättning, etc. Du kanske kan pröva åtminstone; inget tvång? Jag tror alla i din omgivning kommer att respektera dig för att du tar det steget.

Ellan

Hej,
Jag gjorde min behandling i Skåne. Trivdes från första stund och gav mig själv ett löfte som jag håller än idag. Att göra precis som de (behandlarna) säger. Jag behövde bryta mönstret och komma bort från vardagen. Jag åkte med stöd av min arbetsgivare och för mig var det vändningen. Att bli nykter för sin egen skull är a och o. Åka på behandling för att någon annan kräver det är ingen bra lösning. Det var schemalagda dagar, eget ansvar för en del uppgifter, arbeta med sig själv (tankar, känslor, handlingar), föreläsningar, grupper, egna samtal mm. Är du villig att göra en förändring så är det en fantastisk start. Mina anhöriga blev lättade och en del vänner förvånade. Jag fick ett enormt stöd dock och många tyckte jag var modig och ansvarsfull som tog tag i mitt problem. Och så är det. Att ta emot hjälp och verkligen vara 100 procent ärlig mot behandlarna, det krävs mod men det är så värt det.
Vad har du att förlora på detta? Vad omgivningen säger är oviktigt kring detta. Det är ditt liv och du är den viktigaste personen i ditt liv.❤️
Varm kram!

Jag har också varit på behandlingshem och delar i stort sett vad Ellan skriver. Den egna inställningen är nog det viktigaste! Viljan att ta itu med de svårigheter man har och ta chansen när möjligheten att få ett avbrott i det "vanliga" livet ges. Det var vad jag nu efteråt ser som det viktigaste. Jag fick en distans till mitt liv och det ekorrhjul jag sprang i.
Förutom detta tror jag det är viktigt att verkligen försöka hitta ett behandlingshem som passar. Nu efteråt tror jag det varit bättre om jag valt ett annat behandlingshem. Det du bör beakta är om hemmet till större delen har "patienter" som är där helt av egen fri vilja. Hem som har kontrakt med fångvården eller dylikt bör man nog granska närmare.
Sedan detta med omgivningen. Jag tänkte som du men reaktionen från omgivningen blev endast positiv. Modigt! Starkt av dig att ta itu med detta! Sådana omdömen fick jag.

Alltså, lycka till. Och ta chansen, för du har allt att vinna.

vänligen
Ikaros

Har jobbat som socialsekreterare med missbrukare. Du får ett avbrott och ger din kropp chansen att återhämta sig. Det viktigaste är väl ändå att din son får tillbaka sin mamma! Tror du fixar det!

också min nyktra bana på en 12-stegsbehandling ! Det absolut bästa jag gjort i mitt liv !! Ellan här ovanför sammanfattar mycket bra vad jag tycker och att jag insåg tidigt att jag tog emot hjälp för min egen skull.
Jag hade inte en susning om vad som skulle hända när jag kom dit men det vara bara att slappna av och hänga på ! 4 helt underbara veckor som kom att ändra hela mitt liv, jag hade inte levt idag om jag inte tagit det beslutet.

Ta chansen och lyssna på de som gått före dig så kommer det gå bra !!

Stienna

Jag vill verkligen kunna vara uppriktig och ärlig, det är superviktig i behandling... Men jag är så himla rädd vad som kommer hända om jag gör det? 3 orosanmälningar har jag redan pga att jag varit för ärlig. 2 från min terapeut och en från ett sjukhus. Jag vet att personerna är skyldiga att anmäla när det är barn med i bilden, jag förstår det. Men vi lever i ett speciellt familjeliv. Basicly så är jag rädd att jag förlorar vårdnaden och den istället går till sonens biologiska pappa som varit frånvarande sen födseln och nu påbörjat helgumgäne. Då skulle sonen förlora "riktiga pappa" som han säger själv om f.d sambon...

Stienna

Vad krävs för att en förälder ska blir av med vårdnaden? Jag vill verkligen ta chansen till behandlingshem och där vill jag kunna vara helt ärlig. Men sanningen är hemsk så jag är rädd att de också ska göra en anmälan.

Stienna

Är det alltid fyra veckor för alkoholberoende eller varierar det efter person?

