Just så ja, nu äntligen vågar jag ta steget. Vågar kliva fram - om än anonymt - och erkänna att jag har problem med alkoholen. Jag har alltid tyckt om det rus som alkoholen ger. I ungdomen provade jag att röka hasch några gånger men jag gillade det inte. Man blev ju bara seg och satt som förstenad och tittade på en fläck på väggen, jag ville ju ha kul och ha party och det kunde alkoholen erbjuda. Nu, lite drygt 40 år senare har den fått mig i sitt grepp. Beroendet har kommit smygande genom åren eftersom jag druckit i min ensamhet för att stressa av och för att trösta mig själv. Det senaste året har det hänt mycket i livet, en förälder har dött, sonen har flyttat hemifrån och jag har bytt jobb. Inget av detta är onaturligt utan tillhör livets gång, men jag har använt alkohol till att döva känslan av förlust och ensamhet och till att hantera stress. Och när min särbo, för några månader sedan gjorde oväntat slut, så tappade jag greppet och började dricka nästan varje dag. Jag kände mig så ledsen, så övergiven, så oälskad och så orespekterad att jag med gott samvete kunde öppna vinflaskan när jag kom hem från jobbet. I början var det ett par tre dagar i veckan och då bara ett par glas men det övergick ganska snabbt till att bli nästan varje dag och nästan en hel flaska varje gång. Det har tröttat ut mig. Jag som redan har det stressigt fick ännu mer stresspåslag. Jag visste att det var fel men jag kunde inte låta bli. Tänkte att det var bara för idag eller att idag dricker jag bara en folköl (eller två).

Sedan i vintras har kvällarna ägnats åt att titta på serier på datorn, dricka vin och fylleäta. Jag har gått upp åtskilliga kilon bara på de tre senaste månaderna och viktökningen är en stark faktor till att jag vill förändra mitt liv, förutom dålig sömn, mycket ångest och starka skamkänslor. Jag skäms så oerhört mycket morgonen efter jag druckit när jag ser den tomma flaskan, brödsmulor, ostbitar och papper från choklad ligga framme.

Jag tog kontakt med Riddargatan1 och fick tid hos en sköterska. Pratade om målsättning och behandling, fick ta prover och häromdagen träffade jag en läkare. Som jag hade längtat till det mötet! Jag fick klara besked, jag hade utvecklat ett alkoholberoende, det syntes i slutpoängen i det formulär man skulle fylla i. Det framkom också i provresultaten, inga stora lever- och blodplättförändringar, men tillräckligt för att ge utslag. Ordinationen blev nykterhet i en månad med hjälp av Antabus. Jag äta Antabus? Tänk att det har gått så långt för mig! Men här är jag nu, skriver på ett forum för alkoholberoende och i morgon tar jag min första antabusbehandling. Det blir också den första dagen på en nykterperiod.

Bedrövadsambo

Försök att inte tänka så mycket - flyt bara med. Du behöver egentligen bara bestämma dig varje morgon - idag ska jag inte dricka. Dagar blir veckor som blir månader. Bedövande trötthet är vanligt har jag förstått. Min sambo kunde somna stående de första två månaderna. Kroppen och hjärnan behöver all energi för att läka. Kämpa!

Gråsparven

Ja jag ska försöka flyta med och inte fundera så mycket, men det är svårt att låta bli. Jag tänker och funderar mycket och har allid gjort så. Försöker förstå och lösa problem, hjärnan brukar gå på högvarv. Idag har jag tagit det mycket lugnt. Suttit ute i solen, läst och skrivit. Bytt några ord med grannarna, lagat mat och umgåtts med sonen. Det var så lågt tempo att jag fick ont i huvudet och blev på dåligt humör. Men jag behöver det, gud vad jag behöver ta det lugnt och framförallt lära mig att inte stressa så mycket. Att inte ha alla dessa listor med "måsten" som ska avverkas under dagen, helgen, veckan, semestern, you name it. Alkoholen har varit ett sätt att koppla av och helt enkelt strunta i återstoden av punkterna på listan. Jag förstår det nu.

Världen går inte under om jag lämnar några göromål till nästa dag, även om jag lovat en kompis eller känner trycket från jobbet. Det innebär att jag borde bli bättre på att säga nej och avsluta innan jag stupar av trötthet. Trött = alkohol..

Nu en kopp te.

Gråsparven

Vad tiden har gått fort. Arton dagar i nykterhet och det är så skönt. En befrielse. Jag vaknar hyfsat pigg och fräsch även om jag inte har sovit så bra. Jag behöver inte känna att tungan är som sandpapper, inte känna den vidiriga smaken i munnen, svetten som bryter ut, huvudvärken, alkoholodören från kroppen och jag slipper skammen. Jag har inte kunnat se min som, mina släktingar och inte heller mina grannar frimodigt i ögonen på mycket länge. Jag har trott att det synts på mig att jag druckit - ibland uppenbart, bland inte. Jag börjar långsamt klarna i tanken. Tänker bättre och orkar planera på jobbet.
Hemma har jag tagit tag i stöket och börjat rensa och städa. I snigelfart men ändock, det går lånsamt framåt. Bara det att resväsan från resan i mars nu är bortburen till förrådet är en seger i det lilla. Sonen och jag bråkar inte längre - tröttheten som utlöste bråken är ju inte längre med i bilden på samma sätt. Bara fördelar alltså - att sluta dricka alkohol. Bli nu inte förnumstig, säger jag till mig själv. Håll ögonen öppna, plötsligt vaknar vinmonstret (som för övrigt ser ut som monstret i Alien med dreglande käftar, slemmig och livsfarlig). Märkliga hjärna. I natt vaknade jag av att jag skrek rakt ut i sömnen - i kudden. Hade plötsligt förstått att mannen som lämnde mig gjorde det för en annan kvinna - jag skrek av sorg. Allt i drömmarnas värld. Har ingen aning om det stämmer men jag har inte drömt så tydligt och starkt på länge. Nykter = drömmar?

God natt