Ånej... Efter flera månader helnykter så började det kännas som att jag nog kunde dricka lite ibland ändå, varför skulle inte jag kunna när alla andra kan liksom? Smart. Det har funkat några ggr att ta ett - tre glas och stoppa sen. Men igår var det lite grillfest och grannfest och vinet flödade. Men det flödade nog mer hos mig. I såna lägen känner jag att 'vi alla dricker' men det är ofta jag som dricker mest. Och så slutade det med att jag blev redlös, ramlade, och bråkade utan anledning med sambon. Helt fel tillfälle också såklart. Fan, så jävla dum i huvet som bråkar med snälle sambon utan att han gjort nåt! Och så jävla puckad som blir så jävla full. Nu är jag där igen, som var typ vardag sista två åren. Att man sitter på förmiddan och är bakis och har så jävla mycket ångest och lite vaga begrepp om vad som hände kvällen innan. Tack och lov är sambon snäll, har bett om ursäkt osv. Men han säger att han inte orkar med att jag blir såhär. Det värsta är att jag är rädd att bli som mamma, jag är ju som mamma! Hon hade samma problem, samma uppförande... Men måste man helt sätta stopp, finns det inget sätt att bli 'som alla andra'?

I snitt två-tre standardglas i månaden, och det är i minskande. Mycket märkligt att jag klarar det, ovanligt för oss som missbrukat. Oftast är det framprovocerat, som jag ser det, eftersom min man super. Om jag hade en nykter partner skulle jag dricka ännu mindre, tror jag.
Eller så ljuger jag för mig själv.... Behovet att få fly ibland, få töja sina gränser finns ju ständigt. Men det finns andra sätt än a. har jag upptäckt.

Svartvit

Så kan inte jag heller dricka "vanligt". Så du är inte ensam om det, även om det känns så. Jag känner likadant, att ALLA andra kan dricka normalt och det är så orättvist. Men det stämmer inte, och vi har turen att vara medvetna om det och därmed också kunna påverka det.
Kör hårt, ta nya tag! Det går! Stor kram

Tack för era svar, skönt att jag inte är själv, Svartvit! Hur klarar du de där få glasen i månaden Dionysa, det är ju superbra. Jag känner igen det där med behovet att fly och töja gränserna... vill du dela med dig av de andra sätten du upptäckt?

Den här dagen-efter-ångesten som nu är inne på nästa dag är så hemsk, man vill ju nästan radera bort sig själv från jordens yta. Misslyckandet, skammen att ha varit för full och andra har sett, dessutom uppfört sig illa mot nån man är nära. Det är ju inte ok nånstans! Superlänge försökte jag bagatellisera det men nu inser jag att jag inte är riktigt 'normal'. Känns som en sån stor skam inför andra, en hemsk hemlighet som gör att man är mycket sämre än dem. Och så får de se lite av det ibland när man gör bort sig. Jag hatar mig själv! Känns det som, just nu.

Hur ska man klara av det, hur lever man med sig själv? Har ni något sätt att hantera ångesten? Mottager tacksamt all input, känner mig så ensam och värdelös att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Det här blev lite rörigt med det är ångesten.

Janne

Mina abstinensångestar blev bara värre och värre. Sista gången låga jag i flera nätter omsom svettandes, ömsom frysandes och dagdrömde om att bli av med bostad, jobb, partner. Känslan när man panikvaknar av en realistisk dröm om totalt organhaveri är obeskrivbar.

En förmiddag tog jag mig till akutsjukhuset för jag var övertygad om att jag supit sönder allt från buksportskörteln till tjocktarmen. Från levern till diabetes, njurar till gallblåsa...

Så, nej, det finns bara ett sätt att hantera ångesten, reducera anledningarna till att den kommer. Tyvärr.

Ångesten är så fruktansvärd. Man känner sig sämst i världen. Som att allt är ett sluttande plan på väg åt skogen. Och känslan av att ha gjort bort sig, det låter ytligt kanske men den är så himla jobbig. Det som är bra med att skriva här är att det känns så skönt att man inte är den enda som känner så, förstår att du haft det jävligt! Hoppas att du hade fel och att det inte var något större fel på organen! Hur hanterar du det nu, dricker du lite eller inget?

Mina nyktra månader var det så skönt att slippa ångesten. Varför testar man igen? Kanske för att det kändes så stabilt och lätt, man började känna sig som en normal person - och så började jag plötsligt tro att jag kunde dricka som en normal person också. :(

Ellan

Jag föll, snubblade, rasade flera gånger innan jag hittade min väg. Slå inte för hårt på dig själv. Nu vet du ju vad som inte fungerar. Nya tag och ny väg kan stakas ut.
Styrkekram!?

Janne

... som är lite mer "förlåtande" när man gör bort sig. Man hittar tillslut en grupp som i princip endast har alkoholen som gemensam nämnare. Egentligen inte bara en dålig sak för om det är något vi i Sverige är dåliga på så är det att umgås över skrå och klassgränser.

Jag är helt övertygad om att jag kommer dricka som en "normal person" längre fram, men litar inte på mig själv tillräckligt just nu. Sen har jag inte det där suget konstant heller.

Och nej, jag hade inte supit sönder hela kroppen men hade höga levervärden, så jag lade ner alkoholen i några veckor och nu är provsvaren näst intill normala - så jag har inga kortsiktiga medicinska skäl att inte dricka faktiskt. Nu får jag luta mig helt på min text om hur jag hade det de där nätterna för snart tre veckor sedan. För jag vet att erfarenhet att sådan dödsångest och minnen från den flarnar väldigt snabbt.

Jag tror du behöver avstå helt från alkoholen några dagar, då lägger sig ångesten också.

Har varit på första AA-mötet! Jag minns knappt nåt, jag bara snyftade hela tiden och försökte kontrollera mig. Men alla var snälla och välkomnande! Och berättade sina historier som jag kunde känna igen mig i, inte allt men mycket. Men det känns så konstigt, hör jag hemma där liksom? Jag gör väl kanske det... Hur har ni andra upplevt första mötet med AA?

Ellan

Jag kände mig hemma men ändå inte. Sökte lite efter likasinnade men vad jag inte tänkte på då var att vi oavsett bakgrund, kön, ålder etc hade något gemensamt. Det tog några möten innan jag kände mig bekväm. Ge det lite tid, tio möten minst sa min behandlare. Försök att inte fastna på texter, uttryck osv utan ge det tid. Ofta kan något litet någon säger vara det som fastnar i hjärtat. Det är inte alltid de stora orden som ger avtryck. Vad modig du var. Beröm dig själv, du har tagit enormt steg.❤️ Stor, stor kram!

Dina ord betydde mycket, särskilt när man sett det som ett tecken på att man är dålig, att man behöver sånt som AA. Ska försöka tänka att det är lite modigt också...

Ellan

Jag tänker så här, vi är ansvarsfulla och modiga. Vi tar ansvar för vårt tillfrisknande. Ingen annan kan göra jobbet åt oss. Det krävs mod och villighet att tillfriskna i denna sjukdom. Vi väljer inte att bli alkoholister, ingick inte i min plan direkt, men nu blev det så och det är fasen inte roligt MEN jag kan göra något åt det. Det roliga är att AA är inget nerköp. En enorm utveckling för personligheten om vi följer programmet. Självutveckling och självhjälp. Säljs ju mängder av böcker i ämnet. Tror fler människor skulle må så mycket bättre av de 12 stegen och det är bra mycket billigare än dyra psykologtimmar.? Nu raljerar jag lite men jag vill skicka fredagspepp till dig och en stor kram!❤️