Ellan

är numera i regel fem veckor, har jag för mig. Sedan kan det bli längre beroende på behov. Känns säkert som en evighet just nu men det är ingenting i jämförelse med alla de år vi varit aktiva. ❤️

grundbehandlingen kan terapeuter rekommendera "halvvägshus" (finns andra namn men i grunden samma) Alltså kan det variera. Men om du är motiverad för din egen skull brukar det inte bli längre. Och för min egen skull swishade veckorna bara förbi och det var absolut den bästa tiden jag någonsin haft.
Får du chansen : TA DEN !! Bra för dig ! Bra för din familj ! Bra för alla !

Stienna

Jag tror jag sett den filmen för läänge sen, kanske är dags att se den igen :) Jag är lite rädd för att åka på behandlinghem då jag inte vet om jag är tillräckligt mottaglig... Jag vill verkligen sluta dricka, å ena sidan, andra sidan vill inte (det är ju min snuttefilt). Min erfarenhet säger mig att jag efter en tids nykterhet tycker att jag kan börja dricka igen... Men jag har iofs inte fått proffesionell hjälp då. Jag är rädd för att slösa bort resurser på ett "hopplöst fall", tänk om jag är ett sånt? På onsdag ska jag träffa ett helt team från socialen och psykiatrin för att diskutera inläggning. Jag hoppas faktiskt att de säger ja...

Men en annan del av mig vill att de säger nej, jag skäms så otroligt mycket... Många i min släkt har antingen varit alkoholister eller narkomaner, och det känns som att jag har svikit mina föräldrar och syskon genom att erkänna att jag är... ALKOHOLIST och att jag måste ha hjälp för att bryta det. Känner mig så sjukt misslyckad. Samtidigt tycker jag inte att det är något fel på andra alkoholister, de tycker jag är starka om de söker hjälp. Men JAG, jag är svag och korkad, jag visste hur farligt det var för mig att börja dricka. Så mycket beroendegener som finns i mig... jag ignorerade dem. Jag kommer att förstöra min pappa om jag säger att jag är alkoholist...

Bedrövadsambo

Om du har mkt beroendegener i dig vet nog din pappa precis hur mkt mod det krävs för att erkänna just det, och lika mkt mod att söka och ta emot hjälp. Ett hopplöst fall är du absolut inte, men du måste nog bestämma dig för om du vill bli nykter eller inte. Vill du verkligen det så ska du ta emot all hjälp du kan få. Skriv plus- och minuslistor över att dricka alkohol. Sådana listor får det mesta att klarna. Men man måste vara ärlig och inte försköna eller förminska. Delge gärna oss här på forumet.

alkoholism mfl, är en sjukdom och har du det i både miljö och arv är du rätt garanterad att få den om du dricker.

Men nu förhoppningsvis har du kommit till vägs ände och har en seriös möjlighet att få hjälp. Och TA EMOT HJÄLP !! En Minnesotabehandling har alltid haft de bästa terapeuterna, de har själva erfarenhet av sjukdomen, och det funkar inte att ljuga där.....alla lögner är redan använda. Att släppa taget och lämna över mitt liv i deras händer och göra som de gjort har utan tvekan skapat mitt liv jag lever idag.

Gå på massor av AA-möten, jobba med dig själv i stegen och följ "Di Gamle" som gått före dig så underlättas hela livet för dig !

Välkommen in i Gemenskapen !

Stienna

Det blir behandling, på Lindalen.... Är både glad och bedrövad, glad för att få hjälp men bedrövad över att andra kommer att få veta att jag dricker... Jag skäms så fruktansvärt mycket...

Ellan

är ett av de största hindren för oss att ta emot hjälp. Jag känner dock att skammen i början var fysiskt smärtsam men att det lättar. Alkoholism el beroende är en sjukdom. Det är inget misslyckande och inget du planerat att bli. Grattis till dig som får ordentlig hjälp. Stor kram!❤️

till behandlingen !
Som en liten tröst är det väl så att vi beroende är de sista som vet om att vi dricker för mycket !
Gå.med öppet sinnelag in i din behandling och ta emot den karta till ett nyktert liv du får där.

Stienna

Tack för stödet! Idag kl 14 så får jag förhoppningsvis veta när det bär iväg mot behandlingen ? Sjukt nervös! Har även fått medicinen Naltrexone som tar bort ruseffekten så drickandet blir meningslöst. Inne på andra dagen nu, mår lite småilla hela tiden så lever på te. Fick världens frossa igår, frös så hela kroppen darrade och ryckte. Men det är bara biverkningar så det går väl över så småningom. Jag har försökt ta reda på hur lång tid det tar för medicinen att verka, är det från första tabletten eller kommer det smygandes? Någon som vet?