Jag har varit gift med min man i massvis av år och vi har en alldeles underbar familj, men nu orkar jag inte längre. Min man har under många år periodvis druckit alldeles för mycket och detta har lett till många konflikter och hemska uppträden. Jag vet nu att jag själv bidragit till att det gått så här långt. Jag skulle naturligtvis ha satt ner foten för länge sedan och ställt ultimatum, men vår familjesituation med bl a ett svårt sjukt barn har gjort att jag inte vare sig orkat eller haft modet. Och mellan de tillfällen det gått helt överstyr har det varit bra. Men nu går det inte längre och nu är barnen utflyttade och jag klarar mig på egen hand. Jag skulle naturligtvis helst vilja fortsätta, men då med en man som jag känner att jag kan lita på. Som det är nu går man hela tiden och är orolig för att man ska komma hem och han har druckit. Det otäcka är att man aldrig kan förutse när det är dags. Helt plötsligt bara händer det. Han försöker skärpa sig och har oftast förklaringen att han "bara" tagit si eller så mycket och att det inte är någon fara. Jag blir arg, ledsen, förtvivlad och han känns motbjudande. Och för varje gång blir det svårare att hitta tillbaka. Vid ett tillfälle lovade han och höll sig vit i ett halvår och det var fantastiskt. Sedan testade han att dricka måttligt och det gick hyfsat ganska länge. Senaste året har varit jättejobbigt och efter ett par riktiga "återfall" har han själv varit helt på det klara med att han måste sluta helt och hållet och verkat inse allvaret med sitt missbruk, men så går det några dagar/veckor så har han hittat någon ny metod/pedagogik där man kan lära sig dricka måttligt. Och det fungerar naturligtvis inte hela tiden. Efter det senaste "återfallet" har jag ställt kravet att han måste söka hjälp men han vill inte höra talas om det. Han blir allt mer isolerad och har så svårt med sociala situationer, och att dessutom öppet avstå från alkohol är i hans ögon omanligt och förnedrande. Jag har tröttnat på att vara buffert mellan våra barn och honom men det finns ingenting som jag säger som han tar intryck av. Själv är jag helt övertygad om att om han erkände sitt missbruk och kunde visa att han försöker komma till rätta med det, skulle vinna respekt och inte förakt, som i själva verket är konsekvensen av drickandet. Jag känner mig helt tillintetgjord och svag som har accepterat det här i så många år.

Bedrövadsambo

Du måste flytta. Har du börjat titta efter boende? Du har sagt vad du vill att han ska göra - söka hjälp. Han vill inte. Då finns det inget annat att göra. Fortsätt skriv och läsa här, vi ska stötta allt vi kan. Styrkekram ❤️

InteMera

Läs själv igenom det du skrivit. Några saker skriver du tydligt, men du kanske själv är för insnurrad i dina tankar för att se det:
- " Jag klarar mig själv." Nånstans har du redan i tvåsamheten insett att du är själv och att du klarar dig bra så också! Du behöver inte ha honom som betongklump runt halsen, som håller dig tillbaka från vad du vill: att bli sedd och bekräftad, älskad och lyssnad till. Verkar inte som din man ger dig mycket av nåt av det?

Det låter som du kämpat, resonerat, försökt prata, blivit tillbakavisad, förminskad och misstrodd i din åsikt och känsla. Du har säkert gjort allt och mer därtill för att försöka hjälpa honom genom åren att få bukt med sitt drickande. Men i slutändan är valet hans: han väljer att fortsätta dricka som om det inte fanns ett problem. Jag känner så väl igen din beskrivning av att man för varje fylla backar ännu ett steg från närhet, föraktet och misstron, sorgen och oron växer för varje gång. För alkoholisten är det liksom över när dom nyktrat i, för oss anhöriga är det än värre efter och känslan växer för varje gång. Det är inte en ny besvikelse, det är ytterligare en som läggs till högen av alla de gamla tidigare gångerna. Denna ackumulerade sorg verkar de inte alls fatta.

I det du skriver låter dom som ditt hjärta längtar ut, du har hittat modet att skriva här om tanken om att lämna. Då redan har du gjort ett stort steg, du vet det kan finnas ett liv för dig utan alkoholen. Kanske då också utan honom men det kan vara det steg du behöver, och kanske också han för att fatta du på riktigt fått nog. Du behöver inte göra nåt förhastat, men sug på tanken om att du faktiskt är en fri mänska att leva ditt liv som du önskar. Vill du leva de nästa tio åren som de föregående?

AliceAlice

...att välja. Att skriva ner för och emot kan underlätta, det blir mer tydligt. Har man barn så gör man mycket för deras skull, kanske stannar man, visst blir det jobbiga uppbrott för barnen och barn brukar vilja ha både mamma och pappa. Hur mycket vet barnen och hur gamla är de? Har du och barnen ngt stöd i er situation? Det borde ni ha, socialtjänsten har ofta barngrupper eller kan hänvisa vidare.

När barnens pappa flyttade (kastades ut) för fem år sedan, då var de ledsna, bad att han skulle få komma tillbaka, idag ser de att det är tur att han inte bor här och att han fördärvar mer än vad han ger men de vill ändå ha ngn form av kontakt.

Det finns mycket du kan göra för att testa din frihet och även markera att det han gör inte är ok, åk bort utan honom, hitta på mer saker hemma vid utan honom, gör om ett rum så det passar dig, köp ngt utan att fråga honom, bjud hem dina vänner, gå en kurs du vill gå...

Ett erkännande från honom är inte detsamma som att han förstår och har insikt i missbruket. Om det kommer o när vet ingen och om det kommer så är det inte säkert att det förändrar så mycket. Fortsätt att prata om missbruk som den naturligaste sak i värden, varför är det konstigare att prata om missbruk än om högt blodtryck, diabetes, astma eller någon annan kronisk sjukdom??? Villkoren är ganska lika och resultatet av en behandling också... liksom följsamheten vad gäller livsstilsråd...

All styrka till dig!