Jag har varit gift med min man i massvis av år och vi har en alldeles underbar familj, men nu orkar jag inte längre. Min man har under många år periodvis druckit alldeles för mycket och detta har lett till många konflikter och hemska uppträden. Jag vet nu att jag själv bidragit till att det gått så här långt. Jag skulle naturligtvis ha satt ner foten för länge sedan och ställt ultimatum, men vår familjesituation med bl a ett svårt sjukt barn har gjort att jag inte vare sig orkat eller haft modet. Och mellan de tillfällen det gått helt överstyr har det varit bra. Men nu går det inte längre och nu är barnen utflyttade och jag klarar mig på egen hand. Jag skulle naturligtvis helst vilja fortsätta, men då med en man som jag känner att jag kan lita på. Som det är nu går man hela tiden och är orolig för att man ska komma hem och han har druckit. Det otäcka är att man aldrig kan förutse när det är dags. Helt plötsligt bara händer det. Han försöker skärpa sig och har oftast förklaringen att han "bara" tagit si eller så mycket och att det inte är någon fara. Jag blir arg, ledsen, förtvivlad och han känns motbjudande. Och för varje gång blir det svårare att hitta tillbaka. Vid ett tillfälle lovade han och höll sig vit i ett halvår och det var fantastiskt. Sedan testade han att dricka måttligt och det gick hyfsat ganska länge. Senaste året har varit jättejobbigt och efter ett par riktiga "återfall" har han själv varit helt på det klara med att han måste sluta helt och hållet och verkat inse allvaret med sitt missbruk, men så går det några dagar/veckor så har han hittat någon ny metod/pedagogik där man kan lära sig dricka måttligt. Och det fungerar naturligtvis inte hela tiden. Efter det senaste "återfallet" har jag ställt kravet att han måste söka hjälp men han vill inte höra talas om det. Han blir allt mer isolerad och har så svårt med sociala situationer, och att dessutom öppet avstå från alkohol är i hans ögon omanligt och förnedrande. Jag har tröttnat på att vara buffert mellan våra barn och honom men det finns ingenting som jag säger som han tar intryck av. Själv är jag helt övertygad om att om han erkände sitt missbruk och kunde visa att han försöker komma till rätta med det, skulle vinna respekt och inte förakt, som i själva verket är konsekvensen av drickandet. Jag känner mig helt tillintetgjord och svag som har accepterat det här i så många år.